Normalt psyke kontra "funktionshindrat" psyke

Något som slår mig, som konstant gör mig så oändligt ledsen, är hur "normala" människor i sitt arbete tycks kunna stänga av sig själva i förhållande till det arbete de genomför...

Det verkar som att de kan distansera sig och skilja sin verklighet från den verklighet de utsätter andra för...

Som till exempel just nu. Jag flyttade till min nya lägenhet, 1 oktober. Jag hade samma hyresvärd i min förra lägenhet som i denna lägenhet jag flyttade till. Enligt deras regler skulle jag överlämna nycklarna till en tom, städad, lägenhet kl 10 på förmiddagen och få tillgång till min nya lägenhet "senast kl 12", som det stod i brevet jag fick, samma dag (1 oktober). Bara där, skär det ju sig totalt... Hur ska det ens vara möjligt?
Nu hade jag en väldigt vänlig vaktmästare i förra lägenheten och ingen annan hyresgäst som skulle in 1 oktober, så jag fick lite mer tid på mig innan jag behövde överlämna nycklarna.

När jag kom till min nya lägenhet så stod två personer och putsade fönster, i vansinnig fart, och en besiktningsman gick och kliade sig i huvudet och skyllde på att tekniken i "prylen" som han antecknade i, inte fungerade. Städningen av lägenheten var under all kritik och skicket på lägenheten godkändes inte i besiktningen.

Tapeterna i köket är så ner-kladdade att det ser ut som att tidigare hyresgäster använt väggarna som tallrikar, katter har använt väggar som klösbrädor och barn som ritblock...

Jag fick löfte om att jag skulle få nya tapeter inom två veckor, förutsatt att jag valde tapeter omgående. Jag uppfyllde min del av löftet och valde tapeter till barnens rum, köket och vardagsrummet den 2 oktober.

I fredags sprang besiktningsmannen förbi när jag var utanför min lägenhet, jag passade på att fråga när jag skulle få min utlovade omtapetsering. Han svarade att det var väldigt hektiskt just nu och att företaget som sköter renoveringen prioriterar tomma lägenheter som ska bli bebodda 1 november och att han inte visste när jag kunde tänkas få mina nya tapeter som jag trodde att jag redan skulle haft... Jag har bott här i 3 veckor, imorgon.

Jag har avstått från att inreda vardagsrum, kök och barnens rum i avvaktan på att få renoverat dessa rum och känt ett konstant obehag för att jag inte kunnat "bo in mig" ordentligt.

Igår bestämde jag till sist att jag ger blanka f*n i några nya tapeter, och väljer att bo in mig istället... Jag känner att jag helt enkelt får göra det bästa av situationen och har bestämt att det enda rum de får tapetsera om är köket.

Men det slår mig gång på gång inom varje kontakt med företag/myndighet/samhällsfunktion, hur de verkar kunna blockera medkänslan och empatin för en annan människa. De reflekterar inte ens över det faktum att jag lever i kartonger och att jag gått med på att vänta i två veckor med att packa upp eftersom jag blivit lovad nya tapeter. De funderar inte en sekund på vilket stressmoment det är att inte kunna packa upp allt och börja bo in mig i mitt så kallade hem. Ändå ska jag betala full hyra och avvakta medan de gör i ordning tomma lägenheter som ingen bor i, för att dessa prioriteras.

Är det mig det är fel på? Tycker "normala" människor att detta är helt acceptabelt och finner sig i det?

Jag förstår verkligen inte logiken i det hela?