För en tid sedan insåg jag att jag inte kan hantera min ekonomi. Detta uppdagades i samband med ett besök hos socialförvaltningens ekonomisektion när jag skulle ansöka om ekonomiskt bistånd. Handläggaren var nästan chockad över hur pengarna försvann från mitt konto i samma takt som de kom in. Jag har efter det funderat mycket på det och insett att jag har oändligt svårt för att förhålla mig till min ekonomi. Jag ser en summa på mitt konto och i affären ser jag något som kostar en summa som är mindre än det som finns på kontot och tycker automatiskt att jag har råd med det. Sen att den summan på mitt konto ska räcka i flera veckor till, det kan jag inte greppa. Jag kan inte planera mina utgifter. Efter lite googlande på nätet fick jag insikt i att detta är en problematik som är väldigt vanlig när det kommer till bekymmer i vardagen som människor med ADHD tampas med.
Under samma besök hos soc, framlades, avdem att det krävdes att jag ansöker om god man för att de ska kunna bevilja mig ekonomiskt bistånd. Den energiförlusten och känslan av förnedring att behöva tigga om pengar hos soc blev ju inte mindre av att jag dessutom då skulle be att få bli tilldelad en person som har hand om hela min ekonomi utan att jag har något att säga till om. Men jag gick med på det.
Nu när jag haft tid att tänka igenom allt och sortera mina intryck och funderingar så inser jag ju själv att jag faktiskt inte har någon insikt i hur jag hanterar pengar och att jag faktiskt behöver hjälp för det.
Sagt och gjort. Processen att ansöka om god man drog igång. Jag fyllde i en blankett hos soc och fick efter det uppmaningen att införskaffa ett läkarintyg över att jag har ett hjälpbehov. Sagt och gjort så bokades en tid på vårdcentralen, väl där informerades jag om att den läkaren inte kunde hjälpa mig utan att det var läkaren på psykiatriska mottagningen som kunde skriva det intyget då de inte kom åt min journal. Jag och min jobbcoach (som följer med mig på alla möten som ett fantastiskt stöd) gick iväg till psykiatriska mottagningen och där fick vi ett nedvärderande möte med personal som sa att ALLA behövde hjälp (helst igår) men att vi snällt fick vänta på en läkartid som de hade om 10 dagar. Läkartiden var till en läkare som inte är min läkare och som tidigare har bevisat sin inkompetens med diverse nedlåtande repliker och totalt oförstånd... När jag ställde frågan om när MIN läkare var tillbaka i tjänst fick jag till svar att hon inte kom tillbaka till den mottagningen efter semestern för hon ska arbeta på psykavdelning på annan ort. Detta visade sig vara en ren lögn eftersom MIN läkare visst kom tillbaka efter semestern och jag själv har lyckats få till en tid med henne den 4 september.
Väl hos den finkompetenta läkaren, 10 dagar senare, frågar hon min på fullaste allvar om det inte är dags för mig att börja fundera på hur jag ska tjäna egna pengar istället för att fokusera på hur jag gör av med dom... Återigen ett förnedrande besök hos en myndighetsperson som tar massa energi och ork...
Detta var i slutet på juni...
Igår fick jag brev från tingsrätten med bifogat brev från överförmyndaren där de yttrar sig som följer: "Behov av hjälp kan föreligga men överförmyndaren anser inte att det är tillräckligt utrett att hennes behov inte kan tillgodoses på annat sätt än med god man.
Överförmyndaren avstyrker att godmanskap anordnas."
Jag hoppas att jag på något vis lyckats framföra en begriplig bild av alla turer kring just detta. För ni ska veta att jag själv knappt hänger med i svängarna och känner mig minst sagt förvirrad.
Jag ska också be att få tillägga att jag under denna tid fått besked från soc att jag inte kan få ekonomiskt bistånd från dem eftersom jag enligt deras norm har för bra inkomst.
Nu råkar jag ha de mest fantastiska föräldrar man kan föreställa sig. De har slitit och kämpat i hela sitt liv för att få det bra ekonomiskt, under min uppväxt så var det minst sagt knapert. Idag har de en bättre ekonomisk ställning och går in och stöttar mig med allt möjligt! Utan dem hade jag varit hos kronofogden för länge sen!
Jag försöker febrilt att skaffa mig den hjälp jag behöver för att förebygga att hamna på samhällets bottenskikt men får mer och mer den känslan att samhället inte intresserar sig för oss som inte är där redan. Hade jag å andra sidan redan varit upp över öronen skuldsatt hos kronofogden, nersupen och nerknarkad, på gränsen till hemlös osv... DÅ hade hjälpen sett helt annorlunda ut.
Varför finns ingen hjälp med att förebygga? Varför finns inte den hjälpen att sätta till för att jag inte ska hamna i träsket?
Jag kan ärligt säga att jag börjar förstå varför många ger upp och sjunker ner i misär och missbruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar