När jag inser att jag brinner för någonting så går alla mina cylindrar igång. Hjärnar speedar upp i femhundra knyck och tankarna virvlar runt i hjärnan som i en centrifug. Bromspedalen slutar att fungera och till slut är jag så utmattad att jag kollapsar. Som nu. Jag har hundratusen idéer om allt jag vill göra och uppnå med denna blogg men oförmögen att samla tankarna och projicera det i något konkret.
Det ska tilläggas att jag ännu inte har någon medicinering för någon av mina diagnoser. Däremot börjar jag inse det komplexa med att ha två diagnoser som i princip är varandras motpoler.
Jag har fått höra av flera olika människor i min omgivning att om man medicinerar mot ena diagnosen så blir den andra mer framstående. Av egen erfarenhet kan jag bekräfta detta. Jag fick i början på 2012 prova Concerta mot ADHD. Första dagarna var jag i himmelriket. Jag kunde fokusera, jag kunde slutföra olika uppgifter jag tog mig för och kunde följa en tankekedja från början till slut. Sen kom bakslaget. Jag drabbades av social fobi mer eller mindre. Jag vägrade gå utanför dörren. Hade ångest och panik över allt som innebar en kontakt med omvärlden. Nu i efterhand kan jag mest konstatera att det var Aspergern som blommade fullt ut. Riktigt läskig upplevelse för någon som jag, som egentligen är ganska social och framåt. I ren panik slutade jag ta Concerta och återgick till livet som omedicinerad. Det som nu i efterhand slår mig är hur det kommer sig att psykvården inte är mer bevandrad inom detta... De om någon borde ju ha mer erfarenhet av liknande problemställningar och borde vara förberedda på dessa reaktioner och ha tydliga handlingsplaner för hur detta ska hanteras. Uppenbarligen inte.
Det jag har haft under 3½ år är antidepressiva. De har jag precis trappat ut, på eget bevåg. Och jag måste få säga att efter 3½ år i dimman så känner jag mig så mycket klarare i huvudet och stabilare än jag kan minnas att jag någonsin varit. Rätt intressant att de antidepressiva jag ätit har bidragit till att jag mått "sämre" än tvärtom...
Åter till det jag började med att berätta om... Så typiskt ADHD att börja berätta en sak och sen fladdra iväg i alla riktningar på en och samma gång. För att jag ska kunna beskriva en specifik sak så får jag ägna hela min kapacitet åt att hålla fast vid just det och inte tillåta tankarna att fara iväg med mig. Det tar massor med energi som jag egentligen inte har. Tidigare i livet har jag vid oändligt många tillfällen reflekterat över varför just jag alltid är så trött jämfört med andra människor när vi gjort exakt samma saker. Nu kan jag mest konstatera att hela mitt energiförråd går åt till att försöka göra bara en sak och inget annat och jag får hela tiden fäktas mot mig själv för att inte fladdra iväg och göra annat.
Asperger är också rätt intressant eftersom jag och många med mig helt saknar filter för alla intryck utifrån. Allt som händer och sker omkring mig åker rätt in i hjärnan och lagras. Därför kan jag bli totalt utmattad av att sitta på ett fik tillsammans med vänner och samtidigt ha barnen med mig. Sorlet från andra gäster blandas med samtalet som förs vid bordet och barnens behov av uppmärksamhet och uppsikt. Allt som händer omkring mig åker in i hjärnan samtidigt och tar upp alla resurser, utan åtskillnad. Jag blir då väldigt stressad och ljudkänslig och har till slut bara lust att kasta mig därifrån och fly all världens väg samtidigt som jag skriker ut min ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar