Min verklighet

Jag har så innerligt dåligt samvete för att jag inte "presterat" något här på bloggen på ett par dagar... Statistiken visar hela tiden på ett ökat intresse för mina ord och jag vet innerst inne att detta är vad jag är menad för, att med hjälp av bokstäverna i mitt huvud skapa en levande upplevelse av vad min verklighet innebär....
Det är alltför lätt att prestera när jag är på topp och skaparglädjen formligen strålar ut från mig som den ljusaste stjärna på himlavalvet. Men dagar som dessa krävs det en obarmhärtig kraftansträngning för att ens börja placera bokstäverna i rätt ordning...
                                       
Trots detta, vet jag, att jag måste! För mig själv och för eftervärlden så måste jag skriva, berätta... Låta er ta del av detta oförklarliga, som trots allt är en del av min process, mitt liv... Men ändå är en liknande bild av alltför många som inte orkar, inte kan...

Där jag befinner mig nu är en plats som, förvisso, endast kan beskrivas genom fantasi och som kan liknas vid sagornas värld men som icke desto mindre är min alltför skarpa verklighet... Då talar jag inte om de ljusa sagorna och de lyckliga sluten. Min verklighet just nu är som det svartaste av alla nätter, det djupaste av alla avgrunder och det tyngsta av alla bördor. Likgiltighetens klor gräver allt djupare in i min kropp och en stinkande klibbig sörja sipprar in genom varje por i mitt väsen och kväver allt liv. Att överleva till varje pris tar min kraft och att övertyga mig själv om värdet i att faktiskt försöka överleva kräver än mer energi än jag har att uppbåda.

Omvärlden och alla besynnerliga ting som måste ombesörjas känns så meningslösa. Att äta kräver fokus och koncentration och till det behövs ork. Att intala mig själv att en struktur för vardagen är något nödvändigt känns som ett värdelöst skämt.

Om jag hade haft den minsta lilla aning om hur jag skulle koppla loss alla inpräntade regler och måsten för att få hjärnan att bara sluta, bara ge upp, så hade jag tagit den vägen just nu... Då hade jag lagt mig ner och stannat där i all evig framtid. Jag vill inte orka, kämpa, strida, sträva... Jag vill bara ge upp och kväva den delen av mig som söker vägar som inte finns, som ställer frågor där svar inte finns att få, som slåss mot verkligheten som finns utanför mig själv.

Hade jag haft en möjlighet att bara kväva "mig" och bara existera för mina barn, så hade jag gripit efter den möjligheten med det sista av mina krafter.