Analyshjärnan

En av fördelarna med att leva med dessa funktionshinder är de enorma fördelarna jag har när jag väl är i ett uppåt sving av "hypomani", det vill säga, när energin, glädjen, prestationsförmågan mångdubblas ju mer jag triggar och går upp i känslan. Ungefär som man kan tänka sig en filmsnutt där man manifesterar hur celldelning pågår. Så känns det i kroppen. Energin formligen exploderar inom mig och känslan är så berusande och tillfredsställande, som en adrenalinkick, att jag med största ansträngning får försöka hålla igen. Just nu är jag mitt uppe i ett sådant skede. Jag vet att platt fall kommer fort och skoningslöst rätt vad det är och jag vet att det gör förbannat ont. Men så har vi det typiska för ADHD, svårigheten att hejda sig och bromsa när man är mitt uppe i något.

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Fokus, Aicha!

Jag har under en tid brottats med funderingar kring ett ämne som jag märkt att en del i min omgivning reagerat på. Jag har ett nästan maniskt behov av att analysera en del saker. Så länge jag kan minnas har jag alltid försökt hitta förklaringar till beteenden och annat i min omgivning som jag inte förstått mig på. Efter att jag fick mina diagnoser och insikten började sjunka in så har det livsviktiga behovet, "besattheten" (som en del säger), ökat markant. För att inte tala om hur den övergick i feberhet passion efter det att jag började blogga om detta. Ju mer jag vet och utnyttjar min hjärnkapacitet till att "översätta", föra vidare, beskriva det jag ser och kopplar samman utifrån egna erfarenheter, andras erfarenheter (som har liknande funktionshinder) och samhällets tankar. Desto mer begripliga blir mina egna "problemområden" och styrkor/förmågor.

Jag vet inte hur det är för er men för mig är det så att om jag identifierat problem/förmågor hos mig själv och kan koppla samman dom med min bild av omgivningen, då kan jag också ta tag i och lösa problemen men också maximera mina förmågor. Det enda sättet jag vet att göra detta på är att analysera. Så fungerar det i min värld. Jag plockar ihop pusselbitarna och lägger pusslet. Svårare än så är det inte. I själva analysen ingår ju då även själva ältandet, vändandet och vridandet på själva delen som jag för tillfället analyserar. Man måste ju liksom vända och rotera pusselbitarna för att se om de passar... Eller?

Jag tycker om att analysera saker. Det skänker mig tillfredsställelse psykiskt att plocka isär mänskligt beteende i sina beståndsdelar, hitta "delarna" som jag inte förstår och sedan plocka ihop bitarna till en bild som jag själv begriper, eller tror mig begripa. Det gör mig nöjd när jag kan visa upp den bilden med ord som jag omsorgsfullt lägger ihop till meningar och ger Er. Det är, som jag sa igår, inte så jätteviktigt längre att andra fullt ut förstår mig och vad jag beskriver. Det viktiga är att andra kan se, utifrån den bilden jag målar upp, att olika delar av livet är oändligt mycket mer besvärliga för mig och att andra respekterar att det är så och inte försöker tvinga mig att ändra på mig. Samtidigt så ger själva analysen mig tillfälle att gå igenom olika situationer och kartlägga för egen del, vilka delar som är själva roten till problemet. Utifrån det kan jag själv identifiera vad som är ett funktionshinder och vad som är ren "idiotisk" envishet.

Själva funktionshindret kan jag inte göra något åt, det kan jag inte förändra, det är en konstant. Däremot kan jag ändra på omständigheterna som försätter mig i lägen där funktionshindret blir ett hinder eller där det blir en styrka för mig, till viss del.

Jag frågade några i forumet för kvinnor med ADHD/ADD om de analyserar mycket. De svar jag fick tydde på att själva analyserandet var en viktig och vital del i deras liv. I en del fall just för att göra omvärlden begriplig i en funktionshindrad hjärna men även i en del fall för att gång efter annan försöka förändra det som omvärlden ser som "fel" hos oss. Jag tror att en stor del av behovet att analysera ligger i själva funktionshindret men att vi till viss del kan styra det.

Det känns som att hjärnan är ett förstoringsglas som riktar in sig på olika saker som av en eller annan anledning utlöser ett intresse och sen går jag helt upp i det intresset. För mig är det inte en nackdel, just i detta fall.

Tvärtom ser jag det som en enorm fördel att ha förmågan att gå upp i ett så aktuellt och viktigt ämne som är att belysa dessa osynliga funktionshinder och lyfta fram de svårigheter de innebär, de styrkor som går förlorade samt hur ofullständigt och ineffektivt våra samhällsfunktioner "samarbetar"; både i förhållande till den enskilda människan men också sinsemellan sig själva.

Just det här inlägget, presenterar för mig ett jättedilemma. Det är ett komplext ämne att belysa. Jag förstår att det för många är fullkomligt ointressant, störande och rent av enerverande. Jag är väl medveten om att jag driver många omkring mig till vanvett när jag släpper loss min analyshjärna och driver på i mina utlägg, ändlösa förklaringar och utmanande frågor. Men samtidigt måste jag ändå betona att det för mig, och så många fler med mig, är nödvändigt och i många fall rent livsviktigt att analysera. Om jag inte skulle få analysera och älta något som bekymrar mig så skulle mitt liv vara totalt meningslöst och intetsägande. Det skulle vara som att plocka bort en del av själva meningen med tillvaron. Att då gå in utifrån och ifrågasätta mitt analyserande och försöka peka på att det är något fel i det jag gör eller att jag borde "släppa och gå vidare" vore som att be mig sluta andas. Omöjligt!

Det är bättre att låta mig analysera ifred, ge mig utrymmet i att älta och ställa frågor. Om det är jobbigt så säg det istället för att försöka förändra mig. Tala om att det är enerverande och ointressant, då tar jag min analys och går någon annanstans (för det mesta... ibland är jag helt låst i ämnet och då är det totalt omöjligt).

Jag försöker febrilt att respektera och acceptera tillvaron och andra människors egenheter och konstigheter. Då tycker jag inte att det är så fel att kräva respekt och acceptans för mina svårigheter och konstigheter (i mitt fall, funktionshinder).

Något av det finaste jag kan få av personer jag kommunicerar med är orden de ger mig, bilderna de delar med sig av, svaren de ger mig när jag frågar "varför?". När jag ställer frågan "varför?" så är det för att jag måste få veta anledningen. Det skulle för mig vara fullständigt meningslöst att fråga bara för att ifrågasätta, som en del ibland uppfattar det som. Jag frågar för att det i min hjärna är ett krav att få ta del av informationen jag behöver för att kunna analysera färdigt ämnet jag försöker begripa.

Oj! Nu tog orken helt slut. Koncentrationen är nere på noll. Jag har försökt läsa igenom inlägget ett par gånger själv och tror att jag fått med det jag ville. Jag kommer säkert tillbaka till ämnet fler gånger i framtiden men just nu tror jag att jag lägger ner för dagen och tar helg.