Lite allmänna tankar en söndag i soffan...

Tankarna kretsar idag i ganska lugn takt. Känner mig ovanligt lugn och samlad. Herr Ångest är under kontroll och inflammationen i hörselgången börjar äntligen ge med sig... Snart kan jag återuppta min upptäcktsfärd bland ljudens magiska och helande sfär!

Jag har förstått att många människor där ute, både med och utan ADHD lider av dyslexi. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det handikappet ser måste kännas. Själv har jag alltid haft så barnsligt enkelt för att skriva, forma ord, meningar, bygga upp världar med dessa fantastiska ord! Jag är mer besatt av att det ALLTID måste vara rätt! Stavning, formulering...  Jag stör mig på stavfel i böcker, i översättningstexten på filmer och annat. Jag har svårt att hejda mig när det kommer till att rätta andra för deras stavfel eller grammatiska felformuleringar. Jag brinner för ord. Jag har inga problem med att ösa ur mig mening efter mening med ORD. Det är som när jag målar. Jag vet aldrig från början vad det ska bli. Det växer fram medan jag gör det. Likadant är det med text. Det är som om det får ett eget liv. Jag är bara redskapet för att förmedla orden och meningarna. Jag älskar det! Det är min magiska gåva i livet och jag är så tacksam över den!

Något jag också gått och funderat mycket på idag är Boendestödet. Jag blev beviljad boendestöd för ett par månader sedan och jag har svårt att greppa vad jag ska göra med den hjälpen. Min ena boendestödjare känner jag mig väldigt synkad med. När jag äntligen lyckades komma fram till att jag behövde hjälp med att komma fram till just VAD jag behövde hjälp med så nickade hon bara igenkännande och konstaterade att det var så det var för de flesta. Fast jag vet aldrig i förväg vem det är av de 4 boendestödjarna som kommer. Jag har de senaste gångerna istället blivit stressad inför deras besök och vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi sitter mest och pratar, det känns som jag måste ha något underhållande att komma med för jag känner mest att jag är ett besvärligt moment som slösar med deras tid. Det finns säkert många fler där ute som behöver hjälpen mer än mig, intalar jag mig. Och för mig känns det totalt meningslöst att sitta och prata väder. Jag avskyr det! Jag känner mig som en skådespelerska som sitter och gör mig till för att behaga andra. Jag vantrivs med det. Jag greppar inte riktigt vad det är meningen att vi ska göra. Först skulle de se till att jag hade vikt undan min tvätt varje måndag. Jag har sjukt svårt för att ta mig i kragen och vika ren tvätt och lägga in den i garderoberna. Sen insåg jag efter att jag diskuterat med vänner att jag nog hade mer behov av att få hjälp med att komma igång med min mathållning. Jag glömmer att äta med jämna mellanrum. När det är som värst kan det gå en dag eller två innan jag kommer på att jag måste äta eller att jag glömt bort det helt. Annars så älskar jag att laga mat, men det känns så fullständigt meningslöst att göra det ensam och sen sätta sig själv vid bordet. Alltså är det smidigare att glömma bort det.

Av olika anledningar har jag de senaste månaderna inte haft mina barn hos mig nästan alls. De har inte sovit hos mig sedan slutet av maj. Nästa helg ska de dock komma och vara hos mig hela helgen. Äntligen känner jag att jag är redo och kommer att orka det. Jag längtar efter det och ser fram emot att få forma upp rutinerna kring att ha dom hos mig. Då blir matlagning och allt annat en barnlek, för då är jag så inne i min mammaroll att allt flyter på väldigt smidigt.

Min vardag just nu innehåller väldigt få rutiner... Jag skulle vilja ha fler rutiner som jag håller. Jag har jättesvårt att forma upp en vardag med rutiner och hålla mig till dom. Det känns många gånger som om det bor två personer inom mig. En som vill ha ordning och reda och en som vill vara impulsiv och spontan. Motpoler. Jag älskar att vara spontan och impulsiv men mår samtidigt jättedåligt av att inte ha full kontroll över situationen. Är jag med en person som jag litar på och känner mig trygg med så går det hur bra som helst men hamnar jag i situationer där jag inte känner mig trygg i sällskapet så får jag nästan panik när jag inte har total kontroll.

När det händer mycket omkring mig och jag inte får svar på vad som händer och varför så vill jag bara gå och gömma mig under en säng eller i en garderob, krypa ihop, göra mig liten och osynlig. Då blir jag som en 3 åring på nytt, vill krypa upp i mammas eller pappas famn och bli skyddad från världen.

Nya platser och nya människor skapar samma känsla. Om jag inte vet exakt hur jag förväntas vara, bete mig, vad jag ska säga och vilken inlärd roll jag ska använda mig av. Vet jag bara det så känns allt lättare och tryggare.

Jag är likadan med telefonsamtal. Jag HATAR telefonsamtal! Jag vill inte prata i telefon över huvudtaget om jag kan undvika det. Jag blir stressad och får ångest. Många gånger till och med när det gäller vänner. Jag har jättesvårt för att läsa av när man kan avsluta ett samtal, vet inte ens hur jag ska göra för att inte vara otrevlig om jag vill avsluta. En del människor jag talar med verkar kunna prata i en halv evighet och då blir jag rastlös och när jag flera gånger antytt att jag inte hinner prata längre eller behöver avsluta samtalet och personen i andra änden ändå bara fortsätter att prata, då får jag nästan panik. Det slutar då med att jag nästan aldrig svarar i telefon när telefonen ringer, om jag inte vet att det blir ett kort samtal som har ett specifikt syfte. Att däremot sitta i flera timmar och fika eller prata om viktiga saker, live, öga mot öga, det har jag inga bekymmer med.

Nähä... Nu är det bäst att avrunda. Känner att detta inlägg blev långt och satte igång den slumrande hjärnan igen och jag behöver ta mig i kragen och se till att jag får i mig lite näring idag... Måste äta mat... För en gångs skull talade magen om att den vill ha lite fyllning!

Önskar er en fin fortsättning på söndagen och en fin ny vecka imorgon!