Lite om mig själv

Som om jag inte har massor att göra efter flytten men jag har fått upp det jag måste och eftersom det ska tapetseras i några rum så känns det rätt meningslöst och sen är det ju bara såååååå tråååååkigt! Så jag går runt istället och låter mig underhållas av mina tankar.

Jag kom på att jag egentligen inte berättat så mycket om mig som person. Jag har delat med mig av mina djupaste tankar men inte haft en tanke på att kanske berätta lite annat.

Jag är född och uppvuxen i en förort i vår huvudstad, omgiven av tre språk. På -70 talet så avråddes mamma å det bestämdaste att inte blanda in många språk i min uppväxt eftersom det ansågs hämma barnets språkliga utveckling. Jag är levande bevis på att så inte är fallet. Jag var tidig i utvecklingen, både med språk och motorik. Min stackars mamma, som var 19 när jag föddes, hade fullt upp med mina upptåg. Jag växte upp, gick i skolan och hade lätt för det. Jag älskade skolan! Lärarna hade visserligen fullt upp med att hålla mig i styr.

                                                 
                                                               (jag 5 år)
Jag utvecklades under tonåren till klassens pajas, det var mitt sätt att hantera att jag inte förstod folks beteende och uppenbarligen betedde mig "fel" eftersom jag konstant blev utskrattad och utpekad. Jag tog plats, var utåtriktad, temperamentsfull, högljudd. Jag blev mobbad under några år, höll stenhård fasad utåt och grät när ingen såg. Jag var stenhård utåt men allt annat än det inombords. Jag har en form av fotografiskt minne så skolan var så lätt. De ämnen jag älskade mest var bild, musik, idrott och språk. De andra ämnena var nödvändigt ont. På gymnasiet blev matematiken totalt omöjlig, obegriplig och avskyvärd. Har än idag en total aversion mot allt som har med matematik att göra. Jag kan bara inte förstå.
                                                 
Språk däremot var min stora glädje och passion. Grammatik är pest och pina för mig i alla språk jag kan. Jag HÖR för det mesta när det är rätt eller fel så att lära sig grammatik kändes/känns så fullkomligt meningslöst. Jag behärskar 6 språk och i mitt huvud är det inte olika språk, det är synonymer. I många fall, om jag inte kommer på ordet på det språk jag just då använder, så kommer automatiskt ordet på något av de andra språken.

Efter gymnasiet bodde jag 1 år i Madrid och jobbade där. Där passade min yviga personlighet in perfekt. Jag kände mig väldigt hemma där och spanska språket är så otroligt underbart för den innehåller så många ord som nyanserar, förstärker, understryker det jag vill uttrycka. Jag kan beskriva exakt hur jag mår på en varierad skala med olika ord, det kan jag inte på svenska. Det känns lite begränsande många gånger. Sen är spanska ett otroligt passionerat språk på ett naturligt sätt. Superlativer är en del av livet. Många gånger kan jag känna att det på svenska blir lite krystat och lamt. Kontrasten mellan det strukturerade lagomsamhället är så olikt det som finns inne i mig.
                                       
Jag har ofta blivit beskriven som "färgstark" (inte alltid nödvändigtvis i positiv bemärkelse). Jag är väldigt "mycket" och det har ställt till det för mig många gånger på olika arbetsplatser. Jag har sett problemområden med arbetsuppgifter och tänkt ut bättre, effektivare och smidigare sätt. Sen har jag med stor intensitet delat med mig av mina upptäckter, i övertygelsen om att jag faktiskt förbättrar, men sen blivit helt knäckt när jag möter ovilja, motstånd och aversion. Det har jag fortfarande jättesvårt för. För mig är det så enkelt att plocka ut ett problem i en arbetskedja och sen fundera ut ett bättre sätt, det faller sig så naturligt. Men sen ska andra plocka in andra aspekter, som prestige, stolthet, rangordning... Känslor... Och jag står helt handfallen och kan inte begripa någonstans vad DET har med saken att göra... Jag vet att det är så, för det har jag lärt mig, men jag förstår det inte och kommer aldrig att göra det heller.

1998 flyttade jag ner till Småland, där jag fortfarande bor. Träffade min ex make och vi gifte oss 2001. Jag blev mamma 2007 och igen 2008. Vi separerade och skiljde oss 2011. Jag går inte in så mycket mer i detalj på det just nu.

                                                   

Jag satt som handläggare på Försäkringskassan från 2003 till 2007. Jag arbetade med socialförsäkringstillhörighet, barnbidrag och EU-lagstiftning när det gäller socialförsäkring och ärenden där flera EU länder var inblandade då en familj var bosatt i Sverige men arbetade/betalade skatt i annat EU-land. Det var väldigt givande och intressant! Jag fullkomligt älskar att jobba med lagstiftning, det är strukturerat, svartvitt och för det mesta väldigt enkelt (för mig) att begripa. Däremot är det tragiskt och hemskt när utsatta människor i svagt läge blir ännu mer utsatta och svaga på grund av att lagstiftningen är så inrutad och det inte finns minsta utrymme för medmänsklighet eller empati mellan paragraferna.

2008 gick jag "officiellt" in i väggen och fick mina diagnoser ADHD/Asperger i oktober 2011.