Som ett barn

Dags att vara kreativ igen!

Funderingarna är många och intensiva. Hjärnan spinner på i många varv. Jag vet att många beskrivit det som att det känns som en torktumlare i huvudet. Jag skulle vilja säga att det snarare är en centrifug som går på högvarv. Fast jag har lite lättare att greppa enskilda tankar just nu och faktiskt göra saker från början till slut utan alltför många avbrott och sidospår. Det känns som en lättnad.
Min hjärna känns mycket klarare efter det att jag slutat med mina antidepressiva som var SSRI preparat. Humörsvängningarna och känsloläget är dock samma som tidigare. Jag kan inte känna någon direkt skillnad i mig som person med och utan antidepressiva.

Däremot har jag reflekterat över ett av mina personlighetsdrag som ofta gör att folk reagerar med skräckblandad förtjusning över min person. Det är intensiteten i mitt sätt att vara. Jag tror att det är ganska ADHD fast egentligen så är det ganska oviktigt. Nån av er där ute som har ADHD som läser detta kanske kan inflika med något om ni tycker det stämmer in även på er.

Jag är som ett impulsivt barn i många hänseenden. Detta kan vara väldigt positivt och givande men också ganska negativt många gånger. När jag blir glad så blir jag himlastormande lyrisk. Jag blir så glad så det spritter i hela mig. Jag bokstavligt talat fylls av en varm våg av glädje och lycka och det susar i öronen och skrattet porlar fram likt en vårbäck när isen smälter. Hela processen tar inte många sekunder för mig. Jag kan gå från noll till extatiskt glad på bara ett par sekunder, känns det som. Jag skrattar högt och ljudligt och glädjen fullkomligt forsar fram. Många människor blir lite smått förlägna och skrattar lite ansträngt och ser sig omkring och vet inte riktigt hur de ska hantera detta. Jag är så inne i min glädje att jag fullkomligt skiter i vilket.

Likadant är det när jag blir upprörd. Jag blir så upprörd att det känns som att ilskan ska konsumera mig likt en eld som slukar vedträn. Det växer och fräser inne i mig tills jag knappt vet vart jag ska ta vägen med min ilska. Med åren har jag lyckats dämpa just detta ganska bra, men det är fortfarande "för mycket".

Jag är inlevelsefull och om jag refererar till något som gjort mig upprörd så låter jag mycket och högt. Folk omkring mig tror ofta att jag är rosenrasande fast jag inte alls är det. Jag är bara så inne i det jag berättar att jag lever mig in i det och vill betona HUR upprörd just detta gjorde mig, till exempel.

Känner jag mig sårad och kränkt så gäller samma visa där. Det är med ett barns hängivenhet jag uppfylls av dessa känslor av svek. Inom mig skriker jag, slåss, sparkar, rivs, rasar... En del av det kommer fram när jag öppnar munnen och försöker förmedla denna totala känsla av SVEK. Återigen fattar inte de flesta ett jota.

Det jag har förstått och fått "lära" mig är att min reaktion i förhållande till det skedda inte är "proportionsenlig". Även kallat ÖVERREAKTION. Fast då ställs jag inför den ultimata frågan. Varför är det en överreaktion? För att samhället valt att lägga ett filter över alla känslor som dämpar allt? För att folk har tappat sitt inre barn och inte minns hur överväldigande känslor faktiskt kan vara?

Jag ÄLSKAR att kunna bli så sprudlande glad och uppfylld av glädje och lycka av små ting, för det är en fantastisk känsla. Och givetvis HATAR jag att bli uppfylld av ilska, sorg och bottenlös ångest. Men jag är inte dummare än att jag förstått att det ena inte kan existera utan det andra... Och hur jag än vänder och vrider på det så VILL jag fortsätta KÄNNA, resten av livet. Jag vill aldrig förlora denna förmåga och medicineras med "dämpande" mediciner som sänker ner mig i samma fack som samhällets "gråa, trista, monotona - lagomkänslor". Hur ska man annars kunna leva om man inte känner fullt ut? För mig är det lika obegripligt som det är för många att ens nudda tanken att ge sig hän för sina känslor och uppleva det med varje fiber och cell i hela kroppen.

Fast det tar sin energi. Det gör det allt. Det suger musten ur en och det blir en bergochdalbana av känslor många gånger. På en och samma dag kan jag pendla genom hela känslospektrat fram och tillbaka ett par gånger. Det känns i hela ens väsen. Fast jag vet inte hur jag annars ska leva... Och ska jag vara riktigt ärligt så vet jag inte om jag ens skulle vilja leva om jag inte fick KÄNNA med varje atom i min kropp.

Den rationella delen av min hjärna försöker just nu febrilt att hitta massa ursäkter och förklaringar till varför jag inte ska hänge mig åt känslor fullt ut. En liknelse poppar upp i hjärnan och det handlar om "han-den-där-grekiske-typen-ni-vet" som flög för nära solen och brände sina vingar... Och känslodelen av hjärnan skriker i vild förtjusning "JAAAAA, vilken fantastisk flygtur det måste ha varit!!!!!!"

Det är egentligen just detta stycket här ovan som fullt ut kapslar in hur det är att vara JAG! Varför vara rationell och logisk när man kan få uppleva nåt så fantastiskt som att nästan nudda solen? Jag sitter här och LER, med hela mig! Det är inte för intet som mina föräldrar gav mig mitt namn, Aicha, som är arabiska och betyder LEVANDE!

Jag vill bestämt minnas att jag i tidigare inlägget "Passion" berört mycket av detta. Men jag tycker att man inte kan beröra det tillräckligt. Finns det någon möjlighet att få någon enda person på rätt anställningspost att ta till sig hur det är att leva sina känslor fullt ut och inte bli "rädd" för det utan istället försöka ta hänsyn till det och samarbeta i möten med "intensiva" människor, så har jag vunnit en liten seger. Kan jag bara lyckas förmedla hur hårt det tar på "oss" att få höra negativa saker eller få ett svalt, avmätt, bemötande, när vi febrilt försöker förmedla HUR intensivt någonting har känts inom oss. Ja, då har jag lyckats. Tills dess fortsätter jag!

Jag har fått ordets gåva! Jag är stolt över den och ser den som mitt verktyg i livet att kunna göra skillnad. Givetvis vill jag ju att det ska explodera och förändras NU på en gång, helst igår. Jag blir så rastlös när saker sker i små doser... Men jag måste lära mig att "ta seden dit jag kommer" och anpassa mig och portionera ut i små mängder och glädjas åt små "aha-glödlampor" som tänds i samhällets hjärna.

Det gyllene ordet TÅLAMOD, som för mig är fullständigt obegripligt och min absoluta akilleshäl här i livet... Men jag kämpar, och jag försöker, med små steg strävar jag efter ett tålmodigare sinne... Jag kanske når dit på min dödsbädd, vad vet jag. Det viktiga är att ALDRIG GE UPP!