Narkotika för välbefinnande eller läkemedel som kanske lindrar

Återigen har bloggen Underbara adhd triggat igång en reaktion hos mig genom ett inlägg med en länk till en artikel i SvD den 29/10. Vill poängtera att det är artikeln i SvD som jag reagerar på, inte Underbara adhd bloggen.

Artikeln lyfter fram en utredning som gjorts på Socialstyrelsen över den ökade förskrivningen av mediciner för ADHD till vuxna och att många av dessa, samtidigt, även får andra narkotikaklassade läkemedel. Artikeln poängterar även det faktum att många vuxna med ADHD får snabbverkande Ritalin istället för Concerta som är med långsamverkande. Och håll i er nu, kära läsare, dessutom säger dom att Ritalin (just för att det är snabbverkande) "kan ge ett visst välbefinnande".

Kan det ha betydelse i hela sammanhanget, där man konstaterat en ökad förskrivning av ADHD medicin, att antalet fastställda ADHD diagnoser hos vuxna har ökat kraftigt på kort tid med anledning av:
- Kunskapen om att ADHD är resultatet av en genetisk avvikelse och därmed är ärftlig.
- Kopplingen mellan diagnoserna som fastställs hos barn och föräldrar som själva känner igen sig i "symptomen" och då själva söker för en utredning hos vården.
- Kunskap i att ADHD inte växer bort med åldern utan följer med upp i vuxen ålder.
- En mer inrutad samhällsstruktur som gör att människor med osynliga funktionshinder inte klarar av att hantera alla krav och måsten.

Detta med att vuxna med ADHD dessutom får andra narkotikaklassade läkemedel SAMTIDIGT som de får Concerta, Ritalin eller andra läkemedel avsedda för att lindra besvären hos personer med ett funktionshinder.

Gode Gud, har de anställda på Socialstyrelsen ens en vag uppfattning om vad ADHD är?! Uppenbarligen inte... De har nog ingen som helst kontakt med någon vårdinstans där man väldigt enkelt skulle kunna beskriva problematiken för psykiskt handikappade människor.
Men för enkelhetens skull så drar jag lite kort några punkter:

- Koncentrationsstörningar, rastlöshet, impulsivitet med mera är symptom på ADHD som stör den drabbades försök att leva ett ordnat och strukturerat liv. Däri består funktionshindret. Detta behandlas i dagsläget med centralstimulerande läkemedel. (Som är narkotikaklassade)
- Sömnstörningar, som är mer regel än undantag, både med och utan behandling med ADHD mediciner, behandlas i alltför många fall med Zopiklon eller andra sömnmedel. (Som är narkotikaklassade)
- Ångest och oro som går hand i hand med ADHD problematik, eftersom vi konstant kämpar med oss själva, omvärlden och alltför ofta inte får vardagen att gå ihop utan att kunna förstå varför och dessutom försöka förklara för andra att vi inte är "lata och korkade". Detta behandlas i många fall med Sobril, Stesolid eller andra benzodiazepiner (Som är narkotikaklassade)

Och sen har vi körsbäret på toppen av grädden i denna cocktail, påståendet att Ritalin skulle vara mer "åtråvärt" eftersom det "kan ge visst välbefinnande". Det är nästan, men bara nästan, så även jag blir mållös när jag läser denna mening!

Men hur tänker dom???!!! Är inte en medicin till för att lindra besvär och få en att må bättre? Är inte "att må bättre" lika med "ökat välbefinnande"?
Jag kan då inte påstå att jag upplevt något "visst välbefinnande" av Ritalin, som jag medicinerar med. Däremot kan jag medge att jag emellanåt fungerar något bättre "där ute, bland folk" men det betyder absolut inte att JAG upplever ett större välbefinnande. Tvärtom, många gånger kan jag bli frustrerad över att min hjärna är "nerbromsad" av en medicin och jag känner mig rent ut sagt korkad över att inte ha tillgång till min "snabba" hjärna och min kapacitet. Det har absolut inte funnits någon del i dessa 2 månader, sedan jag började med medicin för ADHD, som jag ens i min vildaste fantasi kan likna med "välbefinnande". De enda tillfällena jag kan dra mig till minnes där jag upplevt "välbefinnande" är när jag under en viss tid får vara ifred, utan att bollas runt på möten och utan medicinjusteringar, då jag fått fokusera på mig själv och försöka hitta egna lösningar där jag parerar mina "brister" och "svagheter" med mina "styrkor" och "förmågor".

Men eftersom regeringens mål är att så många som möjligt ska ut i arbete och producera till vilket pris som helst så får jag finna mig i att bli "medicinerad" för att se om jag kan uppfylla kraven för att passas in i en fyrkant och lyckas "anpassa mig i ledet" och bli produktiv igen. Jag är dessutom konstant ansatt av regelverk och finner mig hela tiden inträngd i ett hörn där den enda utvägen är den enda vägen som aldrig någonsin kommer att fungera för mig.

I den allra bästa av samhällen så hade de som sitter vid makten tagit sig i kragen och gjort något åt grundproblemet, som är samhällsstrukturen och kraven på den enskilda individen, istället för att "skit" kastas mellan de olika instanserna som i slutänden leder till en hetsjakt på dem som befinner sig längst ner på skalan: de utsatta, "missanpassade" och sjuka. Som får betala priset för att de som sitter vid makten och har möjlighet att förbättra är så kapitalstyrda att de inte vill förbättra något annat än sin egen ställning.

Jag känner mig som en tjur på en arena där "los picadores" sticker med sina vassa lansar så nackmusklerna skadas och huvudet hänger, "los banderilleros" som spetsar med sina hullingförsedda träpinnar och där matadoren hetsar med sin "capa" (det röda tyget) för att till slut begrava svärdet i den utmattade kroppen, alltmedan publiken vrålar av hänförelse och extas över att matadoren vunnit över ett rasande, enormt djur, som inte hade den minsta lilla chans ens från början...

Tänk om jag fått sitta under min korkek och fått fortsätta lukta på blommorna istället?