Tung dag idag. Alltför många dystra, kvävande känslor och tankar virvlar runt som ogenomtränglig dimma i mitt inre. Skymmer sikten för visionerna, glädjen och målet. Jag kurar ihop mig till en liten boll, försöker värja mig från piskrappen, slagen, glåpordens förnedring. Förgäves. Det kommer ju inifrån, lever sitt egna liv i mitt inre, i mitt huvud. Vet inte hur jag ska göra för att skydda mig från något som inte kommer utifrån...
Dagar som denna fylls jag av kväljande vämjelse över diagnoserna. Känner hur jag förtvivlat kämpar mot bittra tårar. Ilska över att inte kunna lägga undan allt en stund och bara få vila. Att stänga ute allt det som förpestar mig inifrån. Dagar som denna vill jag bara sluta mina ögon och sluta andas.
Dagar som denna är hopplösa, uppgivna, förödande, hemska...
Trots det, så fortsätter jag ändå... Skriver, känner, andas och gråter. Frågan som aldrig ger mig ro, som aldrig besvaras... Varför måste det vara så oändligt svårt och ensamt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar