Passion

Passion är både positivt och negativt. Jag är passionen förkroppsligad. Allt jag gör inbegriper passion och hängivenhet av hela mitt hjärta och hela min själ.
Allt jag andas och lever innefattar passion. Jag älskar passionerat och hatar passionerat. Jag tror att det är det som gör att hela min värld är så svartvit. Jag kan inget annat. Jag har alltid varit dramatisk, färgstark, passionerad och extrem. Många omkring mig blir avvaktande och rädda och vet inte riktigt hur de ska hantera mig. Jag känner givetvis av detta men vet inte hur annars jag kan leva. Jag vet inte ens om jag skulle vilja leva annorlunda, även om jag visste hur det skulle gå till. Att glädjas passionerat för ALLT omkring mig gör så att sorgen jag känner så innerligt kan kännas som det är värt det. Lika avgrundsdjupt förtvivlad som jag kan känna mig (allt som oftast), lika jublande lycklig kan jag känna mig för det minsta lilla i mitt liv. Och då uppstår frågan... Är det värt all sorg och allt det svarta för att få uppleva den exakta motsatsen? Trots att det jobbiga tynger mig och för det mesta tar över... Är det inte värt det för de stunder av total glädje och lycka som jag emellanåt ändå upplever?
Jag är otroligt dramatisk och inlevelsefull. Jag lever ut alla mina känslor fullt ut på gott och ont. Jag tänker någonstans att om jag inte upplevde den sorgen och den pinan jag upplever, så kan jag inte känna motsatsen, den sorglösa och fantastiskt upplivande glädjen och friheten i lyckan.

Livet vore sjukt tråkigt och färglöst om jag bara befann mig mittemellan hela tiden... Eller? Jag tvivlar på att jag skulle kunna lära mig det ens om jag ville... Att vara "lagom"...

Att få gåshud över hela kroppen av en ljuvlig melodi eller en text i musiken som är så "jag", att teckna eller måla nåt som känns så fantastiskt perfekt, att uppfyllas så totalt av en text i en bok, att gråta hejdlöst över ett lyckligt slut i en film trots att jag vet att det bara är på film och inte på riktigt. Att få hänge sig fullt ut åt fantasin att det en dag kommer en prins på vit häst som räddar mig och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Det är en gåva att kunna tro fullt ut på just det! Lika mycket som det är en förbannelse att inse att allt bara är fantasi och inte verklighet.

Men är det då mindre sant och verkligt för det? Jag brinner för och tror passionerat på just dessa  små ting och fylls av lycka och glädje. Och jag är medveten om att jag snart kommer att kastas omkull av den bittra världen omkring mig. Den värld som inte tror på dessa ting, som inte vågar hänge sig åt passionen...

Vem lever då mest... Jag eller Ni?