Igår fastnade en fras som jag läste på internet, "man har inte ADHD, man är det" och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det ju stämmer. Om man har något så är det ju något som är föränderligt, man kan göra sig av med det och inte ha det. Så är ju dessvärre inte fallet med funktionshinder. Man är ju handikappad, man är funktionshindrad. Kanske är det den obetydliga definitionsfrågan som ställer till det så mycket i acceptansen och toleransen av just neuropsykiatriska funktionshinder i samhället. Man är autistisk... Kan man säga att någon har autism? Det låter konstigt i mina öron...
Om jag tänker "jag har funktionshinder" så känns det som att jag antyder att det är något jag kan göra mig av med... "Är", är ju lite mer en konstant. Jag kan lära mig att identifiera och hantera de delar av mina funktionshinder som ställer till det för mig och min omgivning men jag kan ju inte ta bort dom... Bara en tanke...
Motpoler, som två magneter man försöker sätta ihop med "fel" ändar
+ ADHD - >>>>>>>>> < > <<<<<<<<<<< - Asperger +
Sen slog det mig innan idag att kombinationen "utbränd" och neuropsykiatriska funktionshinder är riktigt dålig, milt uttryckt. Visserligen går dessa saker ofta hand i hand men jag funderade en stund på hur annorlunda det hade varit att hantera mina funktionshinder om jag inte varit utbränd också.
Kan inte låta bli att flika in med en parentes: Man säger att man är utbränd.
Hur som helst... Många säger att om man blivit rejält utbränd så blir man aldrig sitt forna jag igen. Man återfår inte den tidigare kapacitet man hade, på långa vägar. Återhämtningen tar lång tid och den buffert man hade tidigare är för all framtid borta. Jag vet egentligen inte om det är så. Jag misstänker att det kan vara så... Utifrån mina egna iakttagelser och erfarenheter kring min egen utbrändhet.
Tittar jag bara några år tillbaka i tiden så känns det som en spark i magen, varje gång, när jag inser att jag inte ens reder ut en bråkdel av det jag lyckades med förut. Jag inser också, med facit i hand, att när man tror att man är totalt utbränd så stämmer inte det. Inte i mitt fall. Jag har under 4 års tid varit "stämplad" som utbränd (min tolkning av ordet är bokstavlig) men jag har trots det lyckats med konststycket att gång på gång kasta mig in i den berömda "väggen" ett otal gånger under dessa 4 år. Nu börjar det kännas som att jag trots allt bränt ut mig oåterkalleligt. För när kroppen och psyket stänger av helt, stressrelaterade psykotiska tillstånd träder in, "systemet" stänger av... Då kan man inte pressa på mer, det är omöjligt. Inte ens med den starkaste viljan i världen kan jag förmå mig att prestera mer än mitt psyke tillåter. Tidigare kunde jag bara ignorera varningssignalerna och driva på lite till på ren vilja.
| Från filmen "I rymden finns inga känslor" |
Det finns helt enkelt inga genvägar längre... Det är bara att falla in i ledet och anpassa sig till den kropp och psyke som jag nu har att jobba med... Jag sitter nu och skrattar lite för mig själv och tänker "som om det ens är möjligt för min adhd-hjärna att gå med på att "bara" någonting..."
Fast samtidigt känns det som en enorm sorg att ha haft en sån enorm kapacitet som man tog för given, slösade bort, utnyttjade hänsynslöst... Förlorade... Det var ju trots allt en sån stor del av mitt jag, det som definierade mitt väsen, min personlighet. Är det för alltid förlorat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar