I tisdags träffade jag den psykolog som var med och genomförde den neuropsykiatriska utredningen på mig för, ganska exakt, 1 år sen. Mötet genererades av att jag begärde att få ta del av min utredning och psykologen gärna ville ha en genomgång tillsammans med mig för att kunna svara på eventuella frågor och förklara utredningen.
Själva frågeställningen för psykologen, läkaren och arbetsterapeuten för utredningen var "neuropsykiatrisk problematik?" (Frågeställningen var väldigt viktig, poängterade psykologen)
Hur som helst... Under årens lopp har jag fått fylla i olika tester, innan själva utredningen. Dessa tester har visat olika saker. Ett test, DipQ, för att visa tecken på personlighetsstörning gav tydligen (citat ur journalen) "utslag på flera personlighetstyper; schizotyp, borderline och undvikande personlighetsstörning" (Vad det är har jag inte den blekaste aning om men det skrämmer mig...) Däremot ska ett test, SCID-II, med frågeställning om borderline, ha uteslutit borderline eftersom jag bara uppfyllde 2 av 9 kriterier. (Suckar av lättnad).
Själva utredningen bestod av en "intervju" med arbetsterapeut, en med psykolog och två tillfällen med tester. Jag drev mig igenom den i ett rasande tempo, 10 dagar. Varje besök tog runt 1 timme eller lite mer. Psykologen intervjuade även min mamma.
Samtidigt som utredningen gjordes, gick betänketiden för skilsmässan ut och dom om skilsmässa fattades av Tingsrätten (jag och min ex-man var helt överens om skilsmässan), jag gjorde min sista praktik på heltid i utbildningen för undersköterska, hade barnen varannan vecka och hade några veckor tidigare försökt begå självmord. Jag mådde nog inte speciellt bra just då...
Under mötet med psykologen så gled samtalet in på hur exakt själva diagnoserna ställdes, ADHD och Asperger. Psykologen förklarar då att det är ett gemensamt "beslut" som psykolog, läkare och arbetsterapeut kommer fram till utifrån samtal kring vad de sett under sina "intervjuer" och testresultat med mig men att eftersom de flesta neuropsykiatriska funktionshinder har gemensamma drag och att depression och livssituation i övrigt spelar stor roll går det inte med exakthet att bestämma vilka diagnoser det handlar om. Det handlade mer om att pricka in det som verkade mest rimligt och stämde bäst. Det kunde till och med visa sig, om jag gjorde samma utredning igen vid en annan tidpunkt i livet, att det inte alls var samma diagnoser de då kom fram till.
Just DET, har fastnat ganska rejält, i min hjärna... Jag minns när jag hade mötet med läkaren, psykologen, min kontaktperson och en väninna jag hade med som stöd. Jag var fullkomligt bottenkörd, sjukskriven och under isen. Diagnosen ADHD var jag nästan helt säker på men Asperger kom som en hink iskallt vatten. Jag minns inte mycket av mötet eller det som sades. Förvirrad var ett milt uttryck för hur jag kände mig. Jag visste inte ens vad Asperger var! Och plötsligt hade JAG det! Nu ett år senare får jag dessutom reda på att det passade in just då men att det kanske kunde bero på min dåvarande depression och livssituation, för de "dragen" man uppvisade då var väldigt lika Asperger...
Jag är ju en person som har ett enormt behov av att ha konkreta fakta, exakta riktlinjer, tydliga besked osv. Enligt många väldigt Asperger, men som jag ser det numera totalt ADHD också. Att då berätta för mig att min utredning, som jag helt säkert trodde baserades på vetenskapliga fakta, tydliga resultat och specifika kriterier mer verkar vara en kvalificerad gissning på en höft sådär (så känns det!) gör mig totalt chockad! Jag är mållös, lamslagen och ganska förtvivlad.
Sen följer ju tankarna vidare i nästa tankebana... Har man Asperger så har man rätt till stöd enligt LSS (LAGEN OM STÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE) men att ADHD inte ingår i den kategorin (Så var det för ett år sen i alla fall).
Så om jag då skulle ge mig på en utredning till och den skulle visa att jag inte har Asperger, enligt deras "kvalificerade gissning", så ryker boendestödet för mig?
Jag tänker inte ens försöka börja förklara vad allt detta gör med mig psykiskt... Jag har nog aldrig varit så rädd för hur samhället är funtat, som jag är just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar