fredag 31 augusti 2012
Milstolpe
Idag når jag en stor milstolpe i mitt liv! För första gången sedan juni kommer jag att ha mina barn hos mig hela helgen! Jag har träffat dom regelbundet men har av olika anledningar inte kunnat ha dom hos mig några längre stunder åt gången...
torsdag 30 augusti 2012
Färgstarka bilder och svartvita känslor
Att min hjärna för det mesta går på högtryck, det torde väl vara ganska tydligt vid det här laget... Min hjärna är antingen på eller av. När den är på får jag snällt finna mig i att den avhandlar ALLT som händer, har hänt, kommer att hända... Detta sker samtidigt. Som just nu, jag har miljoner ord som bara vill komma ut och förklara, beskriva, öka förståelsen, skänka tröst... Samtidigt har jag diskhon full med disk som ska diskas, städning som ska genomföras, en flytt som ska planeras om en månad, kaffe som ska drickas upp, tvätt som ska tvättas imorgon, barn som ska vara hos mig över helgen, mat som ska planeras och lagas, ork som ska bunkras på något sätt, funderingar kring alla möten med samhällsinstanser, vad som sagts och gjorts, vad som kunde gjorts annorlunda, vad som inte borde avhandlats, böcker jag vill läsa, badet jag vill ta ikväll, avloppet under som borde kollas på, inhandlande av mat mm som borde avklaras... Detta och en miljon andra saker snurrar samtidigt. Fatta att det i princip ryker ur mina öron just nu...
Samtidigt försöker jag formulera ihop en beskrivande bild över hur jag upplever livet och omgivningen genom mina ögon. Jag funderade på detta en stund och kom fram till följande... Jag tänker i färgstarka bilder, i min hjärna finns inte så mycket ord när jag tänker, där finns bilder och känslor som är antingen eller. Jag upplever inga mellankänslor, som jag tror mig ha förstått att många andra gör. Jag är antingen extatisk, rasande, lycklig, förtvivlad... Ja, alla superlativ ni kan föreställa er. Lagomkänslor finns inte. Gråskalan för känslor existerar inte i min hjärna och jag vet inte ens vad det är. Ord som kommer utifrån måste processas genom mina bilder och svartvita känslor för att byggas ihop till en sammanfattad bild som jag kan greppa och anpassa till min hjärna.
Beroende på hur balanserad jag känner mig kontra min omvärld så är jag då antingen ganska samlad och kan sortera intryck och det som händer omkring mig eller så känns det som att allting hälls över mig och jag försöker värja mig i panik för att inte förvandlas till hulken/en varulv/ett monster/en självdestruktiv utåtagerande furie...
Idag känner jag mig inte det minsta balanserad. Mitt inre skriker och slåss för att få explodera i ett fyrverkeri av självdestruktivitet på alla plan (helst samtidigt). Samtidigt kämpar jag med näbbar och klor för att inte ge efter för den impulsen utan försöka rida ut stormen av känslor och bilder som slungas runt i mitt medvetande i bästa tornadoanda...
Samtidigt försöker jag formulera ihop en beskrivande bild över hur jag upplever livet och omgivningen genom mina ögon. Jag funderade på detta en stund och kom fram till följande... Jag tänker i färgstarka bilder, i min hjärna finns inte så mycket ord när jag tänker, där finns bilder och känslor som är antingen eller. Jag upplever inga mellankänslor, som jag tror mig ha förstått att många andra gör. Jag är antingen extatisk, rasande, lycklig, förtvivlad... Ja, alla superlativ ni kan föreställa er. Lagomkänslor finns inte. Gråskalan för känslor existerar inte i min hjärna och jag vet inte ens vad det är. Ord som kommer utifrån måste processas genom mina bilder och svartvita känslor för att byggas ihop till en sammanfattad bild som jag kan greppa och anpassa till min hjärna.
Beroende på hur balanserad jag känner mig kontra min omvärld så är jag då antingen ganska samlad och kan sortera intryck och det som händer omkring mig eller så känns det som att allting hälls över mig och jag försöker värja mig i panik för att inte förvandlas till hulken/en varulv/ett monster/en självdestruktiv utåtagerande furie...
Idag känner jag mig inte det minsta balanserad. Mitt inre skriker och slåss för att få explodera i ett fyrverkeri av självdestruktivitet på alla plan (helst samtidigt). Samtidigt kämpar jag med näbbar och klor för att inte ge efter för den impulsen utan försöka rida ut stormen av känslor och bilder som slungas runt i mitt medvetande i bästa tornadoanda...
Förvirrad (underdrift)
För en tid sedan insåg jag att jag inte kan hantera min ekonomi. Detta uppdagades i samband med ett besök hos socialförvaltningens ekonomisektion när jag skulle ansöka om ekonomiskt bistånd. Handläggaren var nästan chockad över hur pengarna försvann från mitt konto i samma takt som de kom in. Jag har efter det funderat mycket på det och insett att jag har oändligt svårt för att förhålla mig till min ekonomi. Jag ser en summa på mitt konto och i affären ser jag något som kostar en summa som är mindre än det som finns på kontot och tycker automatiskt att jag har råd med det. Sen att den summan på mitt konto ska räcka i flera veckor till, det kan jag inte greppa. Jag kan inte planera mina utgifter. Efter lite googlande på nätet fick jag insikt i att detta är en problematik som är väldigt vanlig när det kommer till bekymmer i vardagen som människor med ADHD tampas med.
Under samma besök hos soc, framlades, avdem att det krävdes att jag ansöker om god man för att de ska kunna bevilja mig ekonomiskt bistånd. Den energiförlusten och känslan av förnedring att behöva tigga om pengar hos soc blev ju inte mindre av att jag dessutom då skulle be att få bli tilldelad en person som har hand om hela min ekonomi utan att jag har något att säga till om. Men jag gick med på det.
Nu när jag haft tid att tänka igenom allt och sortera mina intryck och funderingar så inser jag ju själv att jag faktiskt inte har någon insikt i hur jag hanterar pengar och att jag faktiskt behöver hjälp för det.
Sagt och gjort. Processen att ansöka om god man drog igång. Jag fyllde i en blankett hos soc och fick efter det uppmaningen att införskaffa ett läkarintyg över att jag har ett hjälpbehov. Sagt och gjort så bokades en tid på vårdcentralen, väl där informerades jag om att den läkaren inte kunde hjälpa mig utan att det var läkaren på psykiatriska mottagningen som kunde skriva det intyget då de inte kom åt min journal. Jag och min jobbcoach (som följer med mig på alla möten som ett fantastiskt stöd) gick iväg till psykiatriska mottagningen och där fick vi ett nedvärderande möte med personal som sa att ALLA behövde hjälp (helst igår) men att vi snällt fick vänta på en läkartid som de hade om 10 dagar. Läkartiden var till en läkare som inte är min läkare och som tidigare har bevisat sin inkompetens med diverse nedlåtande repliker och totalt oförstånd... När jag ställde frågan om när MIN läkare var tillbaka i tjänst fick jag till svar att hon inte kom tillbaka till den mottagningen efter semestern för hon ska arbeta på psykavdelning på annan ort. Detta visade sig vara en ren lögn eftersom MIN läkare visst kom tillbaka efter semestern och jag själv har lyckats få till en tid med henne den 4 september.
Väl hos den finkompetenta läkaren, 10 dagar senare, frågar hon min på fullaste allvar om det inte är dags för mig att börja fundera på hur jag ska tjäna egna pengar istället för att fokusera på hur jag gör av med dom... Återigen ett förnedrande besök hos en myndighetsperson som tar massa energi och ork...
Detta var i slutet på juni...
Igår fick jag brev från tingsrätten med bifogat brev från överförmyndaren där de yttrar sig som följer: "Behov av hjälp kan föreligga men överförmyndaren anser inte att det är tillräckligt utrett att hennes behov inte kan tillgodoses på annat sätt än med god man.
Överförmyndaren avstyrker att godmanskap anordnas."
Jag hoppas att jag på något vis lyckats framföra en begriplig bild av alla turer kring just detta. För ni ska veta att jag själv knappt hänger med i svängarna och känner mig minst sagt förvirrad.
Jag ska också be att få tillägga att jag under denna tid fått besked från soc att jag inte kan få ekonomiskt bistånd från dem eftersom jag enligt deras norm har för bra inkomst.
Nu råkar jag ha de mest fantastiska föräldrar man kan föreställa sig. De har slitit och kämpat i hela sitt liv för att få det bra ekonomiskt, under min uppväxt så var det minst sagt knapert. Idag har de en bättre ekonomisk ställning och går in och stöttar mig med allt möjligt! Utan dem hade jag varit hos kronofogden för länge sen!
Jag försöker febrilt att skaffa mig den hjälp jag behöver för att förebygga att hamna på samhällets bottenskikt men får mer och mer den känslan att samhället inte intresserar sig för oss som inte är där redan. Hade jag å andra sidan redan varit upp över öronen skuldsatt hos kronofogden, nersupen och nerknarkad, på gränsen till hemlös osv... DÅ hade hjälpen sett helt annorlunda ut.
Varför finns ingen hjälp med att förebygga? Varför finns inte den hjälpen att sätta till för att jag inte ska hamna i träsket?
Jag kan ärligt säga att jag börjar förstå varför många ger upp och sjunker ner i misär och missbruk.
Under samma besök hos soc, framlades, avdem att det krävdes att jag ansöker om god man för att de ska kunna bevilja mig ekonomiskt bistånd. Den energiförlusten och känslan av förnedring att behöva tigga om pengar hos soc blev ju inte mindre av att jag dessutom då skulle be att få bli tilldelad en person som har hand om hela min ekonomi utan att jag har något att säga till om. Men jag gick med på det.
Nu när jag haft tid att tänka igenom allt och sortera mina intryck och funderingar så inser jag ju själv att jag faktiskt inte har någon insikt i hur jag hanterar pengar och att jag faktiskt behöver hjälp för det.
Sagt och gjort. Processen att ansöka om god man drog igång. Jag fyllde i en blankett hos soc och fick efter det uppmaningen att införskaffa ett läkarintyg över att jag har ett hjälpbehov. Sagt och gjort så bokades en tid på vårdcentralen, väl där informerades jag om att den läkaren inte kunde hjälpa mig utan att det var läkaren på psykiatriska mottagningen som kunde skriva det intyget då de inte kom åt min journal. Jag och min jobbcoach (som följer med mig på alla möten som ett fantastiskt stöd) gick iväg till psykiatriska mottagningen och där fick vi ett nedvärderande möte med personal som sa att ALLA behövde hjälp (helst igår) men att vi snällt fick vänta på en läkartid som de hade om 10 dagar. Läkartiden var till en läkare som inte är min läkare och som tidigare har bevisat sin inkompetens med diverse nedlåtande repliker och totalt oförstånd... När jag ställde frågan om när MIN läkare var tillbaka i tjänst fick jag till svar att hon inte kom tillbaka till den mottagningen efter semestern för hon ska arbeta på psykavdelning på annan ort. Detta visade sig vara en ren lögn eftersom MIN läkare visst kom tillbaka efter semestern och jag själv har lyckats få till en tid med henne den 4 september.
Väl hos den finkompetenta läkaren, 10 dagar senare, frågar hon min på fullaste allvar om det inte är dags för mig att börja fundera på hur jag ska tjäna egna pengar istället för att fokusera på hur jag gör av med dom... Återigen ett förnedrande besök hos en myndighetsperson som tar massa energi och ork...
Detta var i slutet på juni...
Igår fick jag brev från tingsrätten med bifogat brev från överförmyndaren där de yttrar sig som följer: "Behov av hjälp kan föreligga men överförmyndaren anser inte att det är tillräckligt utrett att hennes behov inte kan tillgodoses på annat sätt än med god man.
Överförmyndaren avstyrker att godmanskap anordnas."
Jag hoppas att jag på något vis lyckats framföra en begriplig bild av alla turer kring just detta. För ni ska veta att jag själv knappt hänger med i svängarna och känner mig minst sagt förvirrad.
Jag ska också be att få tillägga att jag under denna tid fått besked från soc att jag inte kan få ekonomiskt bistånd från dem eftersom jag enligt deras norm har för bra inkomst.
Nu råkar jag ha de mest fantastiska föräldrar man kan föreställa sig. De har slitit och kämpat i hela sitt liv för att få det bra ekonomiskt, under min uppväxt så var det minst sagt knapert. Idag har de en bättre ekonomisk ställning och går in och stöttar mig med allt möjligt! Utan dem hade jag varit hos kronofogden för länge sen!
Jag försöker febrilt att skaffa mig den hjälp jag behöver för att förebygga att hamna på samhällets bottenskikt men får mer och mer den känslan att samhället inte intresserar sig för oss som inte är där redan. Hade jag å andra sidan redan varit upp över öronen skuldsatt hos kronofogden, nersupen och nerknarkad, på gränsen till hemlös osv... DÅ hade hjälpen sett helt annorlunda ut.
Varför finns ingen hjälp med att förebygga? Varför finns inte den hjälpen att sätta till för att jag inte ska hamna i träsket?
Jag kan ärligt säga att jag börjar förstå varför många ger upp och sjunker ner i misär och missbruk.
onsdag 29 augusti 2012
Nätter som denna...
Nätter som denna tycker jag inte om. Just denna dag har innehållit så mycket intensiva möten, tankar, minnen och känslor att jag befinner mig i ett totalt utpumpat tillstånd att jag bara i korta stunder åt gången orkar göra något annat än ligga och gråta av utmattning. Jag är dödstrött. Ända in i själen urvriden. Ändå infinner sig inte sömnen, denna befriande sköld som skänker vila och ro...
Idag har jag insett att många av de människor som inte mött den totalt uppslukande panikångesten inte kan förstå hur denna känsla kan utlösa så många irrationella handlingar.
När man står där och våg efter våg av panik och ångest väller över en likt ett stormande hav och hotar att dra en med sig ner i galenskapens djup, bortom all räddning, då finns bara en enda reflex kvar i sinnet, flykt! Jag har stått precis där och varit helt övertygad om att jag kommer att förlora förståndet om jag inte försöker fly. Det känns som om hela kroppen kommer att explodera i tusentals miljoner skärvor, bokstavligt talat. Det svartnar för ögonen och hjärnan tänker inte en endaste liten logisk tanke längre. FLY!!!!! Det är det enda som blinkar med stora röda bokstäver framför ögonen. FLY!!! Ekar i öronen som om någon ställt sig med en megafon precis invid örat och vrålar för full hals. Jag har flytt, från situationen, mig själv, livet, människorna... I ett desperat försök att klänga mig fast vid den lilla återstående droppen av förstånd har det känts som att flykt är den enda lösningen. Som om jag kan fly från mig själv, eller en känsla... Omöjligt! Det går inte. Ändå skriker varenda atom i kroppen FLYYYYYYY!!!!! Och jag har flytt! En del flykter har varit bättre och andra inte alls att rekommendera.
Jag antar att min känsla av att jag kommer att förlora förståndet är liktydigt med dödsångest. Det är väldigt otäckt hur hjärnan bara lägger av. Den fungerar inte alls. Hela verklighetsuppfattningen blir skev och osammanhängande. Att stå där vid randen av total galenskap är skräckinjagande! Ibland har jag inget hellre velat än att ge efter för galenskapen och bli totalt knäpp, psykotisk... Men alltid har det varit som att någon liten gnutta vilja där inne vägrar släppa taget.
Idag har jag mött många av mina inre demoner. Jag har insett att när jag har förstått en sak på mitt vis så har jag väldigt svårt för att förstå den ur en annans synvinkel. Jag förstår orden som används men jag kan inte se det som den andra parten försöker förklara. Jag måste ta med mig båda förklaringarna och sätta mig i lugn och ro, ja, eller i mitt fall, vanka rastlöst runt i mitt hem, och sortera upp tankarna och orden och "översätta" dem till något begripligt för mig. Just idag under mitt möte med en myndighet hände just detta. Jag förstod inte vad handläggaren menade och hon förstod inte alls vad jag menade. Hon förstod inte vad det var jag inte förstod och jag blev bara mer och mer frustrerad över att jag inte kunde formulera det jag ville framföra och få henne att inse att hon missförstod min frustration. Alldeles för mycket energi gick åt, jag bröt ihop och sen kände jag mig bara som ett stort svart hål. Jag tog med mig tankarna hem och har lyckats att få hela situationen och det sagda, begripligt för mig, tror jag i alla fall.
Visserligen ser jag det positiva i just denna "uppenbarelse" men det är tungt att sitta här, som en vattenlös brunn och inte kunna sova, fast det är det enda jag vill just nu.
Just nu känner jag mig oändligt stark i mig själv men samtidigt så totalt ensam, otrygg och matt. Jag är tacksam för de insikter jag fått idag samtidigt som jag knappt orkar knappa fram orden på tangentbordet.
Kanske hjälper det mig att lägga av mig en del av tankarna här, som en tung börda och sedan lägga mig för att vila?
Jag har lyssnat på mina binaural beats och konstaterar med stor sorg att jag fortfarande är så öm i trumhinnan i ena örat att det är obehagligt att lyssna med hörlurar (som är obligatoriska vid binaural beats). De fungerar på mig, det finns det inte den minsta tvekan om, men jag kan inte utnyttja dem så mycket som jag skulle vilja...
Nu ska jag gå och se om jag är välkommen i drömmarnas svala, befriande, omfamning... Jag önskar er alla god natt!
Idag har jag insett att många av de människor som inte mött den totalt uppslukande panikångesten inte kan förstå hur denna känsla kan utlösa så många irrationella handlingar.
När man står där och våg efter våg av panik och ångest väller över en likt ett stormande hav och hotar att dra en med sig ner i galenskapens djup, bortom all räddning, då finns bara en enda reflex kvar i sinnet, flykt! Jag har stått precis där och varit helt övertygad om att jag kommer att förlora förståndet om jag inte försöker fly. Det känns som om hela kroppen kommer att explodera i tusentals miljoner skärvor, bokstavligt talat. Det svartnar för ögonen och hjärnan tänker inte en endaste liten logisk tanke längre. FLY!!!!! Det är det enda som blinkar med stora röda bokstäver framför ögonen. FLY!!! Ekar i öronen som om någon ställt sig med en megafon precis invid örat och vrålar för full hals. Jag har flytt, från situationen, mig själv, livet, människorna... I ett desperat försök att klänga mig fast vid den lilla återstående droppen av förstånd har det känts som att flykt är den enda lösningen. Som om jag kan fly från mig själv, eller en känsla... Omöjligt! Det går inte. Ändå skriker varenda atom i kroppen FLYYYYYYY!!!!! Och jag har flytt! En del flykter har varit bättre och andra inte alls att rekommendera.
Jag antar att min känsla av att jag kommer att förlora förståndet är liktydigt med dödsångest. Det är väldigt otäckt hur hjärnan bara lägger av. Den fungerar inte alls. Hela verklighetsuppfattningen blir skev och osammanhängande. Att stå där vid randen av total galenskap är skräckinjagande! Ibland har jag inget hellre velat än att ge efter för galenskapen och bli totalt knäpp, psykotisk... Men alltid har det varit som att någon liten gnutta vilja där inne vägrar släppa taget.
Idag har jag mött många av mina inre demoner. Jag har insett att när jag har förstått en sak på mitt vis så har jag väldigt svårt för att förstå den ur en annans synvinkel. Jag förstår orden som används men jag kan inte se det som den andra parten försöker förklara. Jag måste ta med mig båda förklaringarna och sätta mig i lugn och ro, ja, eller i mitt fall, vanka rastlöst runt i mitt hem, och sortera upp tankarna och orden och "översätta" dem till något begripligt för mig. Just idag under mitt möte med en myndighet hände just detta. Jag förstod inte vad handläggaren menade och hon förstod inte alls vad jag menade. Hon förstod inte vad det var jag inte förstod och jag blev bara mer och mer frustrerad över att jag inte kunde formulera det jag ville framföra och få henne att inse att hon missförstod min frustration. Alldeles för mycket energi gick åt, jag bröt ihop och sen kände jag mig bara som ett stort svart hål. Jag tog med mig tankarna hem och har lyckats att få hela situationen och det sagda, begripligt för mig, tror jag i alla fall.
Visserligen ser jag det positiva i just denna "uppenbarelse" men det är tungt att sitta här, som en vattenlös brunn och inte kunna sova, fast det är det enda jag vill just nu.
Just nu känner jag mig oändligt stark i mig själv men samtidigt så totalt ensam, otrygg och matt. Jag är tacksam för de insikter jag fått idag samtidigt som jag knappt orkar knappa fram orden på tangentbordet.
Kanske hjälper det mig att lägga av mig en del av tankarna här, som en tung börda och sedan lägga mig för att vila?
Jag har lyssnat på mina binaural beats och konstaterar med stor sorg att jag fortfarande är så öm i trumhinnan i ena örat att det är obehagligt att lyssna med hörlurar (som är obligatoriska vid binaural beats). De fungerar på mig, det finns det inte den minsta tvekan om, men jag kan inte utnyttja dem så mycket som jag skulle vilja...
Nu ska jag gå och se om jag är välkommen i drömmarnas svala, befriande, omfamning... Jag önskar er alla god natt!
måndag 27 augusti 2012
Stämmer så bra!
Stämmer så bra på mig fast i min hjärna mycket mildare...
Temple Grandin - The world need all kinds of minds
Temple Grandin - The world need all kinds of minds
söndag 26 augusti 2012
Lite allmänna tankar en söndag i soffan...
Tankarna kretsar idag i ganska lugn takt. Känner mig ovanligt lugn och samlad. Herr Ångest är under kontroll och inflammationen i hörselgången börjar äntligen ge med sig... Snart kan jag återuppta min upptäcktsfärd bland ljudens magiska och helande sfär!
Jag har förstått att många människor där ute, både med och utan ADHD lider av dyslexi. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det handikappet ser måste kännas. Själv har jag alltid haft så barnsligt enkelt för att skriva, forma ord, meningar, bygga upp världar med dessa fantastiska ord! Jag är mer besatt av att det ALLTID måste vara rätt! Stavning, formulering... Jag stör mig på stavfel i böcker, i översättningstexten på filmer och annat. Jag har svårt att hejda mig när det kommer till att rätta andra för deras stavfel eller grammatiska felformuleringar. Jag brinner för ord. Jag har inga problem med att ösa ur mig mening efter mening med ORD. Det är som när jag målar. Jag vet aldrig från början vad det ska bli. Det växer fram medan jag gör det. Likadant är det med text. Det är som om det får ett eget liv. Jag är bara redskapet för att förmedla orden och meningarna. Jag älskar det! Det är min magiska gåva i livet och jag är så tacksam över den!
Något jag också gått och funderat mycket på idag är Boendestödet. Jag blev beviljad boendestöd för ett par månader sedan och jag har svårt att greppa vad jag ska göra med den hjälpen. Min ena boendestödjare känner jag mig väldigt synkad med. När jag äntligen lyckades komma fram till att jag behövde hjälp med att komma fram till just VAD jag behövde hjälp med så nickade hon bara igenkännande och konstaterade att det var så det var för de flesta. Fast jag vet aldrig i förväg vem det är av de 4 boendestödjarna som kommer. Jag har de senaste gångerna istället blivit stressad inför deras besök och vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi sitter mest och pratar, det känns som jag måste ha något underhållande att komma med för jag känner mest att jag är ett besvärligt moment som slösar med deras tid. Det finns säkert många fler där ute som behöver hjälpen mer än mig, intalar jag mig. Och för mig känns det totalt meningslöst att sitta och prata väder. Jag avskyr det! Jag känner mig som en skådespelerska som sitter och gör mig till för att behaga andra. Jag vantrivs med det. Jag greppar inte riktigt vad det är meningen att vi ska göra. Först skulle de se till att jag hade vikt undan min tvätt varje måndag. Jag har sjukt svårt för att ta mig i kragen och vika ren tvätt och lägga in den i garderoberna. Sen insåg jag efter att jag diskuterat med vänner att jag nog hade mer behov av att få hjälp med att komma igång med min mathållning. Jag glömmer att äta med jämna mellanrum. När det är som värst kan det gå en dag eller två innan jag kommer på att jag måste äta eller att jag glömt bort det helt. Annars så älskar jag att laga mat, men det känns så fullständigt meningslöst att göra det ensam och sen sätta sig själv vid bordet. Alltså är det smidigare att glömma bort det.
Av olika anledningar har jag de senaste månaderna inte haft mina barn hos mig nästan alls. De har inte sovit hos mig sedan slutet av maj. Nästa helg ska de dock komma och vara hos mig hela helgen. Äntligen känner jag att jag är redo och kommer att orka det. Jag längtar efter det och ser fram emot att få forma upp rutinerna kring att ha dom hos mig. Då blir matlagning och allt annat en barnlek, för då är jag så inne i min mammaroll att allt flyter på väldigt smidigt.
Min vardag just nu innehåller väldigt få rutiner... Jag skulle vilja ha fler rutiner som jag håller. Jag har jättesvårt att forma upp en vardag med rutiner och hålla mig till dom. Det känns många gånger som om det bor två personer inom mig. En som vill ha ordning och reda och en som vill vara impulsiv och spontan. Motpoler. Jag älskar att vara spontan och impulsiv men mår samtidigt jättedåligt av att inte ha full kontroll över situationen. Är jag med en person som jag litar på och känner mig trygg med så går det hur bra som helst men hamnar jag i situationer där jag inte känner mig trygg i sällskapet så får jag nästan panik när jag inte har total kontroll.
När det händer mycket omkring mig och jag inte får svar på vad som händer och varför så vill jag bara gå och gömma mig under en säng eller i en garderob, krypa ihop, göra mig liten och osynlig. Då blir jag som en 3 åring på nytt, vill krypa upp i mammas eller pappas famn och bli skyddad från världen.
Nya platser och nya människor skapar samma känsla. Om jag inte vet exakt hur jag förväntas vara, bete mig, vad jag ska säga och vilken inlärd roll jag ska använda mig av. Vet jag bara det så känns allt lättare och tryggare.
Jag är likadan med telefonsamtal. Jag HATAR telefonsamtal! Jag vill inte prata i telefon över huvudtaget om jag kan undvika det. Jag blir stressad och får ångest. Många gånger till och med när det gäller vänner. Jag har jättesvårt för att läsa av när man kan avsluta ett samtal, vet inte ens hur jag ska göra för att inte vara otrevlig om jag vill avsluta. En del människor jag talar med verkar kunna prata i en halv evighet och då blir jag rastlös och när jag flera gånger antytt att jag inte hinner prata längre eller behöver avsluta samtalet och personen i andra änden ändå bara fortsätter att prata, då får jag nästan panik. Det slutar då med att jag nästan aldrig svarar i telefon när telefonen ringer, om jag inte vet att det blir ett kort samtal som har ett specifikt syfte. Att däremot sitta i flera timmar och fika eller prata om viktiga saker, live, öga mot öga, det har jag inga bekymmer med.
Nähä... Nu är det bäst att avrunda. Känner att detta inlägg blev långt och satte igång den slumrande hjärnan igen och jag behöver ta mig i kragen och se till att jag får i mig lite näring idag... Måste äta mat... För en gångs skull talade magen om att den vill ha lite fyllning!
Önskar er en fin fortsättning på söndagen och en fin ny vecka imorgon!
Jag har förstått att många människor där ute, både med och utan ADHD lider av dyslexi. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det handikappet ser måste kännas. Själv har jag alltid haft så barnsligt enkelt för att skriva, forma ord, meningar, bygga upp världar med dessa fantastiska ord! Jag är mer besatt av att det ALLTID måste vara rätt! Stavning, formulering... Jag stör mig på stavfel i böcker, i översättningstexten på filmer och annat. Jag har svårt att hejda mig när det kommer till att rätta andra för deras stavfel eller grammatiska felformuleringar. Jag brinner för ord. Jag har inga problem med att ösa ur mig mening efter mening med ORD. Det är som när jag målar. Jag vet aldrig från början vad det ska bli. Det växer fram medan jag gör det. Likadant är det med text. Det är som om det får ett eget liv. Jag är bara redskapet för att förmedla orden och meningarna. Jag älskar det! Det är min magiska gåva i livet och jag är så tacksam över den!
Något jag också gått och funderat mycket på idag är Boendestödet. Jag blev beviljad boendestöd för ett par månader sedan och jag har svårt att greppa vad jag ska göra med den hjälpen. Min ena boendestödjare känner jag mig väldigt synkad med. När jag äntligen lyckades komma fram till att jag behövde hjälp med att komma fram till just VAD jag behövde hjälp med så nickade hon bara igenkännande och konstaterade att det var så det var för de flesta. Fast jag vet aldrig i förväg vem det är av de 4 boendestödjarna som kommer. Jag har de senaste gångerna istället blivit stressad inför deras besök och vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi sitter mest och pratar, det känns som jag måste ha något underhållande att komma med för jag känner mest att jag är ett besvärligt moment som slösar med deras tid. Det finns säkert många fler där ute som behöver hjälpen mer än mig, intalar jag mig. Och för mig känns det totalt meningslöst att sitta och prata väder. Jag avskyr det! Jag känner mig som en skådespelerska som sitter och gör mig till för att behaga andra. Jag vantrivs med det. Jag greppar inte riktigt vad det är meningen att vi ska göra. Först skulle de se till att jag hade vikt undan min tvätt varje måndag. Jag har sjukt svårt för att ta mig i kragen och vika ren tvätt och lägga in den i garderoberna. Sen insåg jag efter att jag diskuterat med vänner att jag nog hade mer behov av att få hjälp med att komma igång med min mathållning. Jag glömmer att äta med jämna mellanrum. När det är som värst kan det gå en dag eller två innan jag kommer på att jag måste äta eller att jag glömt bort det helt. Annars så älskar jag att laga mat, men det känns så fullständigt meningslöst att göra det ensam och sen sätta sig själv vid bordet. Alltså är det smidigare att glömma bort det.
Av olika anledningar har jag de senaste månaderna inte haft mina barn hos mig nästan alls. De har inte sovit hos mig sedan slutet av maj. Nästa helg ska de dock komma och vara hos mig hela helgen. Äntligen känner jag att jag är redo och kommer att orka det. Jag längtar efter det och ser fram emot att få forma upp rutinerna kring att ha dom hos mig. Då blir matlagning och allt annat en barnlek, för då är jag så inne i min mammaroll att allt flyter på väldigt smidigt.
Min vardag just nu innehåller väldigt få rutiner... Jag skulle vilja ha fler rutiner som jag håller. Jag har jättesvårt att forma upp en vardag med rutiner och hålla mig till dom. Det känns många gånger som om det bor två personer inom mig. En som vill ha ordning och reda och en som vill vara impulsiv och spontan. Motpoler. Jag älskar att vara spontan och impulsiv men mår samtidigt jättedåligt av att inte ha full kontroll över situationen. Är jag med en person som jag litar på och känner mig trygg med så går det hur bra som helst men hamnar jag i situationer där jag inte känner mig trygg i sällskapet så får jag nästan panik när jag inte har total kontroll.
När det händer mycket omkring mig och jag inte får svar på vad som händer och varför så vill jag bara gå och gömma mig under en säng eller i en garderob, krypa ihop, göra mig liten och osynlig. Då blir jag som en 3 åring på nytt, vill krypa upp i mammas eller pappas famn och bli skyddad från världen.
Nya platser och nya människor skapar samma känsla. Om jag inte vet exakt hur jag förväntas vara, bete mig, vad jag ska säga och vilken inlärd roll jag ska använda mig av. Vet jag bara det så känns allt lättare och tryggare.
Jag är likadan med telefonsamtal. Jag HATAR telefonsamtal! Jag vill inte prata i telefon över huvudtaget om jag kan undvika det. Jag blir stressad och får ångest. Många gånger till och med när det gäller vänner. Jag har jättesvårt för att läsa av när man kan avsluta ett samtal, vet inte ens hur jag ska göra för att inte vara otrevlig om jag vill avsluta. En del människor jag talar med verkar kunna prata i en halv evighet och då blir jag rastlös och när jag flera gånger antytt att jag inte hinner prata längre eller behöver avsluta samtalet och personen i andra änden ändå bara fortsätter att prata, då får jag nästan panik. Det slutar då med att jag nästan aldrig svarar i telefon när telefonen ringer, om jag inte vet att det blir ett kort samtal som har ett specifikt syfte. Att däremot sitta i flera timmar och fika eller prata om viktiga saker, live, öga mot öga, det har jag inga bekymmer med.
Nähä... Nu är det bäst att avrunda. Känner att detta inlägg blev långt och satte igång den slumrande hjärnan igen och jag behöver ta mig i kragen och se till att jag får i mig lite näring idag... Måste äta mat... För en gångs skull talade magen om att den vill ha lite fyllning!
Önskar er en fin fortsättning på söndagen och en fin ny vecka imorgon!
lördag 25 augusti 2012
JAG
I hate the world today
You’re so good to me, i know
But i can change
Tried to tell you
But you look at me like maybe i’m an angel underneath
Inoccent and sweet
Yesterday i cried
Must have been relieved to see the softer side
I can understand how you’d bee so confused
I don’t envy you
I’m a little bit of everything
All roled into one
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
So take me as i am
This may mean, you’ll have to be a stronger man
You used to shoot when i start to make you nervous
And i’m going to extreams
Tomorrow i will change and today won’t mean a thing
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
Just when you think
You got me
Figured out the seasons are already changin’
I think it’s cool, you do what you do
And don’t try to sing me
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
I’m a bitch, i’m tease
I'm a goddess on my knees
When you hurt
When you suffer
I'm your angel undercover
I've been numb
I'm revived
Can't say i'm not alive
You know i wouldn't want it any other way
You’re so good to me, i know
But i can change
Tried to tell you
But you look at me like maybe i’m an angel underneath
Inoccent and sweet
Yesterday i cried
Must have been relieved to see the softer side
I can understand how you’d bee so confused
I don’t envy you
I’m a little bit of everything
All roled into one
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
So take me as i am
This may mean, you’ll have to be a stronger man
You used to shoot when i start to make you nervous
And i’m going to extreams
Tomorrow i will change and today won’t mean a thing
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
Just when you think
You got me
Figured out the seasons are already changin’
I think it’s cool, you do what you do
And don’t try to sing me
I’m a bitch i’m a lover
I’m a child i’m a mother
I’m a sinner i’m a saint
I do not feel ashamed
I’m your hell i’m your dream
I’m nothing in between
You know, you wouldn’t want it any other way
I’m a bitch, i’m tease
I'm a goddess on my knees
When you hurt
When you suffer
I'm your angel undercover
I've been numb
I'm revived
Can't say i'm not alive
You know i wouldn't want it any other way
fredag 24 augusti 2012
Antingen eller...
I min värld så är det mesta antingen eller. På eller av. Upp eller ner. Svart eller vitt. Det finns inga mellanting och inget som är lagom. Antingen så går det i femhundratjugo eller så är det tvärnit. Inget nervarvande här inte... Antingen så intresserar något mig och då går jag upp i det med hela min själ och mitt hjärta eller så intresserar det mig inte det minsta och då kan jag inte för mitt liv uppbåda energi för det...
Gråskalor är något som jag inte alls förstår mig på. Finkänslighet är heller inte en av mina starka sidor. Ofta hoppar grodorna ur munnen och det rationella, vettiga tänkandet, kommer flera meter efter... Men då är det ju redan för sent...
Och inte lär jag mig heller, för det mesta...
Jag tolkar allt bokstavligt och säger allt jag menar.Och det är där det krockar för det mesta...
En god vän till mig fick en enorm glödlampa att tändas i huvudet när han istället för att tjata om gråskalor bad mig att istället tänka på det svartvita som mer eller mindre svartvitt. Att föreställa mig saker som mer/mindre svart eller mer/mindre vitt i till exempel fyrkanter eller cirklar fick mig att greppa situationer lite enklare. Och då när allt känns JÄTTESVART, så kan jag bara "backa" lite, så blir den jättesvarta fyrkanten eller cirkeln mindre och då kan jag se det vita bortom det... Det var en enorm "aha-upplevelse"...
Jag har ett enormt intresse för böcker. Jag läser det mesta jag kommer över. Jag älskar mina böcker! Jag njuter av att hålla i en bok! Vetskapen om att jag ska få ta del av en berättelse, sann eller påhittad, fyller mig med sån tillfredsställelse att jag ryser hela jag. Jag är så tacksam för att jag kan fokusera på just det. Bara tanken på att inte ha böcker fyller mig med sån enorm sorg att jag nästan gråter. Jag har svårt för att bara vara och inte göra någonting alls. Att ta ett "avslappnande" bad utan en bok är för mig totalt otänkbart. Jag har mina egna böcker i badet. Alla andras, lånade, böcker är jag så rädd om så det är löjligt. Jag insuper varje ord och varje bok med total hängivelse och lycka. Periodvis i mitt liv har jag varit så totalt utmattad att jag inte kunnat läsa och jag ser på mina böcker och kvider inombords för att min hjärna och kropp vägrar samarbeta med mig och inte räcker till för att ta till mig det fantastiska i varje bok jag upplever. Jag var inne i en sån period för några månader sedan och det var fullständigt vidrigt! Det är väldigt sällan just det har hänt mig. Nu är jag återigen inne i total synkronisering med böcker. Jag läser allt jag kan! Många av mina böcker har jag läst flera gånger om. Jag kan till och med ha 3-4 böcker igång samtidigt. En på bussen, en i badet, en eller två vid läggdags. Jag har inga problem med att hålla berättelserna isär. Jag är mer eller mindre besatt av det skrivna ordet. Typiskt "aspigt" (asperger). Men jag skulle inte kunna föreställa mig mitt liv utan böcker...
Jag har jättesvårt för att förstå hur någon inte kan/vill läsa böcker...
Gråskalor är något som jag inte alls förstår mig på. Finkänslighet är heller inte en av mina starka sidor. Ofta hoppar grodorna ur munnen och det rationella, vettiga tänkandet, kommer flera meter efter... Men då är det ju redan för sent...
Och inte lär jag mig heller, för det mesta...
Jag tolkar allt bokstavligt och säger allt jag menar.Och det är där det krockar för det mesta...
En god vän till mig fick en enorm glödlampa att tändas i huvudet när han istället för att tjata om gråskalor bad mig att istället tänka på det svartvita som mer eller mindre svartvitt. Att föreställa mig saker som mer/mindre svart eller mer/mindre vitt i till exempel fyrkanter eller cirklar fick mig att greppa situationer lite enklare. Och då när allt känns JÄTTESVART, så kan jag bara "backa" lite, så blir den jättesvarta fyrkanten eller cirkeln mindre och då kan jag se det vita bortom det... Det var en enorm "aha-upplevelse"...
Jag har ett enormt intresse för böcker. Jag läser det mesta jag kommer över. Jag älskar mina böcker! Jag njuter av att hålla i en bok! Vetskapen om att jag ska få ta del av en berättelse, sann eller påhittad, fyller mig med sån tillfredsställelse att jag ryser hela jag. Jag är så tacksam för att jag kan fokusera på just det. Bara tanken på att inte ha böcker fyller mig med sån enorm sorg att jag nästan gråter. Jag har svårt för att bara vara och inte göra någonting alls. Att ta ett "avslappnande" bad utan en bok är för mig totalt otänkbart. Jag har mina egna böcker i badet. Alla andras, lånade, böcker är jag så rädd om så det är löjligt. Jag insuper varje ord och varje bok med total hängivelse och lycka. Periodvis i mitt liv har jag varit så totalt utmattad att jag inte kunnat läsa och jag ser på mina böcker och kvider inombords för att min hjärna och kropp vägrar samarbeta med mig och inte räcker till för att ta till mig det fantastiska i varje bok jag upplever. Jag var inne i en sån period för några månader sedan och det var fullständigt vidrigt! Det är väldigt sällan just det har hänt mig. Nu är jag återigen inne i total synkronisering med böcker. Jag läser allt jag kan! Många av mina böcker har jag läst flera gånger om. Jag kan till och med ha 3-4 böcker igång samtidigt. En på bussen, en i badet, en eller två vid läggdags. Jag har inga problem med att hålla berättelserna isär. Jag är mer eller mindre besatt av det skrivna ordet. Typiskt "aspigt" (asperger). Men jag skulle inte kunna föreställa mig mitt liv utan böcker...
Jag har jättesvårt för att förstå hur någon inte kan/vill läsa böcker...
Kreativt skrivande i november 2010
Hon
vaknade. Öppnade ögonen och för en sekund så kändes allt så fritt,
ljust och lyckligt. Sen sveptes hon in i verkligheten och DET lade sig
som en blytung filt över henne och kvävde hennes inre. Lungorna
pressades ihop och varje andetag var en kamp för att överleva. Trycket
över bröstet var obarmhärtigt. Hennes inre var som ett andlöst, ljudlöst
skrik av fasa. DET hade sitt fasta grepp om hennes hals och trycket
fanns där konstant. Hennes inre exploderade om och om igen i en
miljon smärtsamma Big Bangs. Allt inom henne slets isär, revs i spillror
och blödde ymnigt. Hon klev upp, mekaniskt. Gjorde som hon alltid
gjorde på morgonen. Tog hand om barnen, mekaniskt. Gjorde frukost,
släppte ut hunden, tog sina tabletter, matade hunden, på med tv:n, satt
med barnen. Medvetet frånvarande, insvept i sin slöja av DET. Knappade
förstrött med mobilen och laptopen, minsta möjliga emotionella
ansträngning för att undvika känna. Barnen hade lärt sig denna procedur
och fann sig i det. Efter någon timme hade hon åter anpassat sig till
sin ständige livskamrat och lyckades trycka undan denne såpass att hon
kunde ta itu med dagen på ett någotsånär lyckat sätt. Barnen skulle
kläs, lekas med, stojas med, hon skulle kanske ha på sig något också...
På något sätt lyckades hon varje morgon med detta, även om hon efteråt
var osäker på hur det egentligen hade gått till. Många morgnar stod hon
där framför tomma gapande garderober och insåg att allt låg i
smutstvätten och borde ha tvättats för länge sedan. Snabbt, rafsa igenom
smutstvätten för att hitta det minst smutsiga i brist på annat. MÅSTE
tvätta idag!!!
Tiden rusade, barnen skulle till förskolan och hon måste sätta sig och försöka få in kunskap i sin hjärna. Barnen iväg... Ut och gå med hunden. Tankarna virvlade i hjärnan på henne. Ondskan och godheten om vartannat. DÖ, du är inte värd något, du är en börda, du är ingenting. LEV, du behövs, du är viktig. DÖ, du förstör, allt vore bättre utan dig, alla skulle må så mycket bättre. LEV, dina nära behöver dig, du förtjänar livet. DÖ, tänk att få slippa allt! LEV, kämpa och vinn!
Tankarna rusade åt alla håll och DET vred sig i hennes inre som en vidrig svulst som det sipprade svart, bitter, galla ur. Det vällde in i henne genom luften hon andades och sipprade ut ur porerna som vedervärdiga, slemmiga, iglar. Utan slut.
TVÄTTEN!!! Din värdelösa människa!!! Du skulle ju ta tvätten!!! Ner med tvätten i tvättstugan. På med en maskin.
Hon kände sig utmattad istället för upplivad efter promenaden med hunden. När hon lade in tvätt i maskinen tänkte hon på allt hon borde ha gjort istället för att studera. Köket såg ut som ett bombnedslag, golven borde ha torkats för flera veckor sedan, sängarna hade behövt bäddas om med rena lakan... Räkningarna?! Vad var det för dag?!???!?!?!?!!! Åh, inte slutet på månaden ännu... Hon andades ut. DET hade redan krupit upp till ytan igen och det flimrade för ögonen på henne och hon kände hur armar och ben domnade bort. Hon ville bara lägga sig ner där bland smutstvätten i tvättstugan och aldrig mer resa på sig. Hon var så trött så trött. Dagen hade knappt börjat och hon ville inte mer. Hon gick in i köket, såg på röran, hällde upp en kopp kaffe och gick från rum till rum. Rastlöst vankade hon av och an. Ett fåfängt försök att undfly DET som satt fastklistrad vid henne som ett andra skinn. Hon var ett djur i bur som inte kunde fly någonstans. Det fanns inga flyktvägar. Telefonen ringde. Hon svarade och hörde själv hur vanlig hon lät. Jo tack, hon mådde så bra så. Inom sig kräktes hon av avsky över sig själv. Ja, hon satt och läste för fullt. Lögnen slog tillbaka som en knytnäve i magen som tog andan ur henne. Tack, hon kom gärna över på en kaffe lite senare. Hennes inre skrek i förtvivlan. Hon ville inte träffa någon, inte se någon, inte vara trevlig, inte prata, inte lyssna, INGENTING!
DET vred sig ytterligare ett varv inom henne och hotade att spränga hela henne i en miljard flisor över hela huset. Hon kröp ihop i en kvidande boll och försökte värja sig mot smärtan. Hon tittade i kylen och insåg att där var ganska tomt. Måste handla också... Att du ALDRIG kan ligga steget före och handla hem innan allt tar slut!!!! (skriker rösten i hennes huvud) Du är så totalt misslyckad!!!!! Skriva inköpslista. Hon skrev en inköpslista. Gjorde hon inte det skulle resan till affären vara förgäves. Det hände att hon glömde inköpslistan hemma och kom till affären. Då vandrade hon planlöst bland hyllorna och kunde för sitt liv inte komma ihåg vad som behövdes. Hon kunde komma hem med tio varor varav en fanns med på listan och resten redan fanns hemma. Listan var hennes livlina som hon krampaktigt klamrade sig fast vid i affären. Hon stirrade blint på listan för att slippa se människorna omkring sig. Bara hon inte mötte någon som kände igen henne. Då skulle hon vara tvungen att prata. Då skulle DET kasta sig om halsen på henne igen och hota att kväva henne. Hon skulle bli yr, inte vara säker på vad hon hade sagt, inte vara säker på vad den andre personen hade sagt. Det skulle bli obehagligt och konstigt. Skulle masken hålla? För det mesta lyckades hon hålla skenet uppe utåt. Det var inte alla som visste om DET, alla såg inte den mara som hon gick omkring och släpade på.
Affären avklarad. På väg hem i bilen. Hon körde fortare och fortare, DET hängde såklart med lika snabbt. Den lilla rösten kom tillbaka. En enda liten sväng med ratten och det är över. Du slipper allt! Ta trädet där! En tusendels sekund övervägde hon tanken men den lilla livsgnista som lös inom henne, om än svagt, svagt i stormen, den kupade hon båda händerna om och skyddade med hela sitt trasiga väsen.
Väl hemma visste hon knappt hur hon tagit sig hem. Resan till affären kändes som en ond mardröm som hon precis vaknat upp från. Ännu en kopp kaffe. Hon plockade undan varorna hon handlat. DET blängde skeptiskt på henne medan hon mekaniskt utförde alla dessa sysslor. Hon satte sig tillsist och lyckades skyffla undan DET till ett litet hörn i själen och läste och studerade en stund till DET ansåg att det var dags att ta över tillvaron igen. Trasig och utpumpad av kampen släpade hon sig till sängen och stupade. Tittade på klockan och insåg att det snart var dags att hämta barnen. TVÄTTEN!!! Din VÄRDELÖSA SKIT!!! En ynka maskin tvätt på en dag!!! Du är ju hopplös!!! Hon släpade sig till tvättstugan, tog tvätten, i med en ny maskin. Det dåliga samvetet vällde över henne över att hon inte kommit iväg och fikat som hon lovat samtidigt som hon kände en enorm lättnad över att slippa. DET skrek inom henne att hon var en lögnaktig, opålitlig, elak, hemsk människa! Hon gjorde sitt bästa för att ignorera det, utan att lyckas särskilt väl. Hon åkte iväg och hämtade barnen. Skyfflade undan DET och sen var det full rulle med barnen i bästa mamma anda för hennes del. Den bästa stunden på dagen. För då kunde inte DET komma åt henne på en stund. Då var det barnens stund! Det var middag! Det var glädje! Det var stolthet! Sen blev det läggdags! Hon var utpumpad. Hon kände sig som en urvriden disktrasa. Känslomässigt urtappad. DET kastade sig över henne likt en hungrig varg och gjorde slut på det lilla som var kvar av henne. Hon tog ett piller som förde henne tryggt in i sömnens värld, en värld utan DET. Tills det var dags att vakna igen, imorgon, och för en sekund uppfyllas av ljus, glädje och frihet... Innan ångesten tog över igen...
Tiden rusade, barnen skulle till förskolan och hon måste sätta sig och försöka få in kunskap i sin hjärna. Barnen iväg... Ut och gå med hunden. Tankarna virvlade i hjärnan på henne. Ondskan och godheten om vartannat. DÖ, du är inte värd något, du är en börda, du är ingenting. LEV, du behövs, du är viktig. DÖ, du förstör, allt vore bättre utan dig, alla skulle må så mycket bättre. LEV, dina nära behöver dig, du förtjänar livet. DÖ, tänk att få slippa allt! LEV, kämpa och vinn!
Tankarna rusade åt alla håll och DET vred sig i hennes inre som en vidrig svulst som det sipprade svart, bitter, galla ur. Det vällde in i henne genom luften hon andades och sipprade ut ur porerna som vedervärdiga, slemmiga, iglar. Utan slut.
TVÄTTEN!!! Din värdelösa människa!!! Du skulle ju ta tvätten!!! Ner med tvätten i tvättstugan. På med en maskin.
Hon kände sig utmattad istället för upplivad efter promenaden med hunden. När hon lade in tvätt i maskinen tänkte hon på allt hon borde ha gjort istället för att studera. Köket såg ut som ett bombnedslag, golven borde ha torkats för flera veckor sedan, sängarna hade behövt bäddas om med rena lakan... Räkningarna?! Vad var det för dag?!???!?!?!?!!! Åh, inte slutet på månaden ännu... Hon andades ut. DET hade redan krupit upp till ytan igen och det flimrade för ögonen på henne och hon kände hur armar och ben domnade bort. Hon ville bara lägga sig ner där bland smutstvätten i tvättstugan och aldrig mer resa på sig. Hon var så trött så trött. Dagen hade knappt börjat och hon ville inte mer. Hon gick in i köket, såg på röran, hällde upp en kopp kaffe och gick från rum till rum. Rastlöst vankade hon av och an. Ett fåfängt försök att undfly DET som satt fastklistrad vid henne som ett andra skinn. Hon var ett djur i bur som inte kunde fly någonstans. Det fanns inga flyktvägar. Telefonen ringde. Hon svarade och hörde själv hur vanlig hon lät. Jo tack, hon mådde så bra så. Inom sig kräktes hon av avsky över sig själv. Ja, hon satt och läste för fullt. Lögnen slog tillbaka som en knytnäve i magen som tog andan ur henne. Tack, hon kom gärna över på en kaffe lite senare. Hennes inre skrek i förtvivlan. Hon ville inte träffa någon, inte se någon, inte vara trevlig, inte prata, inte lyssna, INGENTING!
DET vred sig ytterligare ett varv inom henne och hotade att spränga hela henne i en miljard flisor över hela huset. Hon kröp ihop i en kvidande boll och försökte värja sig mot smärtan. Hon tittade i kylen och insåg att där var ganska tomt. Måste handla också... Att du ALDRIG kan ligga steget före och handla hem innan allt tar slut!!!! (skriker rösten i hennes huvud) Du är så totalt misslyckad!!!!! Skriva inköpslista. Hon skrev en inköpslista. Gjorde hon inte det skulle resan till affären vara förgäves. Det hände att hon glömde inköpslistan hemma och kom till affären. Då vandrade hon planlöst bland hyllorna och kunde för sitt liv inte komma ihåg vad som behövdes. Hon kunde komma hem med tio varor varav en fanns med på listan och resten redan fanns hemma. Listan var hennes livlina som hon krampaktigt klamrade sig fast vid i affären. Hon stirrade blint på listan för att slippa se människorna omkring sig. Bara hon inte mötte någon som kände igen henne. Då skulle hon vara tvungen att prata. Då skulle DET kasta sig om halsen på henne igen och hota att kväva henne. Hon skulle bli yr, inte vara säker på vad hon hade sagt, inte vara säker på vad den andre personen hade sagt. Det skulle bli obehagligt och konstigt. Skulle masken hålla? För det mesta lyckades hon hålla skenet uppe utåt. Det var inte alla som visste om DET, alla såg inte den mara som hon gick omkring och släpade på.
Affären avklarad. På väg hem i bilen. Hon körde fortare och fortare, DET hängde såklart med lika snabbt. Den lilla rösten kom tillbaka. En enda liten sväng med ratten och det är över. Du slipper allt! Ta trädet där! En tusendels sekund övervägde hon tanken men den lilla livsgnista som lös inom henne, om än svagt, svagt i stormen, den kupade hon båda händerna om och skyddade med hela sitt trasiga väsen.
Väl hemma visste hon knappt hur hon tagit sig hem. Resan till affären kändes som en ond mardröm som hon precis vaknat upp från. Ännu en kopp kaffe. Hon plockade undan varorna hon handlat. DET blängde skeptiskt på henne medan hon mekaniskt utförde alla dessa sysslor. Hon satte sig tillsist och lyckades skyffla undan DET till ett litet hörn i själen och läste och studerade en stund till DET ansåg att det var dags att ta över tillvaron igen. Trasig och utpumpad av kampen släpade hon sig till sängen och stupade. Tittade på klockan och insåg att det snart var dags att hämta barnen. TVÄTTEN!!! Din VÄRDELÖSA SKIT!!! En ynka maskin tvätt på en dag!!! Du är ju hopplös!!! Hon släpade sig till tvättstugan, tog tvätten, i med en ny maskin. Det dåliga samvetet vällde över henne över att hon inte kommit iväg och fikat som hon lovat samtidigt som hon kände en enorm lättnad över att slippa. DET skrek inom henne att hon var en lögnaktig, opålitlig, elak, hemsk människa! Hon gjorde sitt bästa för att ignorera det, utan att lyckas särskilt väl. Hon åkte iväg och hämtade barnen. Skyfflade undan DET och sen var det full rulle med barnen i bästa mamma anda för hennes del. Den bästa stunden på dagen. För då kunde inte DET komma åt henne på en stund. Då var det barnens stund! Det var middag! Det var glädje! Det var stolthet! Sen blev det läggdags! Hon var utpumpad. Hon kände sig som en urvriden disktrasa. Känslomässigt urtappad. DET kastade sig över henne likt en hungrig varg och gjorde slut på det lilla som var kvar av henne. Hon tog ett piller som förde henne tryggt in i sömnens värld, en värld utan DET. Tills det var dags att vakna igen, imorgon, och för en sekund uppfyllas av ljus, glädje och frihet... Innan ångesten tog över igen...
torsdag 23 augusti 2012
Som ett barn
Dags att vara kreativ igen!
Funderingarna är många och intensiva. Hjärnan spinner på i många varv. Jag vet att många beskrivit det som att det känns som en torktumlare i huvudet. Jag skulle vilja säga att det snarare är en centrifug som går på högvarv. Fast jag har lite lättare att greppa enskilda tankar just nu och faktiskt göra saker från början till slut utan alltför många avbrott och sidospår. Det känns som en lättnad.
Min hjärna känns mycket klarare efter det att jag slutat med mina antidepressiva som var SSRI preparat. Humörsvängningarna och känsloläget är dock samma som tidigare. Jag kan inte känna någon direkt skillnad i mig som person med och utan antidepressiva.
Däremot har jag reflekterat över ett av mina personlighetsdrag som ofta gör att folk reagerar med skräckblandad förtjusning över min person. Det är intensiteten i mitt sätt att vara. Jag tror att det är ganska ADHD fast egentligen så är det ganska oviktigt. Nån av er där ute som har ADHD som läser detta kanske kan inflika med något om ni tycker det stämmer in även på er.
Jag är som ett impulsivt barn i många hänseenden. Detta kan vara väldigt positivt och givande men också ganska negativt många gånger. När jag blir glad så blir jag himlastormande lyrisk. Jag blir så glad så det spritter i hela mig. Jag bokstavligt talat fylls av en varm våg av glädje och lycka och det susar i öronen och skrattet porlar fram likt en vårbäck när isen smälter. Hela processen tar inte många sekunder för mig. Jag kan gå från noll till extatiskt glad på bara ett par sekunder, känns det som. Jag skrattar högt och ljudligt och glädjen fullkomligt forsar fram. Många människor blir lite smått förlägna och skrattar lite ansträngt och ser sig omkring och vet inte riktigt hur de ska hantera detta. Jag är så inne i min glädje att jag fullkomligt skiter i vilket.
Likadant är det när jag blir upprörd. Jag blir så upprörd att det känns som att ilskan ska konsumera mig likt en eld som slukar vedträn. Det växer och fräser inne i mig tills jag knappt vet vart jag ska ta vägen med min ilska. Med åren har jag lyckats dämpa just detta ganska bra, men det är fortfarande "för mycket".
Jag är inlevelsefull och om jag refererar till något som gjort mig upprörd så låter jag mycket och högt. Folk omkring mig tror ofta att jag är rosenrasande fast jag inte alls är det. Jag är bara så inne i det jag berättar att jag lever mig in i det och vill betona HUR upprörd just detta gjorde mig, till exempel.
Känner jag mig sårad och kränkt så gäller samma visa där. Det är med ett barns hängivenhet jag uppfylls av dessa känslor av svek. Inom mig skriker jag, slåss, sparkar, rivs, rasar... En del av det kommer fram när jag öppnar munnen och försöker förmedla denna totala känsla av SVEK. Återigen fattar inte de flesta ett jota.
Det jag har förstått och fått "lära" mig är att min reaktion i förhållande till det skedda inte är "proportionsenlig". Även kallat ÖVERREAKTION. Fast då ställs jag inför den ultimata frågan. Varför är det en överreaktion? För att samhället valt att lägga ett filter över alla känslor som dämpar allt? För att folk har tappat sitt inre barn och inte minns hur överväldigande känslor faktiskt kan vara?
Jag ÄLSKAR att kunna bli så sprudlande glad och uppfylld av glädje och lycka av små ting, för det är en fantastisk känsla. Och givetvis HATAR jag att bli uppfylld av ilska, sorg och bottenlös ångest. Men jag är inte dummare än att jag förstått att det ena inte kan existera utan det andra... Och hur jag än vänder och vrider på det så VILL jag fortsätta KÄNNA, resten av livet. Jag vill aldrig förlora denna förmåga och medicineras med "dämpande" mediciner som sänker ner mig i samma fack som samhällets "gråa, trista, monotona - lagomkänslor". Hur ska man annars kunna leva om man inte känner fullt ut? För mig är det lika obegripligt som det är för många att ens nudda tanken att ge sig hän för sina känslor och uppleva det med varje fiber och cell i hela kroppen.
Fast det tar sin energi. Det gör det allt. Det suger musten ur en och det blir en bergochdalbana av känslor många gånger. På en och samma dag kan jag pendla genom hela känslospektrat fram och tillbaka ett par gånger. Det känns i hela ens väsen. Fast jag vet inte hur jag annars ska leva... Och ska jag vara riktigt ärligt så vet jag inte om jag ens skulle vilja leva om jag inte fick KÄNNA med varje atom i min kropp.
Den rationella delen av min hjärna försöker just nu febrilt att hitta massa ursäkter och förklaringar till varför jag inte ska hänge mig åt känslor fullt ut. En liknelse poppar upp i hjärnan och det handlar om "han-den-där-grekiske-typen-ni-vet" som flög för nära solen och brände sina vingar... Och känslodelen av hjärnan skriker i vild förtjusning "JAAAAA, vilken fantastisk flygtur det måste ha varit!!!!!!"
Det är egentligen just detta stycket här ovan som fullt ut kapslar in hur det är att vara JAG! Varför vara rationell och logisk när man kan få uppleva nåt så fantastiskt som att nästan nudda solen? Jag sitter här och LER, med hela mig! Det är inte för intet som mina föräldrar gav mig mitt namn, Aicha, som är arabiska och betyder LEVANDE!
Jag vill bestämt minnas att jag i tidigare inlägget "Passion" berört mycket av detta. Men jag tycker att man inte kan beröra det tillräckligt. Finns det någon möjlighet att få någon enda person på rätt anställningspost att ta till sig hur det är att leva sina känslor fullt ut och inte bli "rädd" för det utan istället försöka ta hänsyn till det och samarbeta i möten med "intensiva" människor, så har jag vunnit en liten seger. Kan jag bara lyckas förmedla hur hårt det tar på "oss" att få höra negativa saker eller få ett svalt, avmätt, bemötande, när vi febrilt försöker förmedla HUR intensivt någonting har känts inom oss. Ja, då har jag lyckats. Tills dess fortsätter jag!
Jag har fått ordets gåva! Jag är stolt över den och ser den som mitt verktyg i livet att kunna göra skillnad. Givetvis vill jag ju att det ska explodera och förändras NU på en gång, helst igår. Jag blir så rastlös när saker sker i små doser... Men jag måste lära mig att "ta seden dit jag kommer" och anpassa mig och portionera ut i små mängder och glädjas åt små "aha-glödlampor" som tänds i samhällets hjärna.
Det gyllene ordet TÅLAMOD, som för mig är fullständigt obegripligt och min absoluta akilleshäl här i livet... Men jag kämpar, och jag försöker, med små steg strävar jag efter ett tålmodigare sinne... Jag kanske når dit på min dödsbädd, vad vet jag. Det viktiga är att ALDRIG GE UPP!
Funderingarna är många och intensiva. Hjärnan spinner på i många varv. Jag vet att många beskrivit det som att det känns som en torktumlare i huvudet. Jag skulle vilja säga att det snarare är en centrifug som går på högvarv. Fast jag har lite lättare att greppa enskilda tankar just nu och faktiskt göra saker från början till slut utan alltför många avbrott och sidospår. Det känns som en lättnad.
Min hjärna känns mycket klarare efter det att jag slutat med mina antidepressiva som var SSRI preparat. Humörsvängningarna och känsloläget är dock samma som tidigare. Jag kan inte känna någon direkt skillnad i mig som person med och utan antidepressiva.
Däremot har jag reflekterat över ett av mina personlighetsdrag som ofta gör att folk reagerar med skräckblandad förtjusning över min person. Det är intensiteten i mitt sätt att vara. Jag tror att det är ganska ADHD fast egentligen så är det ganska oviktigt. Nån av er där ute som har ADHD som läser detta kanske kan inflika med något om ni tycker det stämmer in även på er.
Jag är som ett impulsivt barn i många hänseenden. Detta kan vara väldigt positivt och givande men också ganska negativt många gånger. När jag blir glad så blir jag himlastormande lyrisk. Jag blir så glad så det spritter i hela mig. Jag bokstavligt talat fylls av en varm våg av glädje och lycka och det susar i öronen och skrattet porlar fram likt en vårbäck när isen smälter. Hela processen tar inte många sekunder för mig. Jag kan gå från noll till extatiskt glad på bara ett par sekunder, känns det som. Jag skrattar högt och ljudligt och glädjen fullkomligt forsar fram. Många människor blir lite smått förlägna och skrattar lite ansträngt och ser sig omkring och vet inte riktigt hur de ska hantera detta. Jag är så inne i min glädje att jag fullkomligt skiter i vilket.
Likadant är det när jag blir upprörd. Jag blir så upprörd att det känns som att ilskan ska konsumera mig likt en eld som slukar vedträn. Det växer och fräser inne i mig tills jag knappt vet vart jag ska ta vägen med min ilska. Med åren har jag lyckats dämpa just detta ganska bra, men det är fortfarande "för mycket".
Jag är inlevelsefull och om jag refererar till något som gjort mig upprörd så låter jag mycket och högt. Folk omkring mig tror ofta att jag är rosenrasande fast jag inte alls är det. Jag är bara så inne i det jag berättar att jag lever mig in i det och vill betona HUR upprörd just detta gjorde mig, till exempel.
Känner jag mig sårad och kränkt så gäller samma visa där. Det är med ett barns hängivenhet jag uppfylls av dessa känslor av svek. Inom mig skriker jag, slåss, sparkar, rivs, rasar... En del av det kommer fram när jag öppnar munnen och försöker förmedla denna totala känsla av SVEK. Återigen fattar inte de flesta ett jota.
Det jag har förstått och fått "lära" mig är att min reaktion i förhållande till det skedda inte är "proportionsenlig". Även kallat ÖVERREAKTION. Fast då ställs jag inför den ultimata frågan. Varför är det en överreaktion? För att samhället valt att lägga ett filter över alla känslor som dämpar allt? För att folk har tappat sitt inre barn och inte minns hur överväldigande känslor faktiskt kan vara?
Jag ÄLSKAR att kunna bli så sprudlande glad och uppfylld av glädje och lycka av små ting, för det är en fantastisk känsla. Och givetvis HATAR jag att bli uppfylld av ilska, sorg och bottenlös ångest. Men jag är inte dummare än att jag förstått att det ena inte kan existera utan det andra... Och hur jag än vänder och vrider på det så VILL jag fortsätta KÄNNA, resten av livet. Jag vill aldrig förlora denna förmåga och medicineras med "dämpande" mediciner som sänker ner mig i samma fack som samhällets "gråa, trista, monotona - lagomkänslor". Hur ska man annars kunna leva om man inte känner fullt ut? För mig är det lika obegripligt som det är för många att ens nudda tanken att ge sig hän för sina känslor och uppleva det med varje fiber och cell i hela kroppen.
Fast det tar sin energi. Det gör det allt. Det suger musten ur en och det blir en bergochdalbana av känslor många gånger. På en och samma dag kan jag pendla genom hela känslospektrat fram och tillbaka ett par gånger. Det känns i hela ens väsen. Fast jag vet inte hur jag annars ska leva... Och ska jag vara riktigt ärligt så vet jag inte om jag ens skulle vilja leva om jag inte fick KÄNNA med varje atom i min kropp.
Den rationella delen av min hjärna försöker just nu febrilt att hitta massa ursäkter och förklaringar till varför jag inte ska hänge mig åt känslor fullt ut. En liknelse poppar upp i hjärnan och det handlar om "han-den-där-grekiske-typen-ni-vet" som flög för nära solen och brände sina vingar... Och känslodelen av hjärnan skriker i vild förtjusning "JAAAAA, vilken fantastisk flygtur det måste ha varit!!!!!!"
Det är egentligen just detta stycket här ovan som fullt ut kapslar in hur det är att vara JAG! Varför vara rationell och logisk när man kan få uppleva nåt så fantastiskt som att nästan nudda solen? Jag sitter här och LER, med hela mig! Det är inte för intet som mina föräldrar gav mig mitt namn, Aicha, som är arabiska och betyder LEVANDE!
Jag vill bestämt minnas att jag i tidigare inlägget "Passion" berört mycket av detta. Men jag tycker att man inte kan beröra det tillräckligt. Finns det någon möjlighet att få någon enda person på rätt anställningspost att ta till sig hur det är att leva sina känslor fullt ut och inte bli "rädd" för det utan istället försöka ta hänsyn till det och samarbeta i möten med "intensiva" människor, så har jag vunnit en liten seger. Kan jag bara lyckas förmedla hur hårt det tar på "oss" att få höra negativa saker eller få ett svalt, avmätt, bemötande, när vi febrilt försöker förmedla HUR intensivt någonting har känts inom oss. Ja, då har jag lyckats. Tills dess fortsätter jag!
Jag har fått ordets gåva! Jag är stolt över den och ser den som mitt verktyg i livet att kunna göra skillnad. Givetvis vill jag ju att det ska explodera och förändras NU på en gång, helst igår. Jag blir så rastlös när saker sker i små doser... Men jag måste lära mig att "ta seden dit jag kommer" och anpassa mig och portionera ut i små mängder och glädjas åt små "aha-glödlampor" som tänds i samhällets hjärna.
Det gyllene ordet TÅLAMOD, som för mig är fullständigt obegripligt och min absoluta akilleshäl här i livet... Men jag kämpar, och jag försöker, med små steg strävar jag efter ett tålmodigare sinne... Jag kanske når dit på min dödsbädd, vad vet jag. Det viktiga är att ALDRIG GE UPP!
torsdag 16 augusti 2012
Minisemester
Om jag försvinner i några dagar här framöver så tappa inte hoppet. Jag ska nämligen på en välförtjänt resa med mina småttingar till den ädla huvudstaden för att hälsa på familjen!
Det ger mig också några dagar att faktiskt testa in mig på alla dessa ljudvågor som jag försöker få rätsida om. Körde förresten appen Brain Waves med programmet som är ångestdämpande igår igen. Underbart! Hittills fungerar det!
Har fått förklarat för mig att isochronic ska vara kraftfullare än binaural beats... Har ju tillgång till båda varianterna så jag får helt enkelt testa...
Nu tillbaka till planerandet och packandet... Ska nämligen åka tåg med småttingarna för första gången. Å ena sidan är det ett stort äventyr och jag är övertygad om att allt kommer att gå jättebra. Men å andra sidan så vaknar lilla asperger skräcken till liv. En helt ny situation!!! Inga invanda rutiner eller något sådant. Allt helt nytt. Har redan tampats med ett par sjuka fantasiscener där jag inte får med mig båda barnen in i tåget och det åker iväg, väskor som står kvar på perrongen... Helt irrationella och vansinniga fantasier som jag vänligt men bestämt motar bort!
Det gäller bara för mig att vara ordentligt förberedd, utvilad och nervarvad! Och det ska jag försöka ägna större delen av denna dag åt.
Om inte tidigare så hörs vi i slutet på nästa vecka!
Det ger mig också några dagar att faktiskt testa in mig på alla dessa ljudvågor som jag försöker få rätsida om. Körde förresten appen Brain Waves med programmet som är ångestdämpande igår igen. Underbart! Hittills fungerar det!
Har fått förklarat för mig att isochronic ska vara kraftfullare än binaural beats... Har ju tillgång till båda varianterna så jag får helt enkelt testa...
Nu tillbaka till planerandet och packandet... Ska nämligen åka tåg med småttingarna för första gången. Å ena sidan är det ett stort äventyr och jag är övertygad om att allt kommer att gå jättebra. Men å andra sidan så vaknar lilla asperger skräcken till liv. En helt ny situation!!! Inga invanda rutiner eller något sådant. Allt helt nytt. Har redan tampats med ett par sjuka fantasiscener där jag inte får med mig båda barnen in i tåget och det åker iväg, väskor som står kvar på perrongen... Helt irrationella och vansinniga fantasier som jag vänligt men bestämt motar bort!
Det gäller bara för mig att vara ordentligt förberedd, utvilad och nervarvad! Och det ska jag försöka ägna större delen av denna dag åt.
Om inte tidigare så hörs vi i slutet på nästa vecka!
onsdag 15 augusti 2012
Binaural beats, Isochronic beats
Binaural beats or binaural tones are auditory processing artifacts, or apparent sounds, the perception of which arises in the brain for specific physical stimuli. This effect was discovered in 1839 by Heinrich Wilhelm Dove, and earned greater public awareness in the late 20th century based on claims that binaural beats
could help induce relaxation, meditation, creativity and other
desirable mental states. The effect on the brainwaves depends on the
difference in frequencies of each tone: for example, if 300 Hz was
played in one ear and 310 in the other, then the binaural beat would
have a frequency of 10 Hz.
The brain produces a phenomenon resulting in low-frequency pulsations in the amplitude and sound localization
of a perceived sound when two tones at slightly different frequencies
are presented separately, one to each of a subject's ears, using stereo headphones.
A beating tone will be perceived, as if the two tones mixed naturally,
out of the brain. The frequencies of the tones must be below 1,000 hertz for the beating to be noticeable.
The difference between the two frequencies must be small (less than or
equal to 30 Hz) for the effect to occur; otherwise, the two tones will
be heard separately and no beat will be perceived. An on-line sound
example of a sound with binaural beats can be found here.
Binaural beats are of interest to neurophysiologists investigating the sense of hearing.
Binaural beats reportedly influence the brain in more subtle ways through the entrainment of brainwaves and have been claimed to reduce anxiety and provide other health benefits such as control over pain.
Har kopierat detta rakt av från Wikipedia.
Här finns en vetenskaplig studie på samma ämne. Det är så intressant och så tragiskt att detta inte är mer utbrett!
Tycker någonstans att det är så fantastiskt spännande! Personligen är jag helt övertygad om att denna vetenskap skulle kunna vara så många till så stor hjälp! Istället för en massa syntetiska mediciner och preparat så utnyttjar man kroppens helt egna resurser för att reparera sig och må bättre! Jag tänker fortsätta experimentera med detta. Jag har på min iPhone en app som heter Brain Wave. Där finns 30 olika program med olika syfte. Man kan lyssna på förinställda program eller själv förlänga dem upp till 5 timmar. Vissa program är uppdelade i olika steg om 10 minuter. Jag har provat några av dom och har inte hittat något negativt med dom än. Jag återkommer framöver med information om hur det fungerar på mig. Jag tänker att jag använder dem i bland annat ångestdämpande och lugnande syfte. Det finns massa varianter på koncentration och fokus. Alla binaurala ljud ska man lyssna på med hörlurar. En del av programmen kan jag köra medan jag är på väg med bussen någonstans eller gör annat. Andra ska man slappna av till.
Jag kan meddela att den ångestdämpande effekten från gårdagens 40 minuter långa ljudsession fortfarande håller i sig! DET tycker jag är helt otroligt! Det har trots allt uppstått situationer idag som vanligtvis sätter igång ångestspiralen med tanke på hur "hypad" jag fortfarande känner mig.
Har också hittat information om Isochronic beats. Återigen verkar det vara hemskt svårt att hitta information på svenska.
Jag har hittat en hemsida med både Isochronic och binaural beats där man kan testa lite själv om man känner för det. Här är den.
Jag tror dock att man ska vara försiktig med vad man kastar sig över där ute på nätet... Jag är sån att jag lätt spinner loss och ska prova ALLT på SAMMA GÅNG. Där tror jag att jag måste vara försiktig. Lagom är tillräckligt. Jag börjar med att fokusera på avslappning och ångestdämpning. Det är mitt primära mål.
Jag vet att jag kommer att fortsätta prova och experimentera. Om jag kan påverka min hjärna i de riktningar jag vill med hjälp av ljud så kan jag uppnå stordåd!
Om ni har något att tillägga, egna erfarenheter, tips, ideer... Tveka inte att berätta! Jag är så nyfiken på allt som kan tänkas finnas där ute som kan hjälpa mig!
Har kopierat detta rakt av från Wikipedia.
Här finns en vetenskaplig studie på samma ämne. Det är så intressant och så tragiskt att detta inte är mer utbrett!
Tycker någonstans att det är så fantastiskt spännande! Personligen är jag helt övertygad om att denna vetenskap skulle kunna vara så många till så stor hjälp! Istället för en massa syntetiska mediciner och preparat så utnyttjar man kroppens helt egna resurser för att reparera sig och må bättre! Jag tänker fortsätta experimentera med detta. Jag har på min iPhone en app som heter Brain Wave. Där finns 30 olika program med olika syfte. Man kan lyssna på förinställda program eller själv förlänga dem upp till 5 timmar. Vissa program är uppdelade i olika steg om 10 minuter. Jag har provat några av dom och har inte hittat något negativt med dom än. Jag återkommer framöver med information om hur det fungerar på mig. Jag tänker att jag använder dem i bland annat ångestdämpande och lugnande syfte. Det finns massa varianter på koncentration och fokus. Alla binaurala ljud ska man lyssna på med hörlurar. En del av programmen kan jag köra medan jag är på väg med bussen någonstans eller gör annat. Andra ska man slappna av till.
Jag kan meddela att den ångestdämpande effekten från gårdagens 40 minuter långa ljudsession fortfarande håller i sig! DET tycker jag är helt otroligt! Det har trots allt uppstått situationer idag som vanligtvis sätter igång ångestspiralen med tanke på hur "hypad" jag fortfarande känner mig.
Har också hittat information om Isochronic beats. Återigen verkar det vara hemskt svårt att hitta information på svenska.
Jag har hittat en hemsida med både Isochronic och binaural beats där man kan testa lite själv om man känner för det. Här är den.
Jag tror dock att man ska vara försiktig med vad man kastar sig över där ute på nätet... Jag är sån att jag lätt spinner loss och ska prova ALLT på SAMMA GÅNG. Där tror jag att jag måste vara försiktig. Lagom är tillräckligt. Jag börjar med att fokusera på avslappning och ångestdämpning. Det är mitt primära mål.
Jag vet att jag kommer att fortsätta prova och experimentera. Om jag kan påverka min hjärna i de riktningar jag vill med hjälp av ljud så kan jag uppnå stordåd!
Om ni har något att tillägga, egna erfarenheter, tips, ideer... Tveka inte att berätta! Jag är så nyfiken på allt som kan tänkas finnas där ute som kan hjälpa mig!
tisdag 14 augusti 2012
Ångestdämpande mediciner kontra naturliga hjälpmedel
Ångest är ett monster som bor inne i kroppen och tvekar inte en sekund att sluka en med hull och hår. Ger man det lillfingret så tar den snabbt hela handen. Att bemästra ångesten har för mig gått i vågor. Ibland är jag bättre på det och ibland misslyckas jag katastrofalt.
Något som däremot aldrig slagit fel för mig är att använda mig av naturliga hjälpmedel.
Vad jag däremot inte har lyckats klura ut hittills är varför det är så lätt att glömma bort att dessa hjälpmedel finns och varför det ibland är så sjukt svårt att själv komma ihåg att utnyttja dem...
Det finns en hel uppsjö ångestdämpande mediciner ute i samhället. Lergigan, Atarax, Sobril, Stesolid mm... Dessa har aldrig fungerat något vidare på mig. De tyngre ångestdämpande har endast lyckats kapsla in mig i min kropp med min ångest och gjort så att jag är helt avskärmad och inte har kunnat förmedla ångesten. Jag har blivit inlåst i mig själv med monstret. Fullkomligt vidrig upplevelse... Andra ångestdämpare knockar mig totalt men gör inget med själva ångesten. Den finns där lik förbannat.
Jag låg inlagd på psyk under en vecka i november 2010. Där kom jag för första gången i kontakt med akupunktur mot ångest. Det går ut på att man sätter akupunktur nålar i de sk NADA punkterna i öronen. Det finns 5 punkter i varje öra som man stimulerar genom att sätta dessa nålar. För mig var effekten helt otrolig! Från det att första nålen sattes så kände jag mig så lugn och harmonisk. Inte nog med att jag blev som en filbunke, för mig höll effekten i sig i nästan ett dygn!
Jag har också blivit introducerad för något som kallas binaurala pulser. Det är ljudvågor som fungerar på olika plan i hjärnan. Det finns en uppsjö program för bland annat smartphones som kombinerar dessa ljudvågor för olika effekt. För insomning, avslappning, ångestdämpning, fokusering mm.
Jag tog idag för första gången tag i det och när ångesten kom krypande så lade jag mig ner med mina hörlurar och min iPhone och lyssnade på ett 40 minuter långt program mot ångest.
För det första... Jag! Ligga ner! När jag har ångest!!! No way! I normala fall alltså...
Döm om min förvåning när jag ligger där helt passiv och lyssnar på vågskvalp och ett biljud som låter som typ testbilden på tv, ni vet med de här pipande ljuden i olika tonart... Och jag känner mig bara lugnare och lugnare. Efter 40 minuter var ångesten som bortblåst. En blek skugga som hänger kvar i periferin, men inte mer.
Ett litet steg närmare att besegra det lilla monstret!!!
Något som däremot aldrig slagit fel för mig är att använda mig av naturliga hjälpmedel.
Vad jag däremot inte har lyckats klura ut hittills är varför det är så lätt att glömma bort att dessa hjälpmedel finns och varför det ibland är så sjukt svårt att själv komma ihåg att utnyttja dem...
Det finns en hel uppsjö ångestdämpande mediciner ute i samhället. Lergigan, Atarax, Sobril, Stesolid mm... Dessa har aldrig fungerat något vidare på mig. De tyngre ångestdämpande har endast lyckats kapsla in mig i min kropp med min ångest och gjort så att jag är helt avskärmad och inte har kunnat förmedla ångesten. Jag har blivit inlåst i mig själv med monstret. Fullkomligt vidrig upplevelse... Andra ångestdämpare knockar mig totalt men gör inget med själva ångesten. Den finns där lik förbannat.
Jag låg inlagd på psyk under en vecka i november 2010. Där kom jag för första gången i kontakt med akupunktur mot ångest. Det går ut på att man sätter akupunktur nålar i de sk NADA punkterna i öronen. Det finns 5 punkter i varje öra som man stimulerar genom att sätta dessa nålar. För mig var effekten helt otrolig! Från det att första nålen sattes så kände jag mig så lugn och harmonisk. Inte nog med att jag blev som en filbunke, för mig höll effekten i sig i nästan ett dygn!
Jag har också blivit introducerad för något som kallas binaurala pulser. Det är ljudvågor som fungerar på olika plan i hjärnan. Det finns en uppsjö program för bland annat smartphones som kombinerar dessa ljudvågor för olika effekt. För insomning, avslappning, ångestdämpning, fokusering mm.
Jag tog idag för första gången tag i det och när ångesten kom krypande så lade jag mig ner med mina hörlurar och min iPhone och lyssnade på ett 40 minuter långt program mot ångest.
För det första... Jag! Ligga ner! När jag har ångest!!! No way! I normala fall alltså...
Döm om min förvåning när jag ligger där helt passiv och lyssnar på vågskvalp och ett biljud som låter som typ testbilden på tv, ni vet med de här pipande ljuden i olika tonart... Och jag känner mig bara lugnare och lugnare. Efter 40 minuter var ångesten som bortblåst. En blek skugga som hänger kvar i periferin, men inte mer.
Ett litet steg närmare att besegra det lilla monstret!!!
måndag 13 augusti 2012
Ny "hype"
Återigen lite för mycket input och intryck som satt igång för mycket tankar och funderingar så det exploderar åt tusen håll samtidigt. Försöker febrilt hålla fast och sortera dessa men utan framgång. Det är som att som snigel försöka hinna ikapp greyhound hundar i ett lopp...
Jag har tid hos MIN läkare nu i allafall! Visserligen inte förrän den 4 september men det är en tid hos MIN läkare! Till detta möte har jag med mig en hel radda med medicinförslag där jag vill gå igenom med henne dessa mediciners för och nackdelar och försöka få tillstånd en konstruktiv dialog som förhoppningsvis i slutänden kan bottna i en klok, avvägd och fungerande medicinering för min del och en djupare insikt i problematiken för min läkares del... Förhoppningsvis är hon villig att se detta i samma ljus som jag...
Jag har också fått träffa en kvinna som eventuellt kanske kan komma att vara god man för mig. Jag har insett att jag inte har något som helst grepp om min ekonomi. Det är faktiskt ett rent under över alla under att jag klarat mig såhär länge utan att hamna hos kronofogden. Eller rättare sagt, det är tack vare mina fantastiska föräldrar som jag aldrig klarat mig utan, som jag fortfarande står prickfri hos fogden... Men jag är trots allt 35 år gammal och inser ju att jag faktiskt behöver göra något åt detta. Alltså inser jag faktiskt att jag för en gångs skull kanske skulle behöva en god man som ser efter min ekonomi ett tag och därefter att jag själv långsamt slussas in i ekonomins knepiga värld och lär mig hantera min ekonomi själv.
Som jag har förstått det så är det ett typiskt ADHD beteende att inte kunna förhålla sig till sin ekonomi.
Nu ska denna trötta hjärna försöka koppla av för kvällen...
Har fått hjälp av en ovärderlig vän med olika avslappnings och insomningsprogram till min iPhone. Testade ett av dem igår för att somna och döm om min förvåning... Jag somnade som en sten!
Jag har sedan en tid tillbaka inte haft några mediciner för insomning och har därmed inte kunnat somna snabbt och smärtfritt... Ibland har jag legat vaken halva natten med mina tankespiraler...
Jag har tid hos MIN läkare nu i allafall! Visserligen inte förrän den 4 september men det är en tid hos MIN läkare! Till detta möte har jag med mig en hel radda med medicinförslag där jag vill gå igenom med henne dessa mediciners för och nackdelar och försöka få tillstånd en konstruktiv dialog som förhoppningsvis i slutänden kan bottna i en klok, avvägd och fungerande medicinering för min del och en djupare insikt i problematiken för min läkares del... Förhoppningsvis är hon villig att se detta i samma ljus som jag...
Jag har också fått träffa en kvinna som eventuellt kanske kan komma att vara god man för mig. Jag har insett att jag inte har något som helst grepp om min ekonomi. Det är faktiskt ett rent under över alla under att jag klarat mig såhär länge utan att hamna hos kronofogden. Eller rättare sagt, det är tack vare mina fantastiska föräldrar som jag aldrig klarat mig utan, som jag fortfarande står prickfri hos fogden... Men jag är trots allt 35 år gammal och inser ju att jag faktiskt behöver göra något åt detta. Alltså inser jag faktiskt att jag för en gångs skull kanske skulle behöva en god man som ser efter min ekonomi ett tag och därefter att jag själv långsamt slussas in i ekonomins knepiga värld och lär mig hantera min ekonomi själv.
Som jag har förstått det så är det ett typiskt ADHD beteende att inte kunna förhålla sig till sin ekonomi.
Nu ska denna trötta hjärna försöka koppla av för kvällen...
Har fått hjälp av en ovärderlig vän med olika avslappnings och insomningsprogram till min iPhone. Testade ett av dem igår för att somna och döm om min förvåning... Jag somnade som en sten!
Jag har sedan en tid tillbaka inte haft några mediciner för insomning och har därmed inte kunnat somna snabbt och smärtfritt... Ibland har jag legat vaken halva natten med mina tankespiraler...
fredag 10 augusti 2012
Livets under!
Jag har fått äran att bli mamma åt två fantastiska kreationer! En dotter, vacker som en dag, på 5 år och en son, en ljuvlig charmerande rödtott, 3½ år gammal. På grund av alla omvälvningar i mitt liv så bor dessa underbara för närvarande på heltid hos sin far. Jag har fler än en gång brottats med mitt inre monster om vare sig jag är värd att vara mamma åt dem, så värdelös som jag är eller orka kämpa och slåss för att vara deras mamma i vått och torrt.
Jag kämpar! Gud ska veta att jag kämpar!
Målet är att återgå till att ha barnen varannan vecka och njuta av deras närvaro och utveckling. Jag inser att det målet ligger någonstans där framme och att jag måste ha tålamod och ta emot det jag kan under tiden...
Idag hade jag ett samtal med en fin vän. Jag fick insikt i att bara plocka bort alla negativa tankar och klänga fast vid att jag har två underbara barn som jag varit med och skapat. Som jag burit i min livmoder i 9 månader, fött fram och älskat och omhuldat som den vaksammaste tigerhonan på savannen... De är min ledstjärna och mitt ljus. De är det som är det viktigaste och mest värdefulla värda att kämpa för genom de mörkaste ångesttunnlarna och djupaste klyftorna i tillvaron.
Just idag så har jag haft mina barn hos mig över dagen. Hela dagen har varit fantastisk. Fylld med glädje, kärlek, ömhet, närhet och det heliga i mamma-barn relationen! Jag har sett allt i ett helt nytt ljus. Jag har bara tagit emot all den kärlek mina barn sänder ut och ger mig. Jag har med glädje hjälpt dem när de bett mig istället för att känna stress och irritation i att bli avbruten. Det kvittar nu. De kommer först och allt annat kan falla sönder omkring mig bara jag fortsätter att uppfylla min vackra gåva i att vara mor!
Jag har fått kärlek i överflöd! Pussar och kramar och ömhetsbetygelser! Jag plockar fram minnesbilderna och njuter av hela mitt hjärta! Jag lägger varsamt och vördnadsfullt tillbaka minnesbilderna i mitt hjärta och känner värmen och den totala lyckan som ett barn kan sprida!
Bara att ha dom här hemma. även om de var på sina rum eller ute och lekte, fyllde mig med sån tillfredsställelse och den totala vetskapen om att mitt liv är fullkomligt när mina barn är närvarande. Allt jag gör får ett syfte och en mening. Jag utför med glädje och lätthet alla de sysslor som annars skulle tynga mig och bara skapa stress och ångest. Mina barn är mitt plåster på själen, min räddning och min väg tillbaka till livet och verkligheten!
Jag tackar så innerligt min vän som öppnade mina ögon och fick mig att se och inse det obeskrivligt värdefulla i att få vara mor åt mina barn. Vare sig jag känner att jag är värd det eller inte så har jag blivit tilldelad den ofattbart fantastiska rollen som MAMMA åt två ljuvliga barn!
Idag är jag så tacksam och lycklig!
Jag kämpar! Gud ska veta att jag kämpar!
Målet är att återgå till att ha barnen varannan vecka och njuta av deras närvaro och utveckling. Jag inser att det målet ligger någonstans där framme och att jag måste ha tålamod och ta emot det jag kan under tiden...
Idag hade jag ett samtal med en fin vän. Jag fick insikt i att bara plocka bort alla negativa tankar och klänga fast vid att jag har två underbara barn som jag varit med och skapat. Som jag burit i min livmoder i 9 månader, fött fram och älskat och omhuldat som den vaksammaste tigerhonan på savannen... De är min ledstjärna och mitt ljus. De är det som är det viktigaste och mest värdefulla värda att kämpa för genom de mörkaste ångesttunnlarna och djupaste klyftorna i tillvaron.
Just idag så har jag haft mina barn hos mig över dagen. Hela dagen har varit fantastisk. Fylld med glädje, kärlek, ömhet, närhet och det heliga i mamma-barn relationen! Jag har sett allt i ett helt nytt ljus. Jag har bara tagit emot all den kärlek mina barn sänder ut och ger mig. Jag har med glädje hjälpt dem när de bett mig istället för att känna stress och irritation i att bli avbruten. Det kvittar nu. De kommer först och allt annat kan falla sönder omkring mig bara jag fortsätter att uppfylla min vackra gåva i att vara mor!
Jag har fått kärlek i överflöd! Pussar och kramar och ömhetsbetygelser! Jag plockar fram minnesbilderna och njuter av hela mitt hjärta! Jag lägger varsamt och vördnadsfullt tillbaka minnesbilderna i mitt hjärta och känner värmen och den totala lyckan som ett barn kan sprida!
Bara att ha dom här hemma. även om de var på sina rum eller ute och lekte, fyllde mig med sån tillfredsställelse och den totala vetskapen om att mitt liv är fullkomligt när mina barn är närvarande. Allt jag gör får ett syfte och en mening. Jag utför med glädje och lätthet alla de sysslor som annars skulle tynga mig och bara skapa stress och ångest. Mina barn är mitt plåster på själen, min räddning och min väg tillbaka till livet och verkligheten!
Jag tackar så innerligt min vän som öppnade mina ögon och fick mig att se och inse det obeskrivligt värdefulla i att få vara mor åt mina barn. Vare sig jag känner att jag är värd det eller inte så har jag blivit tilldelad den ofattbart fantastiska rollen som MAMMA åt två ljuvliga barn!
Idag är jag så tacksam och lycklig!
Kommentarer
Jag ber er vänligen att kommentera lite. Ni behöver inte uppge namn eller något sådant. Men det är alltid positivt med lite feedback, kritik och bekräftelse...
torsdag 9 augusti 2012
Passion
Passion är både positivt och negativt. Jag är passionen förkroppsligad. Allt jag gör inbegriper passion och hängivenhet av hela mitt hjärta och hela min själ.
Allt jag andas och lever innefattar passion. Jag älskar passionerat och hatar passionerat. Jag tror att det är det som gör att hela min värld är så svartvit. Jag kan inget annat. Jag har alltid varit dramatisk, färgstark, passionerad och extrem. Många omkring mig blir avvaktande och rädda och vet inte riktigt hur de ska hantera mig. Jag känner givetvis av detta men vet inte hur annars jag kan leva. Jag vet inte ens om jag skulle vilja leva annorlunda, även om jag visste hur det skulle gå till. Att glädjas passionerat för ALLT omkring mig gör så att sorgen jag känner så innerligt kan kännas som det är värt det. Lika avgrundsdjupt förtvivlad som jag kan känna mig (allt som oftast), lika jublande lycklig kan jag känna mig för det minsta lilla i mitt liv. Och då uppstår frågan... Är det värt all sorg och allt det svarta för att få uppleva den exakta motsatsen? Trots att det jobbiga tynger mig och för det mesta tar över... Är det inte värt det för de stunder av total glädje och lycka som jag emellanåt ändå upplever?
Jag är otroligt dramatisk och inlevelsefull. Jag lever ut alla mina känslor fullt ut på gott och ont. Jag tänker någonstans att om jag inte upplevde den sorgen och den pinan jag upplever, så kan jag inte känna motsatsen, den sorglösa och fantastiskt upplivande glädjen och friheten i lyckan.
Livet vore sjukt tråkigt och färglöst om jag bara befann mig mittemellan hela tiden... Eller? Jag tvivlar på att jag skulle kunna lära mig det ens om jag ville... Att vara "lagom"...
Att få gåshud över hela kroppen av en ljuvlig melodi eller en text i musiken som är så "jag", att teckna eller måla nåt som känns så fantastiskt perfekt, att uppfyllas så totalt av en text i en bok, att gråta hejdlöst över ett lyckligt slut i en film trots att jag vet att det bara är på film och inte på riktigt. Att få hänge sig fullt ut åt fantasin att det en dag kommer en prins på vit häst som räddar mig och vi lever lyckliga i alla våra dagar.
Det är en gåva att kunna tro fullt ut på just det! Lika mycket som det är en förbannelse att inse att allt bara är fantasi och inte verklighet.
Men är det då mindre sant och verkligt för det? Jag brinner för och tror passionerat på just dessa små ting och fylls av lycka och glädje. Och jag är medveten om att jag snart kommer att kastas omkull av den bittra världen omkring mig. Den värld som inte tror på dessa ting, som inte vågar hänge sig åt passionen...
Vem lever då mest... Jag eller Ni?
Allt jag andas och lever innefattar passion. Jag älskar passionerat och hatar passionerat. Jag tror att det är det som gör att hela min värld är så svartvit. Jag kan inget annat. Jag har alltid varit dramatisk, färgstark, passionerad och extrem. Många omkring mig blir avvaktande och rädda och vet inte riktigt hur de ska hantera mig. Jag känner givetvis av detta men vet inte hur annars jag kan leva. Jag vet inte ens om jag skulle vilja leva annorlunda, även om jag visste hur det skulle gå till. Att glädjas passionerat för ALLT omkring mig gör så att sorgen jag känner så innerligt kan kännas som det är värt det. Lika avgrundsdjupt förtvivlad som jag kan känna mig (allt som oftast), lika jublande lycklig kan jag känna mig för det minsta lilla i mitt liv. Och då uppstår frågan... Är det värt all sorg och allt det svarta för att få uppleva den exakta motsatsen? Trots att det jobbiga tynger mig och för det mesta tar över... Är det inte värt det för de stunder av total glädje och lycka som jag emellanåt ändå upplever?
Jag är otroligt dramatisk och inlevelsefull. Jag lever ut alla mina känslor fullt ut på gott och ont. Jag tänker någonstans att om jag inte upplevde den sorgen och den pinan jag upplever, så kan jag inte känna motsatsen, den sorglösa och fantastiskt upplivande glädjen och friheten i lyckan.
Livet vore sjukt tråkigt och färglöst om jag bara befann mig mittemellan hela tiden... Eller? Jag tvivlar på att jag skulle kunna lära mig det ens om jag ville... Att vara "lagom"...
Att få gåshud över hela kroppen av en ljuvlig melodi eller en text i musiken som är så "jag", att teckna eller måla nåt som känns så fantastiskt perfekt, att uppfyllas så totalt av en text i en bok, att gråta hejdlöst över ett lyckligt slut i en film trots att jag vet att det bara är på film och inte på riktigt. Att få hänge sig fullt ut åt fantasin att det en dag kommer en prins på vit häst som räddar mig och vi lever lyckliga i alla våra dagar.
Det är en gåva att kunna tro fullt ut på just det! Lika mycket som det är en förbannelse att inse att allt bara är fantasi och inte verklighet.
Men är det då mindre sant och verkligt för det? Jag brinner för och tror passionerat på just dessa små ting och fylls av lycka och glädje. Och jag är medveten om att jag snart kommer att kastas omkull av den bittra världen omkring mig. Den värld som inte tror på dessa ting, som inte vågar hänge sig åt passionen...
Vem lever då mest... Jag eller Ni?
Förvirrad och glad
Jag har tidigare beskrivit hur socialförvaltningen räknar på vad man ska kunna leva på i detta samhälle. Kort sammanfattning: Om min inkomst är högre än summan av min hyra, hemförsäkring, elräkning, a-kassa och fackavgift samt riksnormen för överlevnad 3800:- (dvs mat, hygien, resten av räkningarna osv) så är jag inte berättigad till ekonomiskt bistånd av socialförvaltningen. De tar alltså inte hänsyn till underhållsskyldighet för barn, skulder hos CSN eller andra skulder och andra räkningar.
Jag har med hjälp av socialförvaltningen kommit till insikt om att jag inte har någon som helst koll på min ekonomi. Jag har en total oförståelse när det gäller förhållandet till pengarna som finns på mitt konto och hur länge de ska räcka innan nästa inkomst kommer in. Hur jag har lyckats överleva hittills är för mig en gåta samt att jag har världens mest fantastiska föräldrar som gått in och räddat skinnet på mig mer än en gång.
Hur som haver så har jag i allafall för mycket i inkomst enligt socialförvaltningen för att kunna få ekonomiskt bistånd från dem. Jag har in runt 10500:- i sjukpenning och räkningar på runt samma summa. Men eftersom socialförvaltningen inte tar hänsyn till skulder och annat så anser de att jag inte kan få bistånd.
Under denna utredning så ställde socialförvaltningen kravet på mig att ansöka om god man för att få rätsida på min ekonomi. Detta var innan jag fått avslag på ekonomiskt bistånd.
Idag ringer en person från Tingsrätten och förklarar för mig att om jag blir beviljad god man så måste jag betala en del av dennes lön själv. Döm om min förvirring när jag försöker få ihop det i mitt huvud. Jag har inte ens pengar så det räcker till mat, men jag ska dessutom skaka fram pengar för att betala för en god man. (Väldigt svartvitt, jag vet, men så kändes det rent spontant). Om jag förstått saken rätt så räknas det ut individuellt hur mycket man ska betala för sin god man själv. Då uppstår ju genast följdfrågan i mitt huvud, HUR exakt räknas det ut och vad tar dom med i den beräkningen. Tänk om den beräkningen är lika overklig som socialförvaltningens beräkning?
Nu ska jag ju försöka ta reda på just denna information. Men jag är så trött på att bli bollad mellan instanserna som en pingisboll. Jag avskyr att kontakta myndigheter per telefon, jag är livrädd varje gång. Jag tycker till och med att det är jobbigt att ringa per telefon till mina vänner! Kan jag, så skickar jag sms och mail.
Den galet härliga nyheten idag är dock att jag äntligen fått en lägenhet i Vetlanda. För närvarande bor jag i en liten håla utanför "storstaden" där lokaltrafiksförbindelserna är bedrövliga. Jag känner mig mer eller mindre låst och fast här ute eftersom jag inte har bil längre. Ser så fram emot flytten samtidigt som jag bävar inför all stress och allt stim som en flytt innebär.
Och nu får jag spänna fast säkerhetsbältet igen och hålla i mig hårt för nu kommer nästa ADHD-hypersving. Som jag avskyr dem! Precis när det skjuter fart är jag överlycklig och mår som bäst. Jag har oändlig energi och tror på det själv dessutom. Fast jag vet ju hur ont smällen gör när jag rasslar i backen i femhundratjugo om någon dag eller två. Jag behöver verkligen en adekvat medicinering för mina diagnoser.
Fast just nu, denna sekund, detta ögonblick är alla mina moln rosa och mitt hjärta lätt. Samtidigt är jag livrädd. För jag vet ju alltför väl vad som komma skall. Tänk om jag bara kunde styra över detta, ha ett grepp om mig och dessa humörsvingar...
Men jag står fortfarande, vägrar ge mig!
Jag har med hjälp av socialförvaltningen kommit till insikt om att jag inte har någon som helst koll på min ekonomi. Jag har en total oförståelse när det gäller förhållandet till pengarna som finns på mitt konto och hur länge de ska räcka innan nästa inkomst kommer in. Hur jag har lyckats överleva hittills är för mig en gåta samt att jag har världens mest fantastiska föräldrar som gått in och räddat skinnet på mig mer än en gång.
Hur som haver så har jag i allafall för mycket i inkomst enligt socialförvaltningen för att kunna få ekonomiskt bistånd från dem. Jag har in runt 10500:- i sjukpenning och räkningar på runt samma summa. Men eftersom socialförvaltningen inte tar hänsyn till skulder och annat så anser de att jag inte kan få bistånd.
Under denna utredning så ställde socialförvaltningen kravet på mig att ansöka om god man för att få rätsida på min ekonomi. Detta var innan jag fått avslag på ekonomiskt bistånd.
Idag ringer en person från Tingsrätten och förklarar för mig att om jag blir beviljad god man så måste jag betala en del av dennes lön själv. Döm om min förvirring när jag försöker få ihop det i mitt huvud. Jag har inte ens pengar så det räcker till mat, men jag ska dessutom skaka fram pengar för att betala för en god man. (Väldigt svartvitt, jag vet, men så kändes det rent spontant). Om jag förstått saken rätt så räknas det ut individuellt hur mycket man ska betala för sin god man själv. Då uppstår ju genast följdfrågan i mitt huvud, HUR exakt räknas det ut och vad tar dom med i den beräkningen. Tänk om den beräkningen är lika overklig som socialförvaltningens beräkning?
Nu ska jag ju försöka ta reda på just denna information. Men jag är så trött på att bli bollad mellan instanserna som en pingisboll. Jag avskyr att kontakta myndigheter per telefon, jag är livrädd varje gång. Jag tycker till och med att det är jobbigt att ringa per telefon till mina vänner! Kan jag, så skickar jag sms och mail.
Den galet härliga nyheten idag är dock att jag äntligen fått en lägenhet i Vetlanda. För närvarande bor jag i en liten håla utanför "storstaden" där lokaltrafiksförbindelserna är bedrövliga. Jag känner mig mer eller mindre låst och fast här ute eftersom jag inte har bil längre. Ser så fram emot flytten samtidigt som jag bävar inför all stress och allt stim som en flytt innebär.
Och nu får jag spänna fast säkerhetsbältet igen och hålla i mig hårt för nu kommer nästa ADHD-hypersving. Som jag avskyr dem! Precis när det skjuter fart är jag överlycklig och mår som bäst. Jag har oändlig energi och tror på det själv dessutom. Fast jag vet ju hur ont smällen gör när jag rasslar i backen i femhundratjugo om någon dag eller två. Jag behöver verkligen en adekvat medicinering för mina diagnoser.
Fast just nu, denna sekund, detta ögonblick är alla mina moln rosa och mitt hjärta lätt. Samtidigt är jag livrädd. För jag vet ju alltför väl vad som komma skall. Tänk om jag bara kunde styra över detta, ha ett grepp om mig och dessa humörsvingar...
Men jag står fortfarande, vägrar ge mig!
onsdag 8 augusti 2012
Verklighetsuppfattning
Jag har rent faktamässigt lyckats läsa mig till att jag troligtvis lider av panikångestattacker. Ibland blir denna panik mig så överväldigande att jag blir totalt paralyserad. Jag skakar, hyperventilerar och det känns som att hela min kropp går sönder och blir upplöst i miljarder partiklar och jag kan inte hålla ihop alla bitarna. Det flimrar för ögonen och verklighetsuppfattningen blir suddig. Jag ser rörelser som jag vet inte finns på riktigt och jag hör ljud som inte existerar. Jag vill skrika rakt ut och springa till världens ände. Jag vill fly från mig själv och allt det overkliga. Jag trampar av och an som en tiger i bur och det tar inte slut förrän jag är så utmattad att jag somnar. Under den tiden har jag funderat igenom alla tänkbara metoder att avsluta hela cirkusen en gång för alla, googlat information om tillvägagångssätt och på allvar övervägt några av dom.
I min sjuka inställning inbillar jag mig själv att jag förtjänar detta. Att jag behöver straffas för att jag känner som jag gör och jag späder på med allt jag kan tänka mig i tankeväg för att ytterligare skrubba in "saltet" i de redan djupa såren i min själ. Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan älska mig och vilja ha mig som del i sitt liv. Människor omkring mig påtalar hela tiden en massa positiva egenskaper som de tycker sig se hos mig och jag förstår inte hur de kan tycka som de gör. Ser de inte allt det fula och hemska jag är? Ser de inte hur jag själv gång på gång sätter mig själv i klistret? Hur jag har sönder allt jag tar i? Jag är så äcklad av mig själv och hur otacksam jag tycker att jag är. Jag är inte värd något i denna värld och inte i nästa heller, inte om ni frågar mig...
Sen kommer det mest sinnessjuka i detta. Jag kan rent objektivt ta ett kliv tillbaka och faktamässigt förklara alla psykologiska aspekter i detta beteende. Jag har ord för alltihop. Men det hjälper inte mig ett endaste litet dugg för det känns som det är en avgrundsdjupt klyfta mellan mitt förstånd och mina känslor.
Jag kan inte annat än hålla med en god väninna som en gång sa att det hade varit så mycket enklare om vi inte var så högfungerande i våra diagnoser utan var så funktionshindrade att vi helt enkelt inte förstod att bry oss.
I min sjuka inställning inbillar jag mig själv att jag förtjänar detta. Att jag behöver straffas för att jag känner som jag gör och jag späder på med allt jag kan tänka mig i tankeväg för att ytterligare skrubba in "saltet" i de redan djupa såren i min själ. Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan älska mig och vilja ha mig som del i sitt liv. Människor omkring mig påtalar hela tiden en massa positiva egenskaper som de tycker sig se hos mig och jag förstår inte hur de kan tycka som de gör. Ser de inte allt det fula och hemska jag är? Ser de inte hur jag själv gång på gång sätter mig själv i klistret? Hur jag har sönder allt jag tar i? Jag är så äcklad av mig själv och hur otacksam jag tycker att jag är. Jag är inte värd något i denna värld och inte i nästa heller, inte om ni frågar mig...
Sen kommer det mest sinnessjuka i detta. Jag kan rent objektivt ta ett kliv tillbaka och faktamässigt förklara alla psykologiska aspekter i detta beteende. Jag har ord för alltihop. Men det hjälper inte mig ett endaste litet dugg för det känns som det är en avgrundsdjupt klyfta mellan mitt förstånd och mina känslor.
Jag kan inte annat än hålla med en god väninna som en gång sa att det hade varit så mycket enklare om vi inte var så högfungerande i våra diagnoser utan var så funktionshindrade att vi helt enkelt inte förstod att bry oss.
tisdag 7 augusti 2012
Förståndet
Jag vandrar här i min lägenhet. Från rum till rum och tillbaka igen. Jag sätter mig en stund och reser mig igen och vandrar fram och åter. Jag känner hur det flimrar till i hjärnan, hur yrseln fladdrar till i kroppens alla delar. Det känns som jag balanserar på en knivsegg och kan tappa fotfästet när som helst. Tappar jag fotfästet vet jag att jag kommer att förlora mitt förstånd. Jag bara vet det med hela mitt väsen. Helst av allt vill jag inget annat än att falla ner i en tillvaro där förståndet är förlorat och vettet, ett minne blott. Det hade varit så lätt att existera då, vill jag gärna inbilla mig. Men något i mig kämpar emot.
Det hade dock varit så sjukt intressant att vandra runt i förståndslöshetens landskap och bara få bli sinnessjuk. Bara släppa taget och dras med i galenskapens virvlande malströmmar. Men så kliver fröken kontrollbehov in i bilden och tvingar mig till sans, trots den hjärtskärande pinan som följer på det.
Att bebos av två motpoler är det mest spännande och intressanta jag kan tänka mig men samtidigt så är det ett gissel, ett fängelse jag bara vill bryta mig ur och fly från. Å ena sidan skulle jag ge vad som helst för att få vara "normal" och "passa in" men samtidigt vet jag att jag skulle vantrivas i det tillståndet...
Just dessa insikter gör mig så frustrerad och rasande på mig själv! Jag kastas mellan känslorna som ett löv i en höststorm. Det är som att sitta fast i en berochdalbana hela tiden. Det går runt, runt, runt utan uppehåll och jag skriker och skriker, mår illa, är hänförd, njuter, vantrivs... Hur är det möjligt att känna alla dessa motsatser samtidigt? Mitt förstånd kan inte greppa det.
Det hade varit så smidigt om jag kunnat koppla in en USB sladd i hjärnan och ladda ner allt på datorn och gå igenom det del för del. Istället blir jag överöst med allt samtidigt och hela tiden. Utan sammanhang och utan samband.
Logiskt kan jag förklara och greppa det mesta omkring mig men samtidigt så fattar jag verkligen ingenting. Det är så sjukt och så orättvist!
Det hade dock varit så sjukt intressant att vandra runt i förståndslöshetens landskap och bara få bli sinnessjuk. Bara släppa taget och dras med i galenskapens virvlande malströmmar. Men så kliver fröken kontrollbehov in i bilden och tvingar mig till sans, trots den hjärtskärande pinan som följer på det.
Att bebos av två motpoler är det mest spännande och intressanta jag kan tänka mig men samtidigt så är det ett gissel, ett fängelse jag bara vill bryta mig ur och fly från. Å ena sidan skulle jag ge vad som helst för att få vara "normal" och "passa in" men samtidigt vet jag att jag skulle vantrivas i det tillståndet...
Just dessa insikter gör mig så frustrerad och rasande på mig själv! Jag kastas mellan känslorna som ett löv i en höststorm. Det är som att sitta fast i en berochdalbana hela tiden. Det går runt, runt, runt utan uppehåll och jag skriker och skriker, mår illa, är hänförd, njuter, vantrivs... Hur är det möjligt att känna alla dessa motsatser samtidigt? Mitt förstånd kan inte greppa det.
Det hade varit så smidigt om jag kunnat koppla in en USB sladd i hjärnan och ladda ner allt på datorn och gå igenom det del för del. Istället blir jag överöst med allt samtidigt och hela tiden. Utan sammanhang och utan samband.
Logiskt kan jag förklara och greppa det mesta omkring mig men samtidigt så fattar jag verkligen ingenting. Det är så sjukt och så orättvist!
Det lilla monstret
Där inne i själens mörkaste håla, där bor hon, det lilla monstret. Hon bidar sin tid och sätter klorna i mig när jag börjar vackla och tvivla. När energin spunnit loss och lämnar mig som en utmattad hög på golvet, då kliver hon fram och viskar hemska sanningar i mitt öra. Jag VET att det inte är sanningar, jag vet att jag borde kämpa emot med alla krafter, men krafterna är långt borta och till slut har det lilla monstret övertygat mig om att allt hon säger är sant och riktigt.
Hon berättar för mig hur värdelös jag är. Att jag inte ens har rätt att andas samma luft som alla andra, och absolut inte samma luft som mina barn. Vad är jag för en mamma?, säger hon med sarkasmen drypande i rösten, Vad är jag för värdelös mamma som inte ens kan ta hand om mina egna barn? Vad är jag för sjukt missfoster som besudlar denna vackra planet med min närvaro? DÖÖÖÖÖ!!!, skriker hon. Jag vill inte, kvider jag tillbaka. Jag ligger hopkrupen i fosterställning och försöker värja mig mot slagen, men det är omöjligt, slagen kommer ju inifrån. Mina protester blir allt svagare och jag hör själv hur jag börjar tro på henne, det lilla monstret. Ja, jag är värdelös, ett missfoster, en misslyckad patetisk figur som inte borde finnas. Världen hade varit en så mycket bättre plats om inte jag förpestade tillvaron för dem omkring mig med mina konstanta tvärkast i humöret. Självömkan, självförakt och den svartaste sörjiga ångest man kan tänka sig snurrar runt i mitt väsen som en eld man häller bensin på. Det lilla monstret står bredvid och skrattar hånfullt och blåser mer och mer liv i elden. Se hur du ställer till det för dig själv och drar med andra omkring dig i dina självdestruktiva utfall, väser hon. Jag vet, viskar jag och gråter, jag vet. Jag hatar mig själv så mycket att det gör ont! Hade jag med tankens kraft kunnat utplåna hela mitt väsen från denna planet så hade jag gjort det. Monstret myser och växer.
All min styrka och mina fantastiska ord faller till marken som vissna blommor. Hon trampar på dom och spottar mig i ansiktet. Hon vinner slag efter slag. Och jag vet så väl att det är jag själv som är det lilla monstret. Men hur ska jag få tyst på henne. Argumenten hon för är så klockrena och alldeles för trovärdiga för att jag ska orka argumentera emot.
Se, vad du skapat, säger hon. Se denna vidriga väg av krossat glas och sörja som du vandrar på. Pinas du? frågar hon och ler elakt. Ja, jag pinas, svarar jag. Bra, säger hon. Du ska pinas intill din död. Du ska pinas tills du inte ens orkar andas längre. Hon vänder ut och in på mig och pekar på alla ärr och sår och elände som finns där. Tror du att du har rätt att leva? frågar hon med iskallt lugn. Nej, flämtar jag fram. Nej, jag har inte rätt att leva.
Hon ställer sig över mig och växer och växer tills jag inte ser annat än hennes ondskefulla väsen och hon skriker rakt i örat på mig så det ekar: DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! och jag kryper ihop än mer men kan för mitt liv inte göra henne till viljes, hur mycket jag än vill och med mina sista krafter ser jag henne i ögonen och formar med mina torra spruckna läppar: Jag kan inte... jag vill inte...
Och hon blir rasande, det lilla monstret, gör onämnbara saker med min själ och kropp. Hon river, skär och sliter. Hon piskar, bränner och kväver... Och jag försöker med mitt sista förnuft att uthärda och inte ge efter och inte dö.
Hon berättar för mig hur värdelös jag är. Att jag inte ens har rätt att andas samma luft som alla andra, och absolut inte samma luft som mina barn. Vad är jag för en mamma?, säger hon med sarkasmen drypande i rösten, Vad är jag för värdelös mamma som inte ens kan ta hand om mina egna barn? Vad är jag för sjukt missfoster som besudlar denna vackra planet med min närvaro? DÖÖÖÖÖ!!!, skriker hon. Jag vill inte, kvider jag tillbaka. Jag ligger hopkrupen i fosterställning och försöker värja mig mot slagen, men det är omöjligt, slagen kommer ju inifrån. Mina protester blir allt svagare och jag hör själv hur jag börjar tro på henne, det lilla monstret. Ja, jag är värdelös, ett missfoster, en misslyckad patetisk figur som inte borde finnas. Världen hade varit en så mycket bättre plats om inte jag förpestade tillvaron för dem omkring mig med mina konstanta tvärkast i humöret. Självömkan, självförakt och den svartaste sörjiga ångest man kan tänka sig snurrar runt i mitt väsen som en eld man häller bensin på. Det lilla monstret står bredvid och skrattar hånfullt och blåser mer och mer liv i elden. Se hur du ställer till det för dig själv och drar med andra omkring dig i dina självdestruktiva utfall, väser hon. Jag vet, viskar jag och gråter, jag vet. Jag hatar mig själv så mycket att det gör ont! Hade jag med tankens kraft kunnat utplåna hela mitt väsen från denna planet så hade jag gjort det. Monstret myser och växer.
All min styrka och mina fantastiska ord faller till marken som vissna blommor. Hon trampar på dom och spottar mig i ansiktet. Hon vinner slag efter slag. Och jag vet så väl att det är jag själv som är det lilla monstret. Men hur ska jag få tyst på henne. Argumenten hon för är så klockrena och alldeles för trovärdiga för att jag ska orka argumentera emot.
Se, vad du skapat, säger hon. Se denna vidriga väg av krossat glas och sörja som du vandrar på. Pinas du? frågar hon och ler elakt. Ja, jag pinas, svarar jag. Bra, säger hon. Du ska pinas intill din död. Du ska pinas tills du inte ens orkar andas längre. Hon vänder ut och in på mig och pekar på alla ärr och sår och elände som finns där. Tror du att du har rätt att leva? frågar hon med iskallt lugn. Nej, flämtar jag fram. Nej, jag har inte rätt att leva.
Hon ställer sig över mig och växer och växer tills jag inte ser annat än hennes ondskefulla väsen och hon skriker rakt i örat på mig så det ekar: DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! och jag kryper ihop än mer men kan för mitt liv inte göra henne till viljes, hur mycket jag än vill och med mina sista krafter ser jag henne i ögonen och formar med mina torra spruckna läppar: Jag kan inte... jag vill inte...
Och hon blir rasande, det lilla monstret, gör onämnbara saker med min själ och kropp. Hon river, skär och sliter. Hon piskar, bränner och kväver... Och jag försöker med mitt sista förnuft att uthärda och inte ge efter och inte dö.
måndag 6 augusti 2012
Måndag
Nu verkar det värsta av hyperaktiviteten ha lugnat ner sig. Jag drar en lättnadens suck och hoppas innerligt på att jag ska kunna göra något konkret av min rastlösa energi. Nu är inte hjärnan blockerad av tusen miljoner snurrar i sekunden och förhoppningsvis kan jag börja plocka på mig och strukturera upp informationen jag vill förmedla här på min blogg. Jag är fortfarande helt nyfödd på området, har jag insett. Men det ska jag minsann ändra på ;-)
Jag har planer på att lägga upp information om medicinering och sammanfatta olika teorier, både egna och andras och varva det med lite "dagbok" så att jag själv kan följa mina upp och nergångar.
Jag kan berätta att jag sedan januari 2009 ätit antidepressiva som heter Fluoxetin (SSRI). Jag har ätit olika doser med allt från underhållsdos till maxdos. För lite drygt en månad sedan bestämde jag mig för att trappa ut den. Jag känner mig fortfarande likadan som innan. Det vill säga, jag kan inte säga om medicinen gjort någon som helst verkan på mig över huvudtaget! Om möjligt så känner jag mig mycket klarare i huvudet efter att jag slutade med medicinen.
Jag är väldigt känslig för mediciner som påverkar psyket. Jag regerar kraftigt på höjning och sänkning av doser. Ångestdämpande mediciner har jag också reagerat jättekonstigt på. Benzo preparat gör så att jag blir avskärmad mot yttervärlden fast jag har fortfarande samma ångestnivå. Den enda skillnaden är att jag blir "inlåst" med min ångest i mitt avskärmade tillstånd och kan inte förmedla den eller få utlopp för den heller. Riktigt läskigt!!! De vanliga pillrena Lergigan och Atarax verkar också på konstiga sätt. Lergigan slår ut mig fullständigt. Jag går omkring med baksmälla på dom i ungefär ett dygn... När jag väl vant mig vid dom så gör dom ingenting alls. Atarax reagerar jag inte ens på som det känns. Det jag inte provat än är Buspiron. Jag är som sagt novis på detta. Har ni fler tips på ångestdämpare så tar jag tacksamt emot dem!
Just nu tar jag alltså inga mediciner alls. Vilket ioförsig är toppen eftersom jag behöver ha en utgångspunkt när jag väl börjar testa olika mediciner för min ADHD och Asperger.
Alla funderingar kring medicinering och egna erfarenheter från er läsare tar jag mer än gärna del av!
Jag har planer på att lägga upp information om medicinering och sammanfatta olika teorier, både egna och andras och varva det med lite "dagbok" så att jag själv kan följa mina upp och nergångar.
Jag kan berätta att jag sedan januari 2009 ätit antidepressiva som heter Fluoxetin (SSRI). Jag har ätit olika doser med allt från underhållsdos till maxdos. För lite drygt en månad sedan bestämde jag mig för att trappa ut den. Jag känner mig fortfarande likadan som innan. Det vill säga, jag kan inte säga om medicinen gjort någon som helst verkan på mig över huvudtaget! Om möjligt så känner jag mig mycket klarare i huvudet efter att jag slutade med medicinen.
Jag är väldigt känslig för mediciner som påverkar psyket. Jag regerar kraftigt på höjning och sänkning av doser. Ångestdämpande mediciner har jag också reagerat jättekonstigt på. Benzo preparat gör så att jag blir avskärmad mot yttervärlden fast jag har fortfarande samma ångestnivå. Den enda skillnaden är att jag blir "inlåst" med min ångest i mitt avskärmade tillstånd och kan inte förmedla den eller få utlopp för den heller. Riktigt läskigt!!! De vanliga pillrena Lergigan och Atarax verkar också på konstiga sätt. Lergigan slår ut mig fullständigt. Jag går omkring med baksmälla på dom i ungefär ett dygn... När jag väl vant mig vid dom så gör dom ingenting alls. Atarax reagerar jag inte ens på som det känns. Det jag inte provat än är Buspiron. Jag är som sagt novis på detta. Har ni fler tips på ångestdämpare så tar jag tacksamt emot dem!
Just nu tar jag alltså inga mediciner alls. Vilket ioförsig är toppen eftersom jag behöver ha en utgångspunkt när jag väl börjar testa olika mediciner för min ADHD och Asperger.
Alla funderingar kring medicinering och egna erfarenheter från er läsare tar jag mer än gärna del av!
lördag 4 augusti 2012
En dag som alla andra
Dagarna avlöser varandra... Jag pendlar mellan eufori och bottenlös förtvivlan. Allt är svartvitt, antingen eller... Det närmaste jag kan komma att förstå tillvarons 'gråzoner' är att försöka föreställa mig tillvaron mer svart/vit eller mindre svart/vit. Att förstå är för mig det viktigaste som finns. Många gånger känns det som att min överlevnad och mitt förnuft (sanity) hänger på just förmågan att kunna begripa hur saker och ting hänger ihop... Att med ord kunna formulera ett sammanhang som hjärnan rent logiskt kan greppa även om jag, rent faktiskt, inte förstår ett jota.
Just nu är jag dessutom fast i ett tillstånd av hyperaktivitet. Det hade ioförsig varit så positivt om jag kunnat kanalisera energin i något konkret och konstruktivt. Det som istället händer är att hjärnan spinner loss åt alla håll samtidigt och inget vettigt kommer ur det annat än att jag blir psykiskt utmattad, frustrerad och ledsen. Inte ens i sömnen får jag vila för drömmarna är många, intensiva och förvirrande...
Just nu är jag dessutom fast i ett tillstånd av hyperaktivitet. Det hade ioförsig varit så positivt om jag kunnat kanalisera energin i något konkret och konstruktivt. Det som istället händer är att hjärnan spinner loss åt alla håll samtidigt och inget vettigt kommer ur det annat än att jag blir psykiskt utmattad, frustrerad och ledsen. Inte ens i sömnen får jag vila för drömmarna är många, intensiva och förvirrande...
torsdag 2 augusti 2012
Gisslet med funktionshindrena
När jag inser att jag brinner för någonting så går alla mina cylindrar igång. Hjärnar speedar upp i femhundra knyck och tankarna virvlar runt i hjärnan som i en centrifug. Bromspedalen slutar att fungera och till slut är jag så utmattad att jag kollapsar. Som nu. Jag har hundratusen idéer om allt jag vill göra och uppnå med denna blogg men oförmögen att samla tankarna och projicera det i något konkret.
Det ska tilläggas att jag ännu inte har någon medicinering för någon av mina diagnoser. Däremot börjar jag inse det komplexa med att ha två diagnoser som i princip är varandras motpoler.
Jag har fått höra av flera olika människor i min omgivning att om man medicinerar mot ena diagnosen så blir den andra mer framstående. Av egen erfarenhet kan jag bekräfta detta. Jag fick i början på 2012 prova Concerta mot ADHD. Första dagarna var jag i himmelriket. Jag kunde fokusera, jag kunde slutföra olika uppgifter jag tog mig för och kunde följa en tankekedja från början till slut. Sen kom bakslaget. Jag drabbades av social fobi mer eller mindre. Jag vägrade gå utanför dörren. Hade ångest och panik över allt som innebar en kontakt med omvärlden. Nu i efterhand kan jag mest konstatera att det var Aspergern som blommade fullt ut. Riktigt läskig upplevelse för någon som jag, som egentligen är ganska social och framåt. I ren panik slutade jag ta Concerta och återgick till livet som omedicinerad. Det som nu i efterhand slår mig är hur det kommer sig att psykvården inte är mer bevandrad inom detta... De om någon borde ju ha mer erfarenhet av liknande problemställningar och borde vara förberedda på dessa reaktioner och ha tydliga handlingsplaner för hur detta ska hanteras. Uppenbarligen inte.
Det jag har haft under 3½ år är antidepressiva. De har jag precis trappat ut, på eget bevåg. Och jag måste få säga att efter 3½ år i dimman så känner jag mig så mycket klarare i huvudet och stabilare än jag kan minnas att jag någonsin varit. Rätt intressant att de antidepressiva jag ätit har bidragit till att jag mått "sämre" än tvärtom...
Åter till det jag började med att berätta om... Så typiskt ADHD att börja berätta en sak och sen fladdra iväg i alla riktningar på en och samma gång. För att jag ska kunna beskriva en specifik sak så får jag ägna hela min kapacitet åt att hålla fast vid just det och inte tillåta tankarna att fara iväg med mig. Det tar massor med energi som jag egentligen inte har. Tidigare i livet har jag vid oändligt många tillfällen reflekterat över varför just jag alltid är så trött jämfört med andra människor när vi gjort exakt samma saker. Nu kan jag mest konstatera att hela mitt energiförråd går åt till att försöka göra bara en sak och inget annat och jag får hela tiden fäktas mot mig själv för att inte fladdra iväg och göra annat.
Asperger är också rätt intressant eftersom jag och många med mig helt saknar filter för alla intryck utifrån. Allt som händer och sker omkring mig åker rätt in i hjärnan och lagras. Därför kan jag bli totalt utmattad av att sitta på ett fik tillsammans med vänner och samtidigt ha barnen med mig. Sorlet från andra gäster blandas med samtalet som förs vid bordet och barnens behov av uppmärksamhet och uppsikt. Allt som händer omkring mig åker in i hjärnan samtidigt och tar upp alla resurser, utan åtskillnad. Jag blir då väldigt stressad och ljudkänslig och har till slut bara lust att kasta mig därifrån och fly all världens väg samtidigt som jag skriker ut min ångest.
Det ska tilläggas att jag ännu inte har någon medicinering för någon av mina diagnoser. Däremot börjar jag inse det komplexa med att ha två diagnoser som i princip är varandras motpoler.
Jag har fått höra av flera olika människor i min omgivning att om man medicinerar mot ena diagnosen så blir den andra mer framstående. Av egen erfarenhet kan jag bekräfta detta. Jag fick i början på 2012 prova Concerta mot ADHD. Första dagarna var jag i himmelriket. Jag kunde fokusera, jag kunde slutföra olika uppgifter jag tog mig för och kunde följa en tankekedja från början till slut. Sen kom bakslaget. Jag drabbades av social fobi mer eller mindre. Jag vägrade gå utanför dörren. Hade ångest och panik över allt som innebar en kontakt med omvärlden. Nu i efterhand kan jag mest konstatera att det var Aspergern som blommade fullt ut. Riktigt läskig upplevelse för någon som jag, som egentligen är ganska social och framåt. I ren panik slutade jag ta Concerta och återgick till livet som omedicinerad. Det som nu i efterhand slår mig är hur det kommer sig att psykvården inte är mer bevandrad inom detta... De om någon borde ju ha mer erfarenhet av liknande problemställningar och borde vara förberedda på dessa reaktioner och ha tydliga handlingsplaner för hur detta ska hanteras. Uppenbarligen inte.
Det jag har haft under 3½ år är antidepressiva. De har jag precis trappat ut, på eget bevåg. Och jag måste få säga att efter 3½ år i dimman så känner jag mig så mycket klarare i huvudet och stabilare än jag kan minnas att jag någonsin varit. Rätt intressant att de antidepressiva jag ätit har bidragit till att jag mått "sämre" än tvärtom...
Åter till det jag började med att berätta om... Så typiskt ADHD att börja berätta en sak och sen fladdra iväg i alla riktningar på en och samma gång. För att jag ska kunna beskriva en specifik sak så får jag ägna hela min kapacitet åt att hålla fast vid just det och inte tillåta tankarna att fara iväg med mig. Det tar massor med energi som jag egentligen inte har. Tidigare i livet har jag vid oändligt många tillfällen reflekterat över varför just jag alltid är så trött jämfört med andra människor när vi gjort exakt samma saker. Nu kan jag mest konstatera att hela mitt energiförråd går åt till att försöka göra bara en sak och inget annat och jag får hela tiden fäktas mot mig själv för att inte fladdra iväg och göra annat.
Asperger är också rätt intressant eftersom jag och många med mig helt saknar filter för alla intryck utifrån. Allt som händer och sker omkring mig åker rätt in i hjärnan och lagras. Därför kan jag bli totalt utmattad av att sitta på ett fik tillsammans med vänner och samtidigt ha barnen med mig. Sorlet från andra gäster blandas med samtalet som förs vid bordet och barnens behov av uppmärksamhet och uppsikt. Allt som händer omkring mig åker in i hjärnan samtidigt och tar upp alla resurser, utan åtskillnad. Jag blir då väldigt stressad och ljudkänslig och har till slut bara lust att kasta mig därifrån och fly all världens väg samtidigt som jag skriker ut min ångest.
Funderingar
Jag fick mina diagnoser i oktober 2011, 34 år gammal. Har genom hela livet känt att det är något som skiljer mig från mängden, och då menar jag inte enbart positivt. Snarare tvärtom. Att konstant bli ifrågasatt och uttittad som ett UFO får en till sist att tro på att det är så det är. Jag är ett UFO och det är MIG det är fel på. Fast innerst inne har jag hela tiden känt en liten gnutta sans och vett som talar om för mig att det inte stämmer. Ja, jag är annorlunda, men det är inte negativt! Jag passar inte in, men det är inte heller negativt!
Jag har någonstans känt att jag har ett kall i livet och nu äntligen har jag nog hittat det! Jag har en verbal förmåga. Jag kan svänga mig med ord och beskriva och förklara. Det finns alltför många människor i utsatta lägen ute i världen som inte har den möjligheten eller den förmågan. Jag har den! För mig innebär det att jag kan använda min förmåga till att försöka hjälpa mig själv men också hjälpa andra. Jag kan sprida den lilla kunskap och insikt jag har och förhoppningsvis skänka stöd och hopp till andra i liknande situationer.
Jag har tänkt att använda bloggen som bollplank, klagomur, inspiration och tipsspridare! Genom kunskap och att aldrig låta sig tystas kan man förändra! Det är min absoluta övertygelse!
Ge mig gärna tips, idéer, kritik... Jag är öppen för det mesta!
Jag har någonstans känt att jag har ett kall i livet och nu äntligen har jag nog hittat det! Jag har en verbal förmåga. Jag kan svänga mig med ord och beskriva och förklara. Det finns alltför många människor i utsatta lägen ute i världen som inte har den möjligheten eller den förmågan. Jag har den! För mig innebär det att jag kan använda min förmåga till att försöka hjälpa mig själv men också hjälpa andra. Jag kan sprida den lilla kunskap och insikt jag har och förhoppningsvis skänka stöd och hopp till andra i liknande situationer.
Jag har tänkt att använda bloggen som bollplank, klagomur, inspiration och tipsspridare! Genom kunskap och att aldrig låta sig tystas kan man förändra! Det är min absoluta övertygelse!
Ge mig gärna tips, idéer, kritik... Jag är öppen för det mesta!
Att leva
Jag är kvinna, 35 år. Två barn, pojke 3½ år och flicka 5 år.
Separerad sedan mars 2011 och skild sedan september 2011 efter 13 års
förhållande med en kroniskt sjuk man.
Nedan följer en liten inblick i min tillvaro. Det finns
varken ork eller utrymme att ta upp allt som hänt mig under de senaste 35 åren.
Det jag refererar till har skett under de senaste månaderna.
Vårt fantastiska välfärdssamhälle.
Psykvården: Länge trodde jag och ville innerligt hoppas på
att det faktiskt fanns hjälp att få om jag kontaktade psykakuten när jag mådde
som sämst. Att bli inlagd idag innebär att man placeras i ett rum, får 3 mål
mat om dagen och 2 mellanmål, mediciner för att hålla sig lugn och man blir
tjatad på att gå till arbetsterapin en gång om dagen tills man anses vara så
pass pacifierad att man inte kommer att ta livet av sig när man släpps ut i
samhället igen. Jag har uppsökt
psykakuten självmant ett otal gånger och blivit lika besviken varje gång. Jag
har varit inlagd 3 gånger.
Den dagen jag försökte ta mitt liv så hände följande. Jag tog min bil, åkte ut i skogen med en slang och kopplade den från avgasröret in till bilen. Där satt jag sen och grät. Jag var helt övertygad om att allt och alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte längre fanns och ställde till det med mina tvära kast i humör och depression och självdestruktivt beteende. Jag satt och svarade på sms när jag insåg att jag började bli lite yr och kände att jag ville svara på sms:et färdigt, så jag stängde av motorn och öppnade bildörren. Då insåg jag att jag inte ville dö trots allt. Så där satt jag och försökte få grepp om verkligheten när ambulans uppenbarar sig. En vänlig bilist hade uppmärksammat mig och ringt 112. Ambulanspersonalen talade med mig länge och väl och jag förklarade för dom att jag inte hade för avsikt att skada mig själv utan att jag faktiskt avbrutit försöket och bara ville hem och sova. De försökte lirka med mig en stund men förklarade kort och koncist tillsist att jag inte hade något val, jag skulle in till psyk vare sig jag ville eller inte. Och om jag inte följde med frivilligt så fanns polis en bit bort som skulle tvångsomhänderta mig om jag gjorde motstånd. Jag blev först körd till distriktläkarmottagningen i Eksjö. Där fanns en mycket trevlig läkare som lyssnade på mig och min berättelse som övertygade mig om att Jönköpings psykvård kunde erbjuda mig ALL tänkbar hjälp som jag så uppenbart behövde. Han talade så länge och väl att jag tillsist vågade låta en liten gnista hopp tändas. Jag åkte till psykakuten i Jönköping med en vän. Det var redan sen kväll och jag utmattad efter dagens händelser. Jag somnade inne i mottagningsrummet. Jag vaknade av att en kvinnlig person dundrar in i rummet och på ett barskt och otrevligt sätt undrade vad jag gjorde där. Det visade sig att hon var läkare. Plötsligt reste hon på sig och gick ut ur rummet utan någon förklaring. Där satt jag, om möjligt ännu mer modfälld och förvirrad. Det slog mig fler än en gång under hela den här processen att det hade varit så mycket smidigare om jag bara dött. Jag hade ingen som helst energi kvar i kroppen men ändå slussades jag runt som ett paket och bemöttes med oförstånd, ovilja och otrevlighet. Sen blev jag inslussad på PIVA (psykintensiven) i Jönköping. Jag blev visad till ett rum och fick kissa under övervakning (fick förklarat senare att det var för drogkontroll). Jag bad om något att äta för jag hade inte ätit på hela dagen. De sa att kvällsmaten redan hade varit (som om jag med flit sett till att komma för sent för den tillställningen) och att frukost var nästa måltid, dagen efter. På morgonen knackade det barskt på dörren och en röst meddelade att om jag ville ha frukost så fick jag varsågod att pallra mig ut i matsalen. Därefter fick jag varken tala med någon eller information om vad som hände. På eftermiddagen dök en personal upp och meddelade mig att jag skulle förflyttas till Eksjö istället och att taxin gick om 30 minuter. En i personalen skulle följa med. Hur var detta bättre än att dö? Varför, varför, varför hade jag stängt av bilmotorn??? Och hur kunde jag vara så urbota korkad att jag tillät mig tro på en läkare igen och lät hoppets lilla låga tändas och tro att jag äntligen skulle få hjälp? Det frågade jag mig fler än en gång. Väl i Eksjö fick jag ett rum. Jag somnade utmattad på min säng. Dagen efter fick jag träffa Dr Elin Fröding och hon skrev ut mig och hävde mitt LPT (lagen om psykisk tvångsvård) när hon övertygats om att jag inte avsåg att ta mitt liv. Hon insåg vikten av att få en neuropsykiatrisk (NPS)utredning till stånd snarast möjligt.
Så istället för att få åka hem direkt från skogen och sova och komma igen med förnyade krafter så slussades jag runt i 2 dagar utan direkta förklaringar, som ett paket. Om möjligt så hade jag än mindre energi kvar efter det… Jag fick dessutom flera månader senare en räkning till taxin, och dubbla räkningar till PIVA i Jönköping och räkning till Eksjö. Gissa om det kändes som att få självmordsförsöket nerkört i halsen både en och två gånger. Visserligen kändes inte ett nytt självmordsförsök som ett alternativ men samtidigt fanns tanken hela tiden att ”nästa gång får jag se till att inte misslyckas helt enkelt…”
Dr Elin Fröding såg till att NPS utredningen genomfördes och jag fick diagnoserna ADHD och Asperger. Sen hände inte så mycket mer. Jag kraschade totalt. Blev sjukskriven och skulle egentligen ha stödsamtal på psyk i Vetlanda men inget hände. Emellanåt fick jag Zopiklon utskrivet eftersom min sömn var ett totalt kaos. Jag försökte febrilt klara av att ta hand om mina barn varannan vecka. Jag befann mig i ett limbo av kaos. I 3½ års tid har jag känt mig som en försökskanin med olika mediciner. Neuroleptika, antidepressiva, epilepsimedicin… Jag har inte reagerat väl på någon medicinering hittills. Det är som att de inte fungerar som de är tänkt på mig. Hela livet rasade omkring mig och jag tog tillslut till det enda ångestdämpande jag kände till som fungerade, alkohol. Varannan vecka, när jag inte hade barnen, hade jag ingen struktur, ingen anledning att kliva upp eller äta eller göra något. Jag föll djupare och djupare ner i mörkret. Sakta men säkert blev jag mer och mer självdestruktiv. Det enda som höll ihop mig var det faktum att jag var tvungen att fungera när jag hade mina barn och då skärpte jag till mig. Tillsist så höll inte ens det utan jag föll handlöst i bottenlöst mörker och barnen bor heltid hos sin pappa för närvarande.
Konstant försöker psyk i Vetlanda skyffla över mig till någon annan läkare och jag slåss med allt jag har för att få behålla Dr Elin Fröding som min läkare…
Jag har lyckats ställa till det rätt bra för mig själv. Jag står inför faktum att jag kommer att bli av med körkortet pga rattfylla, inte har mina barn alls mer än att jag träffar dem två dagar i veckan under några timmar, inte har någon ekonomi att tala om. Jag har dock räckt ut handen och tar emot all hjälp som jag nu erbjuds. Men lika mycket som det är hjälp så är det konstanta käftsmällar och en enorm kamp mot samhällets väderkvarnar, fyrkantiga lagar i en cirkulär värld och människor inom samhällsfunktionen som själva kämpar mot för stor arbetsbelastning, människor med förutfattade meningar som inte vill/orkar försöka förstå och människor som uppenbart varit med för länge och är så ”förhärdade” att de behandlar en som ett besvär som måste bort till vilket pris som helst.
Den dagen jag försökte ta mitt liv så hände följande. Jag tog min bil, åkte ut i skogen med en slang och kopplade den från avgasröret in till bilen. Där satt jag sen och grät. Jag var helt övertygad om att allt och alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte längre fanns och ställde till det med mina tvära kast i humör och depression och självdestruktivt beteende. Jag satt och svarade på sms när jag insåg att jag började bli lite yr och kände att jag ville svara på sms:et färdigt, så jag stängde av motorn och öppnade bildörren. Då insåg jag att jag inte ville dö trots allt. Så där satt jag och försökte få grepp om verkligheten när ambulans uppenbarar sig. En vänlig bilist hade uppmärksammat mig och ringt 112. Ambulanspersonalen talade med mig länge och väl och jag förklarade för dom att jag inte hade för avsikt att skada mig själv utan att jag faktiskt avbrutit försöket och bara ville hem och sova. De försökte lirka med mig en stund men förklarade kort och koncist tillsist att jag inte hade något val, jag skulle in till psyk vare sig jag ville eller inte. Och om jag inte följde med frivilligt så fanns polis en bit bort som skulle tvångsomhänderta mig om jag gjorde motstånd. Jag blev först körd till distriktläkarmottagningen i Eksjö. Där fanns en mycket trevlig läkare som lyssnade på mig och min berättelse som övertygade mig om att Jönköpings psykvård kunde erbjuda mig ALL tänkbar hjälp som jag så uppenbart behövde. Han talade så länge och väl att jag tillsist vågade låta en liten gnista hopp tändas. Jag åkte till psykakuten i Jönköping med en vän. Det var redan sen kväll och jag utmattad efter dagens händelser. Jag somnade inne i mottagningsrummet. Jag vaknade av att en kvinnlig person dundrar in i rummet och på ett barskt och otrevligt sätt undrade vad jag gjorde där. Det visade sig att hon var läkare. Plötsligt reste hon på sig och gick ut ur rummet utan någon förklaring. Där satt jag, om möjligt ännu mer modfälld och förvirrad. Det slog mig fler än en gång under hela den här processen att det hade varit så mycket smidigare om jag bara dött. Jag hade ingen som helst energi kvar i kroppen men ändå slussades jag runt som ett paket och bemöttes med oförstånd, ovilja och otrevlighet. Sen blev jag inslussad på PIVA (psykintensiven) i Jönköping. Jag blev visad till ett rum och fick kissa under övervakning (fick förklarat senare att det var för drogkontroll). Jag bad om något att äta för jag hade inte ätit på hela dagen. De sa att kvällsmaten redan hade varit (som om jag med flit sett till att komma för sent för den tillställningen) och att frukost var nästa måltid, dagen efter. På morgonen knackade det barskt på dörren och en röst meddelade att om jag ville ha frukost så fick jag varsågod att pallra mig ut i matsalen. Därefter fick jag varken tala med någon eller information om vad som hände. På eftermiddagen dök en personal upp och meddelade mig att jag skulle förflyttas till Eksjö istället och att taxin gick om 30 minuter. En i personalen skulle följa med. Hur var detta bättre än att dö? Varför, varför, varför hade jag stängt av bilmotorn??? Och hur kunde jag vara så urbota korkad att jag tillät mig tro på en läkare igen och lät hoppets lilla låga tändas och tro att jag äntligen skulle få hjälp? Det frågade jag mig fler än en gång. Väl i Eksjö fick jag ett rum. Jag somnade utmattad på min säng. Dagen efter fick jag träffa Dr Elin Fröding och hon skrev ut mig och hävde mitt LPT (lagen om psykisk tvångsvård) när hon övertygats om att jag inte avsåg att ta mitt liv. Hon insåg vikten av att få en neuropsykiatrisk (NPS)utredning till stånd snarast möjligt.
Så istället för att få åka hem direkt från skogen och sova och komma igen med förnyade krafter så slussades jag runt i 2 dagar utan direkta förklaringar, som ett paket. Om möjligt så hade jag än mindre energi kvar efter det… Jag fick dessutom flera månader senare en räkning till taxin, och dubbla räkningar till PIVA i Jönköping och räkning till Eksjö. Gissa om det kändes som att få självmordsförsöket nerkört i halsen både en och två gånger. Visserligen kändes inte ett nytt självmordsförsök som ett alternativ men samtidigt fanns tanken hela tiden att ”nästa gång får jag se till att inte misslyckas helt enkelt…”
Dr Elin Fröding såg till att NPS utredningen genomfördes och jag fick diagnoserna ADHD och Asperger. Sen hände inte så mycket mer. Jag kraschade totalt. Blev sjukskriven och skulle egentligen ha stödsamtal på psyk i Vetlanda men inget hände. Emellanåt fick jag Zopiklon utskrivet eftersom min sömn var ett totalt kaos. Jag försökte febrilt klara av att ta hand om mina barn varannan vecka. Jag befann mig i ett limbo av kaos. I 3½ års tid har jag känt mig som en försökskanin med olika mediciner. Neuroleptika, antidepressiva, epilepsimedicin… Jag har inte reagerat väl på någon medicinering hittills. Det är som att de inte fungerar som de är tänkt på mig. Hela livet rasade omkring mig och jag tog tillslut till det enda ångestdämpande jag kände till som fungerade, alkohol. Varannan vecka, när jag inte hade barnen, hade jag ingen struktur, ingen anledning att kliva upp eller äta eller göra något. Jag föll djupare och djupare ner i mörkret. Sakta men säkert blev jag mer och mer självdestruktiv. Det enda som höll ihop mig var det faktum att jag var tvungen att fungera när jag hade mina barn och då skärpte jag till mig. Tillsist så höll inte ens det utan jag föll handlöst i bottenlöst mörker och barnen bor heltid hos sin pappa för närvarande.
Konstant försöker psyk i Vetlanda skyffla över mig till någon annan läkare och jag slåss med allt jag har för att få behålla Dr Elin Fröding som min läkare…
Jag har lyckats ställa till det rätt bra för mig själv. Jag står inför faktum att jag kommer att bli av med körkortet pga rattfylla, inte har mina barn alls mer än att jag träffar dem två dagar i veckan under några timmar, inte har någon ekonomi att tala om. Jag har dock räckt ut handen och tar emot all hjälp som jag nu erbjuds. Men lika mycket som det är hjälp så är det konstanta käftsmällar och en enorm kamp mot samhällets väderkvarnar, fyrkantiga lagar i en cirkulär värld och människor inom samhällsfunktionen som själva kämpar mot för stor arbetsbelastning, människor med förutfattade meningar som inte vill/orkar försöka förstå och människor som uppenbart varit med för länge och är så ”förhärdade” att de behandlar en som ett besvär som måste bort till vilket pris som helst.
Jag har under flera månader blivit pådyvlad en ST läkare på
psyk som inte kan svenska språket fullt ut som häver ur sig de mest bisarra
kommentarer och på fullaste allvar vill veta när jag ska ut i 100% arbete igen.
En läkare som tycker att jag är oansvarig som inte kan svara på om mina
antidepressiva hjälpt mig eller inte de senaste 3½ åren. Jag har också fått
veta nu att denna läkare kommer att vara där de närmaste 1½ åren.
Jag har blivit bemött med det mesta inom just psykvården. Anställda
har ljugit för mig, nedvärderat mig, bortförklarat mig, idiotförklarat mig,
ifrågasatt mig, nonchalerat mig… Det är
inte mycket som förvånar mig längre. Det enda jag har som räddar mig är min
verbala förmåga och min envishet.
Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att förstå att jag inte har kapaciteten att gasa på i 150 och jobba 300%. Jag försöker förlika mig med tanken att jag bränt ut min hjärna och min själ så pass illa att jag aldrig kommer att återfå full kapacitet igen. Att då dessutom bli ifrågasatt av sjukvården och andra instanser gör inte saken lättare att hantera.
Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att förstå att jag inte har kapaciteten att gasa på i 150 och jobba 300%. Jag försöker förlika mig med tanken att jag bränt ut min hjärna och min själ så pass illa att jag aldrig kommer att återfå full kapacitet igen. Att då dessutom bli ifrågasatt av sjukvården och andra instanser gör inte saken lättare att hantera.
Försäkringskassan: Så snart mina barn inte längre bodde alls
hos mig så försvann bostadsbidrag, underhållsstöd vid växelvis boende och
barnbidrag. Det som inte försvann var alla mina andra räkningar. Jag hade det
knapert redan innan. Jag fick dessutom besked om att jag fått för mycket
sjukpenning eftersom DE räknat fel, så nu skulle den sänkas med några
tusenlappar. Eventuellt ska jag betala tillbaka det jag fått för mycket, trots
att DE räknat fel. Jag är dessutom underhållsskyldig med 701:-/barn och månad
enligt Försäkringskassan som räknar enligt 2010 års taxerade inkomst och inte
min faktiskta inkomst idag. Jag förstår givetvis att jag inte har rätt till
bidrag för barn om inte barnen finns hos mig. Men mina utgifter är trots allt
ganska liknande. Min hyra är fortfarande samma som innan och lägger fortfarande
en del av min ekonomi på mina barn.
Socialförvaltningen: Jag har tackat ja till att samtala med
en man på vuxensektionen som hjälper människor som har missbruksproblem eller
ligger i farozonen. Jag vill ha hjälp! Jag vill inte bruka alkohol som
ångestdämpande. Jag vill inte hamna i det träsket. Det har gett mig
tillräckligt med problem som det är. Givetvis självförvållat men icke desto
mindre lika tungt och energikrävande.
Jag har samarbetat fullt ut med familjesektionen som utreder
barnens situation. Deras utredning målar upp mig som en nersupen mamma som inte
klarar av att ta hand om sina barn. Den innehåller så mycket felaktiga
uppgifter att jag vägrade skriva under den och har fått till stånd ett nytt
möte med dom om en månad. Jag är ganska knäckt av alla felaktigheter som de
envisas med att hålla upp som sanningar. Att hela tiden behöva lägga energi på
att försöka få fram sanningen, kämpa för sin rätt, försöka ta till sig sina
skyldigheter och rättfärdiga sin existens och sitt behov av hjälp och dessutom
försöka leva ett liv och inte låta hoppet dö, är totalt förgörande.
Jag har även vänt mig till vuxensektionen för ekonomiskt
bistånd. Men hör och häpna. Socialförvaltningens verklighetsuppfattning
överensstämmer inte alls med den verkliga situationen. Enligt
socialförvaltningen så ska jag klara mig på 3800:- i månaden när hyra, el,
fackavgift och hemförsäkring är betalda. 3800:- ska räcka till resterande
räkningar, skulder, underhåll för barnen, mat, kläder, hygien, fritid.
Socialförvaltningen tycker att Försäkringskassan inte ska
kräva underhåll av mig eftersom jag uppenbarligen inte har råd med det medan
lagen om underhållsstöd baseras på att underhållsskyldigheten räknas utifrån
taxerad inkomst två år bakåt i tiden. Visserligen kan man be att få anstånd
från Försäkringskassan men då läggs skulden på hög hos dem och på det räknas
ränta och den dagen jag mot all förmodan lyckas ta mig på fötter, ja då ligger
skulden där och väntar på mig.
Hur gynnar allt detta mig och mina barn? Jag förstår
verkligen inte… Hur kan det vara så sjukt att vi lever i ett samhälle där de
olika instanserna, som förväntas stötta och hjälpa de mer utsatta i samhället,
motarbetar varandra och inte tar hänsyn alls till varandra. Lagstiftningen är
så sjuk att den biter sig själv i svansen och den enskilda människan får ta
smällarna medan myndigheterna hänvisar till lagar som motsäger varandra och
inte hjälper någon i slutändan annat än att rättfärdiga besluten som
myndigheterna fattar.
Om barn blir placerade i familjehem eller stödfamiljer så
kräver socialförvaltningen att dessa barn i dessa hem ska ha tillgång till eget
rum. Till mig säger biståndshandläggaren att jag kan flytta till en tvåa och
sova i vardagsrummet och låta barnen dela på det rummet som finns. Var finns
logiken?
Mitt i allt detta så är jag bottenlöst deprimerad, kämpar varje dag med att stiga upp ur sängen och hitta en mening med tillvaron. Att bara se till att laga mat och äta något varje dag tar så mycket av min kraft att jag bara vill lägga mig ner och dö och många gånger struntar jag i att äta för jag ser inte vitsen med det. Jag försöker febrilt att hitta fotfäste och se någon framtid i mitt liv. Jag kämpar som ett djur med att försöka förstå mig på mina diagnoser och hitta ett sätt att de inte ska kräva mer energi av mig än nödvändigt. Vissa dagar, som idag, orkar jag pressa fram en liten gnutta energi och göra något konstruktivt, som att försöka förklara. Jag vet att jag kommer att falla ner i bottenlös förtvivlan på grund av just denna ansträngning. Men jag kan inte ge upp. Jag måste kämpa, för mina barn, för mitt eget väsens skull!
Jag har blivit given en verbal gåva. Samtidigt som det är min största gåva så är det också min största förbannelse. Just på grund av att jag kan tala så väl för mig så är det smidigare för samhället att lyssna på mina kloka ord istället för att se att jag faktiskt förtvinar och förtvivlar i min hopplöshet. Jag måste ta till alla möjliga medel på denna planet för att själv inte låta mig förblindas av mina kloka ord och min makalösa insiktsfullhet. För när jag väl lägger ner orden och ser bortom dem så inser jag att allt är en inlärd förmåga. JAG förstår inte hälften av det. Jag famlar som en blind mitt ute på en motorväg i rusningstrafik. Jag måste tro att någon någonstans kommer att höra min vädjan i panik och faktiskt göra något. Det är det enda jag kan hoppas på och det enda hopp jag vägrar låta dö.
Mitt i allt detta så är jag bottenlöst deprimerad, kämpar varje dag med att stiga upp ur sängen och hitta en mening med tillvaron. Att bara se till att laga mat och äta något varje dag tar så mycket av min kraft att jag bara vill lägga mig ner och dö och många gånger struntar jag i att äta för jag ser inte vitsen med det. Jag försöker febrilt att hitta fotfäste och se någon framtid i mitt liv. Jag kämpar som ett djur med att försöka förstå mig på mina diagnoser och hitta ett sätt att de inte ska kräva mer energi av mig än nödvändigt. Vissa dagar, som idag, orkar jag pressa fram en liten gnutta energi och göra något konstruktivt, som att försöka förklara. Jag vet att jag kommer att falla ner i bottenlös förtvivlan på grund av just denna ansträngning. Men jag kan inte ge upp. Jag måste kämpa, för mina barn, för mitt eget väsens skull!
Jag har blivit given en verbal gåva. Samtidigt som det är min största gåva så är det också min största förbannelse. Just på grund av att jag kan tala så väl för mig så är det smidigare för samhället att lyssna på mina kloka ord istället för att se att jag faktiskt förtvinar och förtvivlar i min hopplöshet. Jag måste ta till alla möjliga medel på denna planet för att själv inte låta mig förblindas av mina kloka ord och min makalösa insiktsfullhet. För när jag väl lägger ner orden och ser bortom dem så inser jag att allt är en inlärd förmåga. JAG förstår inte hälften av det. Jag famlar som en blind mitt ute på en motorväg i rusningstrafik. Jag måste tro att någon någonstans kommer att höra min vädjan i panik och faktiskt göra något. Det är det enda jag kan hoppas på och det enda hopp jag vägrar låta dö.
Jag är inte i närheten av mina sinnens fulla bruk. Jag är av
och till så förvirrad att jag är övertygad om att jag är psykotisk. Jag både
ser och hör saker som inte finns. Jag har påtalat detta för flera inom vården
och andra men blir konstant ohörd. Jag försöker med näbbar och klor att klamra
mig fast vid det förstånd jag har kvar och jag skriker efter hjälp! Om bara
någon enda människa där ute som kan påverka, kunde räcka ut en hand och hjälpa
mig…
Jag har ett fåtal riktigt underbara människor omkring mig som febrilt försöker hjälpa med det lilla de kan, men det räcker bara till att hålla mig strax ovanför vattenytan. Jag får konstanta kallsupar och vet inte hur länge till jag orkar hålla mig flytande och jag vet verkligen inte hur dessa fåtal underbara själar orkar bära mig i längden.
Hur gynnar det mina barn att jag konstant får lägga min lilla kraft på att kämpa mot osynliga jättar som består av lagstiftning och samhällsfunktioner som lovar stöd och hjälp men som konstant sparkar en i magen och fäller en till marken. Ska jag aldrig få samla min lilla energi och få lägga den på mina barn istället? Mina barn växer just nu upp utan närvaron av sin mamma, som de så förtvivlat behöver. Jag är en mamma som är vingklippt och skadad. Jag dör inombords när jag inte får vara mamma och inte får vara en aktiv del i mina barns liv. Jag har så svårt att försöka hitta en mening med vardagen när inte mina barn är en del av den.
Jag har ett fåtal riktigt underbara människor omkring mig som febrilt försöker hjälpa med det lilla de kan, men det räcker bara till att hålla mig strax ovanför vattenytan. Jag får konstanta kallsupar och vet inte hur länge till jag orkar hålla mig flytande och jag vet verkligen inte hur dessa fåtal underbara själar orkar bära mig i längden.
Hur gynnar det mina barn att jag konstant får lägga min lilla kraft på att kämpa mot osynliga jättar som består av lagstiftning och samhällsfunktioner som lovar stöd och hjälp men som konstant sparkar en i magen och fäller en till marken. Ska jag aldrig få samla min lilla energi och få lägga den på mina barn istället? Mina barn växer just nu upp utan närvaron av sin mamma, som de så förtvivlat behöver. Jag är en mamma som är vingklippt och skadad. Jag dör inombords när jag inte får vara mamma och inte får vara en aktiv del i mina barns liv. Jag har så svårt att försöka hitta en mening med vardagen när inte mina barn är en del av den.
Livet rinner genom mina fingrar och jag slåss mot osynliga
jättar som fäller mig till marken gång på gång på gång. Jag vet inte hur många
gånger till jag orkar ställa mig upp och räcka ut handen efter hjälp när de som
utlovar hjälp är de som sparkar mig när jag ligger…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)