Hur förmedlar jag mina behov?

                             
Mitt i natten skriver jag... Jag känner mig frustrerad, irriterad, arg, besviken, kluven... Tidigare idag hade jag min dag planerad för mig. Jag hade kalkylerat med energikrävande intryck som bestod i social samvaro med andra människor/vänner. Först på glädjelistan i denna energiåtgång stod mina barn som jag fick njutningen att lägga några timmar på. Därefter kom ett par inplanerade sammankomster och ett besök som svepte in på kort varsel. Så långt var det okej. Jag kände att det blev mycket för min hjärna men hade ändå läget under kontroll. Sista planerade besöket var en nära vän som skulle hämta sin hund som jag varit hund vakt åt. Honom kände jag att jag kunde tala om för att jag inte orkade med något längre besök och att min intrycks-kvot för dagen var mättad. Han respekterade detta och jag stängde min dörr, kröp in i min bubbla och fokuserade på att varva ner och förbereda mig för läggdags. Så långt var allt fortfarande under kontroll. Jag insåg redan strax efter 21 att jag var så trött att jag nog skulle kunna somna.

Precis när jag skulle lägga mig, bokstavligt talat, så knackar det på dörren. Då är det en bekant som har vägarna förbi som vill prata en stund. Jag talade vänligt om att jag precis var på väg att lägga mig men blev ändå stående i dörren, "kvarhållen" i ett kort samtal.

Sen var allt förstört! Hela kvällens procedur med att varva ner var tillintetgjord. Jag gjorde ett tappert försök att ändå krypa ner under kedjetäcket och läsa bok. Förgäves! Sen gjorde jag ett ännu tapprare försök att lyssna på mina "MindWaves". Förgäves det också!

Det var 5 minuters oplanerad händelse som splittrade hela min tillvaro och fick hjärnan att spinna loss helt...

Inte blir det lugnare i hjärnan av vetskapen att jag ska upp tidigt imorgon och försöka koncentrera mig på att läsa igenom 4 års journaler på psykmottagningen...

Som det är just nu i min tillvaro så känns det som att jag är pressad till bristningsgränsen genom att bara få mig själv att fungera med mig själv. Att hålla mig till strikta rutiner (få sådana) för att åtminstone ha en chans att skapa mig en dräglig tillvaro. När någon då tar sig friheten att bara svänga förbi och kräva min uppmärksamhet, min energi och beröva mig min energi; om så bara för några minuter, så får jag bita mig hårt i tungan och anstränga mig till det yttersta för att inte skrika rakt ut och få ett frispel som inte är av denna värld. Jag får använda hela min förmåga till att behärska mig och hålla fasaden av "normal samhällsmedborgare" och inte förvandlas till ett vrålande odjur.

Jag vill inte behöva vara otrevlig och elak mot vänner och bekanta. Jag vill inte behöva försöka förklara om och om igen att JAG INTE KLARAR AV FLER INTRYCK!!!!!!!!!!! Ärligt talat så SKITER JAG I om ingen FATTAR! Jag vill bara att mina önskemål blir respekterade och accepterade.

Så, nu ligger jag här mitt i natten och kan inte släppa funderingarna på hur jag ska nå ut med att det jag säger, är det jag menar! Om jag säger att jag inte orkar, att jag inte vill, att jag är upptagen med annat; då betyder det just DET och det betyder också att jag inte klarar av ens 2 minuters distraktion i social samvaro eller kommunikation med en annan mänsklig varelse, fysiskt. Varför ska det vara så svårt att respektera?

Sen känns det som om ilskan bara växer och växer för varje sådant "övertramp" och det läggs på hög och ackumuleras. Av tidigare erfarenhet så vet jag ju att förr eller senare så brister självkontrollen och någon stackare får ta ALL min samlade ilska helt oväntat och totalt ur proportion till den faktiska situationen. Det känns som att vara trängd in i ett hörn och snart så måste jag slåss för livet...

Jag funderar på att ha en skylt som jag sätter på ytterdörren när jag inte vill träffa NÅGON som inte är "inplanerad" där det står: "Stör ej! Respektera mitt behov av ensamhet! Tack för visad hänsyn!" Rent krasst så vill jag helst skriva en skylt där det står "Våga inte tränga dig på och kräva min energi och uppmärksamhet! Då slår jag ihjäl dig!!!" Det är så det känns... Men så får man inte skriva. Då anses jag vara okänslig, elak, otrevlig, hänsynslös... Men JAG ska minsann ställa upp och gå med på några minuters "babbel" som ställer till det helt i min hjärna och sabbar min omsorgsfullt planerade rutin... Som jag sliter med att hålla, för att överleva...

Nä, jag vet att jag inte är rationell just nu. Men vet ni vad? Såna med liknande hjärna som min och HANDIKAPPET som vi är födda med, vi ÄR inte rationella egentligen. Vi fungerar inte alls som andra. Hur svårt ska det vara att acceptera? När vi säger "STOPP" så är det verkligen för att vi passerat "STOPP"-gränsen för flera mil sen men ändå hänsynsfullt försöker bemöta omgivningens krav på oss. Vi kämpar desperat och febrilt för att försöka räcka till och stå ut samtidigt som vi går sönder mer och mer inuti och tar slut hela tiden.

Jag är ingen elak människa! Jag är inte otrevlig av mig! Jag vill inte såra människor i min omgivning! Jag vill vara en hänsynsfull människa som respekterar andras behov och egenskaper. Men som det känns nu så kommer jag inte att kunna unna mig den lyxen särskilt länge till om det inte blir en ändring på min närmaste omgivning NU!

Betänk att jag kämpar hårt just nu för att hålla min irritation i schack. Mitt inlägg hade varit tusen gånger mer färgstarkt om jag släppt självkontrollen och skrivit det jag faktiskt tänker. Det hade varit ett vulkanutbrott av tankar och ord ni inte ens kan föreställa er... Men okej, jag spelar med i gängse väluppfostrade normer och skriver en trevlig liten skylt som jag sätter upp...

Fast nåde den, som inte respekterar mig efter det!