Jag har rent faktamässigt lyckats läsa mig till att jag troligtvis lider av panikångestattacker. Ibland blir denna panik mig så överväldigande att jag blir totalt paralyserad. Jag skakar, hyperventilerar och det känns som att hela min kropp går sönder och blir upplöst i miljarder partiklar och jag kan inte hålla ihop alla bitarna. Det flimrar för ögonen och verklighetsuppfattningen blir suddig. Jag ser rörelser som jag vet inte finns på riktigt och jag hör ljud som inte existerar. Jag vill skrika rakt ut och springa till världens ände. Jag vill fly från mig själv och allt det overkliga. Jag trampar av och an som en tiger i bur och det tar inte slut förrän jag är så utmattad att jag somnar. Under den tiden har jag funderat igenom alla tänkbara metoder att avsluta hela cirkusen en gång för alla, googlat information om tillvägagångssätt och på allvar övervägt några av dom.
I min sjuka inställning inbillar jag mig själv att jag förtjänar detta. Att jag behöver straffas för att jag känner som jag gör och jag späder på med allt jag kan tänka mig i tankeväg för att ytterligare skrubba in "saltet" i de redan djupa såren i min själ. Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan älska mig och vilja ha mig som del i sitt liv. Människor omkring mig påtalar hela tiden en massa positiva egenskaper som de tycker sig se hos mig och jag förstår inte hur de kan tycka som de gör. Ser de inte allt det fula och hemska jag är? Ser de inte hur jag själv gång på gång sätter mig själv i klistret? Hur jag har sönder allt jag tar i? Jag är så äcklad av mig själv och hur otacksam jag tycker att jag är. Jag är inte värd något i denna värld och inte i nästa heller, inte om ni frågar mig...
Sen kommer det mest sinnessjuka i detta. Jag kan rent objektivt ta ett kliv tillbaka och faktamässigt förklara alla psykologiska aspekter i detta beteende. Jag har ord för alltihop. Men det hjälper inte mig ett endaste litet dugg för det känns som det är en avgrundsdjupt klyfta mellan mitt förstånd och mina känslor.
Jag kan inte annat än hålla med en god väninna som en gång sa att det hade varit så mycket enklare om vi inte var så högfungerande i våra diagnoser utan var så funktionshindrade att vi helt enkelt inte förstod att bry oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar