Förståndet

Jag vandrar här i min lägenhet. Från rum till rum och tillbaka igen. Jag sätter mig en stund och reser mig igen och vandrar fram och åter. Jag känner hur det flimrar till i hjärnan, hur yrseln fladdrar till i kroppens alla delar. Det känns som jag balanserar på en knivsegg och kan tappa fotfästet när som helst. Tappar jag fotfästet vet jag att jag kommer att förlora mitt förstånd. Jag bara vet det med hela mitt väsen. Helst av allt vill jag inget annat än att falla ner i en tillvaro där förståndet är förlorat och vettet, ett minne blott. Det hade varit så lätt att existera då, vill jag gärna inbilla mig. Men något i mig kämpar emot.

Det hade dock varit så sjukt intressant att vandra runt i förståndslöshetens landskap och bara få bli sinnessjuk. Bara släppa taget och dras med i galenskapens virvlande malströmmar. Men så kliver fröken kontrollbehov in i bilden och tvingar mig till sans, trots den hjärtskärande pinan som följer på det.

Att bebos av två motpoler är det mest spännande och intressanta jag kan tänka mig men samtidigt så är det ett gissel, ett fängelse jag bara vill bryta mig ur och fly från. Å ena sidan skulle jag ge vad som helst för att få vara "normal" och "passa in" men samtidigt vet jag att jag skulle vantrivas i det tillståndet...
Just dessa insikter gör mig så frustrerad och rasande på mig själv! Jag kastas mellan känslorna som ett löv i en höststorm. Det är som att sitta fast i en berochdalbana hela tiden. Det går runt, runt, runt utan uppehåll och jag skriker och skriker, mår illa, är hänförd, njuter, vantrivs... Hur är det möjligt att känna alla dessa motsatser samtidigt? Mitt förstånd kan inte greppa det.

Det hade varit så smidigt om jag kunnat koppla in en USB sladd i hjärnan och ladda ner allt på datorn och gå igenom det del för del. Istället blir jag överöst med allt samtidigt och hela tiden. Utan sammanhang och utan samband.

Logiskt kan jag förklara och greppa det mesta omkring mig men samtidigt så fattar jag verkligen ingenting. Det är så sjukt och så orättvist!