Där inne i själens mörkaste håla, där bor hon, det lilla monstret. Hon bidar sin tid och sätter klorna i mig när jag börjar vackla och tvivla. När energin spunnit loss och lämnar mig som en utmattad hög på golvet, då kliver hon fram och viskar hemska sanningar i mitt öra. Jag VET att det inte är sanningar, jag vet att jag borde kämpa emot med alla krafter, men krafterna är långt borta och till slut har det lilla monstret övertygat mig om att allt hon säger är sant och riktigt.
Hon berättar för mig hur värdelös jag är. Att jag inte ens har rätt att andas samma luft som alla andra, och absolut inte samma luft som mina barn. Vad är jag för en mamma?, säger hon med sarkasmen drypande i rösten, Vad är jag för värdelös mamma som inte ens kan ta hand om mina egna barn? Vad är jag för sjukt missfoster som besudlar denna vackra planet med min närvaro? DÖÖÖÖÖ!!!, skriker hon. Jag vill inte, kvider jag tillbaka. Jag ligger hopkrupen i fosterställning och försöker värja mig mot slagen, men det är omöjligt, slagen kommer ju inifrån. Mina protester blir allt svagare och jag hör själv hur jag börjar tro på henne, det lilla monstret. Ja, jag är värdelös, ett missfoster, en misslyckad patetisk figur som inte borde finnas. Världen hade varit en så mycket bättre plats om inte jag förpestade tillvaron för dem omkring mig med mina konstanta tvärkast i humöret. Självömkan, självförakt och den svartaste sörjiga ångest man kan tänka sig snurrar runt i mitt väsen som en eld man häller bensin på. Det lilla monstret står bredvid och skrattar hånfullt och blåser mer och mer liv i elden. Se hur du ställer till det för dig själv och drar med andra omkring dig i dina självdestruktiva utfall, väser hon. Jag vet, viskar jag och gråter, jag vet. Jag hatar mig själv så mycket att det gör ont! Hade jag med tankens kraft kunnat utplåna hela mitt väsen från denna planet så hade jag gjort det. Monstret myser och växer.
All min styrka och mina fantastiska ord faller till marken som vissna blommor. Hon trampar på dom och spottar mig i ansiktet. Hon vinner slag efter slag. Och jag vet så väl att det är jag själv som är det lilla monstret. Men hur ska jag få tyst på henne. Argumenten hon för är så klockrena och alldeles för trovärdiga för att jag ska orka argumentera emot.
Se, vad du skapat, säger hon. Se denna vidriga väg av krossat glas och sörja som du vandrar på. Pinas du? frågar hon och ler elakt. Ja, jag pinas, svarar jag. Bra, säger hon. Du ska pinas intill din död. Du ska pinas tills du inte ens orkar andas längre. Hon vänder ut och in på mig och pekar på alla ärr och sår och elände som finns där. Tror du att du har rätt att leva? frågar hon med iskallt lugn. Nej, flämtar jag fram. Nej, jag har inte rätt att leva.
Hon ställer sig över mig och växer och växer tills jag inte ser annat än hennes ondskefulla väsen och hon skriker rakt i örat på mig så det ekar: DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! och jag kryper ihop än mer men kan för mitt liv inte göra henne till viljes, hur mycket jag än vill och med mina sista krafter ser jag henne i ögonen och formar med mina torra spruckna läppar: Jag kan inte... jag vill inte...
Och hon blir rasande, det lilla monstret, gör onämnbara saker med min själ och kropp. Hon river, skär och sliter. Hon piskar, bränner och kväver... Och jag försöker med mitt sista förnuft att uthärda och inte ge efter och inte dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar