Jag vet, det är så jättelänge sen jag skrev. Det finns en anledning. Orken har helt enkelt inte funnits. Inlägg har surrat runt i huvudet på mig men jag har helt enkelt inte orkat sätta mig och skriva ner dem.
För ett tag sen skrev jag att jag insåg att jag åkt på en depression igen. Och jag har kämpat hårt med att hålla den positiva linjen i att det är en obalans i signalsubstanserna och att det snart rätar till sig och när det blir ljusare så kommer livslusten tillbaka...
Igår insåg jag att det inte håller längre. Jag sjunker djupare och djupare och den totala meningslösheten har sänkt sig över mig som ett tungt täcke av missmod och livsleda.
Jag har dragit mig in i det längsta med att kontakta vården... Ni som läst min blogg vet alltför väl vilka hemska erfarenheter jag har och hur litet förtroende jag har för vården överlag. Men eftersom jag är en kärleksfull vän till mig själv och vill mitt bästa så tar jag ändå steget igen och kliver på vårdtåget i förhoppning om att någon kan hjälpa mig, för jag klarar det inte själv.
Dagarna smälter in i varandra, mörkret inom mig växer, tillvaron känns mer och mer som att släpa sig runt i tjock gyttja upp till halsen. Minnet sviktar och de enklaste sakerna glömmer jag. Det är som en kamp i överlevnad hela tiden. Som att försöka ta sig igenom en hinderbana som samtidigt är ett minfält, i uppförsbacke med tyngder på hela kroppen.
En del av mig är totalt medveten om att detta är sjukdom, det finns logiska förklaringar till alla känslor jag upplever. Det finns ett slut någonstans där framme. Den delen har total förståelse för mig och känner medkänsla och kärlek och vill hålla om och trösta och inge trygghet.
Den andra delen är skoningslös. Hon sitter där inne och vrålar för full hals åt mig att "rycka upp mig!", att "skärpa till mig!", att "bita ihop!" Hon kallar mig lat och värdelös.
Och det är just här jag insett att jag faktiskt inte orkar hålla emot själv längre utan behöver någon form av hjälp. För den där elaka delen håller på att ta över, varje dag lägger hon större beslag på utrymmet där inne och blir större och mer högljudd.
Jag vägrar det! JAG är värd omtanke och kärlek! Jag är sjuk! Jag behöver omvårdnad och utrymme att återhämta mig och då måste jag få tyst på den lilla elaka bitchen som sitter och skriker där inne.
Så jag antar att jag är på en ny resa igen. En ny vända in i vårdens värld och jag är livrädd! Fullkomligt lamslagen och fylld av ångest inför ett nytt läkarbesök hos en ny läkare.
För 7 år sen började min första resa inom vården och den varade i 5 år. Jag hoppas innerligt att denna resa blir kortare och en mer positiv och trygg resa.
