Fredag och fåren

Jag stirrar häpet på statistiken och inser att 330 sidvisningar var det jag hade igår och redan idag är jag uppe i 89. Vad är det som händer? Jag kan inte riktigt begripa det... Men det känns varmt och fluffigt i hjärtat! Det stärker mig i min övertygelse om att det jag gör, är rätt.

Hur som helst... Jag har ett lite längre inlägg på lut men det måste analyseras och malas bland kvarn hjulen i hjärnan en lite stund till... Den handlar nämligen om just analyserande...

Men jag tänkte att jag börjar denna fredag med en liten anekdot från min barndom. Mamma berättar den med jämna mellanrum och jag minns det själv som om det vore igår. Det finns en anledning till att jag inte räknar får om jag ska somna.

Vid något tillfälle i min barndom så hade jag svårt att somna och mamma kom på den briljanta idén att be mig blunda och föreställa mig får som hoppade över ett staket och räkna dom. Hon tänkte att jag skulle slappna av och somna. Som med det mesta i mitt liv, såhär med facit i hand, gav jag mig hän uppgiften med hela min själ. Fantasi hade jag så det räckte och blev över vill jag tillägga, tror också att jag fått behålla den upp i vuxen ålder.

 

I huvudet rullade en filmsekvens med vita, ulliga får som i jämn takt, en efter en, seglade över ett staket. Jag kan se dom än idag. Sen tog fantasin över efter en stund, det blev väl för tråkigt för min unga "dampiga" hjärna. Från ingenstans dök det upp ett litet, litet lamm som ilade fram till staketet, snabbt som en vessla och sen helt sonika slank UNDER staketet. Jag kommer ihåg varenda skiftning i känslorna som forsade igenom mig just då: häpen, förvirrad, smått chockad, ställd. Jag kunde inte begripa var det lammet kom ifrån, än mindre vad jag skulle göra med den. Så jag gjorde som alla barn gör, antar jag och ropade till mamma: "Mamma! Vad gör jag med dom som slinker under? Ska jag räkna dom också?"

Sen var det ju liksom kört att räkna får. Det dök upp fler och fler små lamm som prompt skulle under staketet. Jag blev ju inte direkt tröttare och mer avslappnad. Skulle jag försöka mig på det idag så skulle det säkert sluta med att fåren och lammen kom i olika färger, olika hastighet, några skulle med all säkerhet gå runt staketet också... Fantasin skulle ju inte ha några gränser och jag skulle inte direkt somna av det, snarare följa hjärnans egna påhitt med stor spänning. Den bisarra förmågan har följt med i vuxen ålder, att hjärnan överraskar mig med helt oväntade moment. Det är rätt underhållande emellanåt men jag kan föreställa mig mammas frustration och den enorma uppgift det måste ha varit att uppfostra ett såpass livligt, fantasifullt och envist barn. Något som också följt mig upp i vuxen åldern är den absoluta vägran att acceptera ett "därför" som svar på frågan "varför?". Det slår slint i huvudet på mig och jag tappar alla koncept om jag inte kan få en ordentlig förklaring när jag frågar "varför?"...

Men det tar vi en annan gång, min analys om det personlighetsdraget, som är så totalt Asperger...

Ha nu en jättefin fredag! Jag ska bege mig ut bland folk och vara social med min fantastiska jobbcoach!