Kreativt skrivande i november 2010

Hon vaknade. Öppnade ögonen och för en sekund så kändes allt så fritt, ljust och lyckligt. Sen sveptes hon in i verkligheten och DET lade sig som en blytung filt över henne och kvävde hennes inre. Lungorna pressades ihop och varje andetag var en kamp för att överleva. Trycket över bröstet var obarmhärtigt. Hennes inre var som ett andlöst, ljudlöst skrik av fasa. DET hade sitt fasta grepp om hennes hals och trycket fanns där konstant. Hennes inre exploderade om och om igen i en miljon smärtsamma Big Bangs. Allt inom henne slets isär, revs i spillror och blödde ymnigt. Hon klev upp, mekaniskt. Gjorde som hon alltid gjorde på morgonen. Tog hand om barnen, mekaniskt. Gjorde frukost, släppte ut hunden, tog sina tabletter, matade hunden, på med tv:n, satt med barnen. Medvetet frånvarande, insvept i sin slöja av DET. Knappade förstrött med mobilen och laptopen, minsta möjliga emotionella ansträngning för att undvika känna. Barnen hade lärt sig denna procedur och fann sig i det. Efter någon timme hade hon åter anpassat sig till sin ständige livskamrat och lyckades trycka undan denne såpass att hon kunde ta itu med dagen på ett någotsånär lyckat sätt. Barnen skulle kläs, lekas med, stojas med, hon skulle kanske ha på sig något också... På något sätt lyckades hon varje morgon med detta, även om hon efteråt var osäker på hur det egentligen hade gått till. Många morgnar stod hon där framför tomma gapande garderober och insåg att allt låg i smutstvätten och borde ha tvättats för länge sedan. Snabbt, rafsa igenom smutstvätten för att hitta det minst smutsiga i brist på annat. MÅSTE tvätta idag!!!
Tiden rusade, barnen skulle till förskolan och hon måste sätta sig och försöka få in kunskap i sin hjärna. Barnen iväg... Ut och gå med hunden. Tankarna virvlade i hjärnan på henne. Ondskan och godheten om vartannat. DÖ, du är inte värd något, du är en börda, du är ingenting. LEV, du behövs, du är viktig. DÖ, du förstör, allt vore bättre utan dig, alla skulle må så mycket bättre. LEV, dina nära behöver dig, du förtjänar livet. DÖ, tänk att få slippa allt! LEV, kämpa och vinn!
Tankarna rusade åt alla håll och DET vred sig i hennes inre som en vidrig svulst som det sipprade svart, bitter, galla ur. Det vällde in i henne genom luften hon andades och sipprade ut ur porerna som vedervärdiga, slemmiga, iglar. Utan slut.
TVÄTTEN!!! Din värdelösa människa!!! Du skulle ju ta tvätten!!! Ner med tvätten i tvättstugan. På med en maskin.
Hon kände sig utmattad istället för upplivad efter promenaden med hunden. När hon lade in tvätt i maskinen tänkte hon på allt hon borde ha gjort istället för att studera. Köket såg ut som ett bombnedslag, golven borde ha torkats för flera veckor sedan, sängarna hade behövt bäddas om med rena lakan... Räkningarna?! Vad var det för dag?!???!?!?!?!!! Åh, inte slutet på månaden ännu... Hon andades ut. DET hade redan krupit upp till ytan igen och det flimrade för ögonen på henne och hon kände hur armar och ben domnade bort. Hon ville bara lägga sig ner där bland smutstvätten i tvättstugan och aldrig mer resa på sig. Hon var så trött så trött. Dagen hade knappt börjat och hon ville inte mer. Hon gick in i köket, såg på röran, hällde upp en kopp kaffe och gick från rum till rum. Rastlöst vankade hon av och an. Ett fåfängt försök att undfly DET som satt fastklistrad vid henne som ett andra skinn. Hon var ett djur i bur som inte kunde fly någonstans. Det fanns inga flyktvägar. Telefonen ringde. Hon svarade och hörde själv hur vanlig hon lät. Jo tack, hon mådde så bra så. Inom sig kräktes hon av avsky över sig själv. Ja, hon satt och läste för fullt. Lögnen slog tillbaka som en knytnäve i magen som tog andan ur henne. Tack, hon kom gärna över på en kaffe lite senare. Hennes inre skrek i förtvivlan. Hon ville inte träffa någon, inte se någon, inte vara trevlig, inte prata, inte lyssna, INGENTING!
DET vred sig ytterligare ett varv inom henne och hotade att spränga hela henne i en miljard flisor över hela huset. Hon kröp ihop i en kvidande boll och försökte värja sig mot smärtan. Hon tittade i kylen och insåg att där var ganska tomt. Måste handla också... Att du ALDRIG kan ligga steget före och handla hem innan allt tar slut!!!! (skriker rösten i hennes huvud) Du är så totalt misslyckad!!!!! Skriva inköpslista. Hon skrev en inköpslista. Gjorde hon inte det skulle resan till affären vara förgäves. Det hände att hon glömde inköpslistan hemma och kom till affären. Då vandrade hon planlöst bland hyllorna och kunde för sitt liv inte komma ihåg vad som behövdes. Hon kunde komma hem med tio varor varav en fanns med på listan och resten redan fanns hemma. Listan var hennes livlina som hon krampaktigt klamrade sig fast vid i affären. Hon stirrade blint på listan för att slippa se människorna omkring sig. Bara hon inte mötte någon som kände igen henne. Då skulle hon vara tvungen att prata. Då skulle DET kasta sig om halsen på henne igen och hota att kväva henne. Hon skulle bli yr, inte vara säker på vad hon hade sagt, inte vara säker på vad den andre personen hade sagt. Det skulle bli obehagligt och konstigt. Skulle masken hålla? För det mesta lyckades hon hålla skenet uppe utåt. Det var inte alla som visste om DET, alla såg inte den mara som hon gick omkring och släpade på.
Affären avklarad. På väg hem i bilen. Hon körde fortare och fortare, DET hängde såklart med lika snabbt. Den lilla rösten kom tillbaka. En enda liten sväng med ratten och det är över. Du slipper allt! Ta trädet där! En tusendels sekund övervägde hon tanken men den lilla livsgnista som lös inom henne, om än svagt, svagt i stormen, den kupade hon båda händerna om och skyddade med hela sitt trasiga väsen.
Väl hemma visste hon knappt hur hon tagit sig hem. Resan till affären kändes som en ond mardröm som hon precis vaknat upp från. Ännu en kopp kaffe. Hon plockade undan varorna hon handlat. DET blängde skeptiskt på henne medan hon mekaniskt utförde alla dessa sysslor. Hon satte sig tillsist och lyckades skyffla undan DET till ett litet hörn i själen och läste och studerade en stund till DET ansåg att det var dags att ta över tillvaron igen. Trasig och utpumpad av kampen släpade hon sig till sängen och stupade. Tittade på klockan och insåg att det snart var dags att hämta barnen. TVÄTTEN!!! Din VÄRDELÖSA SKIT!!! En ynka maskin tvätt på en dag!!! Du är ju hopplös!!! Hon släpade sig till tvättstugan, tog tvätten, i med en ny maskin. Det dåliga samvetet vällde över henne över att hon inte kommit iväg och fikat som hon lovat samtidigt som hon kände en enorm lättnad över att slippa. DET skrek inom henne att hon var en lögnaktig, opålitlig, elak, hemsk människa! Hon gjorde sitt bästa för att ignorera det, utan att lyckas särskilt väl. Hon åkte iväg och hämtade barnen. Skyfflade undan DET och sen var det full rulle med barnen i bästa mamma anda för hennes del. Den bästa stunden på dagen. För då kunde inte DET komma åt henne på en stund. Då var det barnens stund! Det var middag! Det var glädje! Det var stolthet! Sen blev det läggdags! Hon var utpumpad. Hon kände sig som en urvriden disktrasa. Känslomässigt urtappad. DET kastade sig över henne likt en hungrig varg och gjorde slut på det lilla som var kvar av henne. Hon tog ett piller som förde henne tryggt in i sömnens värld, en värld utan DET. Tills det var dags att vakna igen, imorgon, och för en sekund uppfyllas av ljus, glädje och frihet... Innan ångesten tog över igen...