Avstämningsmöte

Imorgon är jag kallad till ett så kallat "avstämningsmöte inom gemensam kartläggning". De som kommer att vara med på mötet är handläggare från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, min kontaktperson på psyk och min jobbcoach.

Såhär står det i brevet: "Syftet med mötet är att följa upp hur du mår och hur de insatser som pågår fungerar samt att gemensamt planera vidare."

Redan där, kan jag ta ett steg tillbaka och se på orden ur en objektiv och kritisk synvinkel. Nu har jag ju arbetat på en myndighet och kan deras språk och har det verbala ordförrådet. Men trots det så är det knappt jag begriper vad sjutton mötet går ut på. Hur gör de människor som inte förstår formell byråkratiska?

Handläggare från Arbetsförmedlingen har aldrig varit med tidigare på något möte så den informationen skrämmer, rent ut sagt, skiten ur mig. Inte nog med att jag ska behöva träffa ytterligare en ny person från en ny myndighet. Jag ska dessutom behöva beräkna in hur jag ska lyckas göra mig förstådd för en ny individ som jag inte har någon som helst uppfattning om.

Sen kommer vi vidare till det största problemet av alla. Enligt psykologens utlåtande under utredningen så "uppvisar jag en stark verbal förmåga som ligger klart över genomsnittet". Jo men visst, det är min största styrka och min fantastiska förmåga. Alla nickar instämmande...
Men i mitt läge så är det den största förbannelsen ni kan tänka er. Just för att jag är så bra på att berätta, förklara och beskriva så verkar det inte som att mitt förtvivlade behov av hjälp inte kommer fram eller förstås, för jag ÄR ju så BRA på att beskriva. Jag har mer och mer fått känslan av att, om man mår så dåligt, som jag känner att jag gör, så ska man inte orka prata alls. Man ska vara så bottenkörd att man inte orkar beskriva och förklara. För mig är det tvärtom... Ju större min känsla av "undergång" är, desto mer pressar jag mig till att beskriva, berätta, förklara...

I min värld, i mitt huvud, så ser jag att om jag inte anstränger mig till det yttersta för att föra fram mina ord på ett begripligt och målande sätt, så utsätter jag mig för en situation där jag med all säkerhet missförstås och absolut inte ens kommer att komma i närheten av att få den hjälpen som jag vet att jag behöver.

Så för mig är mötet imorgon ett rent helvete. Jag kommer att använda kraft och energi som jag inte har till att försöka nå fram till 4 personer från olika instanser, varav en är helt ny för mig. Min överlevnadsinstinkt kommer att tvinga mig att utnyttja min verbala styrka och i samma stund så sätter jag mig själv i klistret för att jag är "för duktig" på att prata...

Just nu vill jag bara lägga mig ner under täcket och skita i allt! Jag vill inte gå på ytterligare ett förbannat möte, som ökar på min förvirring och tar min energi och som, i mina ögon, inte förbättrar min verklighet ett dugg! Det känns som jag är en marionett som alla drar i och sliter stycken ur mig för att någons statistik ska stämma och sen kan visas upp av politikerna som positiva siffror för staten...

Bitter? Nääädå, inte ett dugg... Varför tror ni det? Bara så totalt utled på hela den här charaden...