Nedåtspiral...

Så smög den upp runt hörnet och kastade sig över mig, mörkret. Kvävande, tungt mörker. En trötthet som suger ur färgerna i tillvaron. Hopplösheten som kryper in i varje por och bildar en kompakt hinna runt själen och hjärtat. En kall, klibbig sörja. Varje handling tar emot, kräver tvång. Vad är vitsen?

Bredbandet gav jag min sista gnutta energi för att till sist få felanmäla och få klartecken från leverantören att felet inte berodde på mig, som om jag inte redan visste det! De skulle ÄNTLIGEN skicka ärendet vidare till någon servicetekniker och förhoppningsvis inom ett dygn, så fungerar det.

Ett av köksskåpen har luktat ruttet lik, sen jag flyttade in, jag drev mig till att torka ur det idag och konstaterade för tusende gången att den sorgliga ursäkt till människa som bodde här innan, var ett veritabelt svin! ÄCKLIGT!!!!!!

Av någon obegriplig anledning har min katt inte haft drivkraften eller lusten att lära sig peta upp dörrar som står lite på glänt och just min toalettdörr åker igen av sig självt om den inte står på vid gavel. Det är en lätt match att pilla upp med en tass, men min katt gör det inte. Förra veckan hade dörren åkt igen och hon använde då min sons säng som toalett istället vilket resulterade i massa extra tvätt! Idag upptäckte jag att hon även kissat i ett hörn i mitt sovrum, när jag dammsög...

Jag har målmedvetet kämpat med att få in rutiner och flyt i vardagen. Hela mitt fokus går åt till just det. Allt annat omkring som envisas med att gå emot mig gör mig bara så modfälld. Jag är så trött! Så otroligt utled på att allt ska strula och inte flyta på smidigt.

Jag är ioförsig inte det minsta förvånad, det är inget nytt, det mesta brukar strula på ett eller annat sätt i min värld. Men det går åt så otroligt mycket energi till det som jag så förtvivlat behöver till annat.

Jag har fått tvinga mig att skriva detta inlägg tillochmed... Helst vill jag bara lägga ner allt. Inte bry mig om något alls mer. Vad är vitsen med att lära sig mer om funktionshindrena? De kommer ju fortfarande att finnas där, samhället kommer att fortsätta vara som en nagel i ögat som bara gör ont. Interaktion med människor där ute kommer fortsätta att vara knepigt, konstigt, komplicerat, energikrävande, obegripligt... All energi som går åt i strävan efter något lite bättre känns så meningslöst, som att ösa en hink vatten över ett millimeterstort hål. Endast några droppar kommer igenom, allt annat är bortkastat.