torsdag 22 oktober 2015

ECT (elektrokonvulsiv behandling) / elbehandling = en hjälp eller en fruktansvärd katastrof?

ECT är en behandlingsform som utförs på sjukhus under lätt narkos.Under behandlingen förs korta pulser med ström genom hjärnan under några sekunder. Strömmen förs in i hjärnan med hjälp av en typ av elektroder som läggs på huvudet. Det leder till att ett kontrollerat krampanfall framkallas. Krampen brukar pågå mellan femton och sextio sekunder.

Man framkallar helt enkelt ett epileptiskt anfall.

ECT brukar användas vid bland annat svår depression. Den sägs återställa balansen på signalsubstanserna i hjärnan och få en att må bättre (väldigt enkelt sammanfattat).

Här kan du läsa mer om ECT, om du vill.

Hur som haver... Jag genomgick 12 behandlingstillfällen under 4 veckor 2009 på inrådan av en läkare inom psykiatrin. Jag mådde såpass dåligt då och den antidepressiva medicinen jag hade och alla andra preparat de testat (det var en handfull) fick jag ingen bra effekt av. Jag blev bara sämre och sämre.

Jag fick ingen direkt positiv effekt av behandlingen. Jag upplevde att jag kände mig mer förvirrad och det gjorde att jag mådde sämre än innan. Jag minns hela den perioden som i en dimma. In och ut på sjukhuset, tre gånger i veckan, för att sövas och elchockas.

Jag har hört att en del får en bra effekt av behandlingen och jag känner en kvinna med bipolär sjukdom som fick ECT behandling för att häva en manisk period.

Jag har också hört talas om att en del har fått problem med minnet och förlorat många minnen från tidigare i livet.

Något som har börjat gå upp för mig mer och mer är att det flesta av mina barndoms och tonårstids minnen är puts väck! Precis som i en skräckthriller när det börjar gå upp för offret hur allt hänger ihop, sakta men säkert... Musiken stegras sakta men säkert och kulminerar i ett crescendo och ögonen spärras upp, munnen gapar och händerna börjar skaka. Ni ser scenen framför er va?

Det började lite smått när mamma hälsade från någon gammal klasskompis hon stött på och jag hade ingen aning om vem hon pratade om. Vid andra tillfällen har både mamma och gamla skolkamrater pratat om händelser och minnen som jag känner att jag borde komma ihåg men icke... Ibland glimtar ett minnesfragment fram men utöver det är det mesta helt borta!

För ett par år sen träffade jag en arbetspsykolog för att utvärdera en eventuell arbetsförmåga hos mig. Under dessa möten ställde han frågor om min barndom och tonår och där stötte vi också på patrull eftersom jag inte mindes. När jag sedan också berättade om mina ECT behandlingar så sa han att det kunde ha ett samband för den sortens behandling kan skada minnet.

Igår samtalade jag med en gammal gymnasiekamrat och hon relaterade till händelser som jag VET att jag borde minnas något av, hon var trots allt en av mina bästa vänner (jag har ett minne av att vi umgicks mycket). Men jag minns helt enkelt inte. Det är som om det aldrig har hänt och det känns riktigt skrämmande!

Inte en endaste skolavslutning minns jag. Jag ska visst ha spelat något instrument vid något framförande på en skolavslutning... Det är helt borta!

Och det är då, hela vidden av detta börjar gå upp för mig! Det känns obeskrivligt hemskt och obehagligt! Jag känner att jag har förlorat en stor del av mitt liv! Och denna behandlingsform bollar läkare med lite hur som helst känns det som, utan minsta hänsyn till hur det faktiskt kan sluta och hur det kan skada hjärnan permanent!

Inte en enda gång innan och under behandlingsperioden var det någon endaste i vårdpersonalen som informerade om att detta kunde vara en biverkning.

Så, bara som en liten varning... Tänk igenom NOGA vad Du går med på om Du tackar "ja" till en ECT behandling!