Ny framtid

Imorgon börjar en ny framtid. Imorgon börjar jag arbetsträna igen. Visserligen börjar jag med ett välkänt och bekant ställe, samma ställe som förra gången med samma handledare. Det känns tryggt och skönt. Att min handledare har samma diagnoser som mig underlättar tillvaron också väldigt mycket! Efter förra gången då jag arbetstränade där så har jag och min handledare blivit goda vänner, så vi har mycket stöd av varandra. Det ska bli skönt att komma igång med någonting igen så jag kommer ur min isolering.

Framöver väntar dock ett nytt spännande projekt med arbetsträning och förhoppningsvis en anställning så småningom. Ett nytt socialt företag startar i Sävsjö kommun och heter John Bronck Center. Jag var där idag och fick mycket information om visionerna som finns. Det är min tidigare jobbcoach från Bryggan 2 projektet, som är med och drar igång detta företag i Sävjsö. Det kommer att bli väldigt intressant och spännande.

Just nu snurrar det mycket och rejält innanför pannbenet på mig och det kommer att hända ganska mycket inom en snar framtid, i mitt liv. Det blir en utmaning men även något jag verkligen behöver. Jag behöver träna upp min intryckströskel igen. Just nu är den alldeles för låg för att orka med omvärlden, så jag väljer noga vad jag utsätter mig för. Resultatet av total isolering dessvärre men ändå någonstans så totalt nödvändig.

Förhoppningsvis är detta början till min väg tillbaka i arbete och sysselsättning. Jag behöver detta mer än jag någonsin förstått tidigare. Efter 2 år som sjukskriven så bryts jag bara ner när jag går hemma och kommer längre och längre från alla sociala sammanhang.

Just idag känns det väldigt bra och jag känner viss tillförsikt inför en ljusare och mer givande framtid för mig!

Som en rubiks kub

En tanke jag brottas lite med, eller rättare sagt ganska mycket, är att jag duger precis som jag är i varje givet ögonblick hela tiden. Jag är precis som jag ska vara bara genom att vara, jag behöver inte göra någonting eller prestera något, bara vara. Själva tanken och konceptet är väldigt enkelt att förstå tycker jag men sen blir det lite krångligare att få ihop helhetstanken till en sammanhängande "bild". Ungefär som när man löser en rubiks kub. Man får ihop färgerna på vissa sidor men inte andra och så får man fortsätta vrida och vända på kuben.

Vad jag menar är att jag vill vara nöjd och bekväm i tanken att jag är bra som jag är, även när jag sitter i min soffa och pillar naveln fast jag har ett diskberg eller dammråttor i hörnen. Att be alla "måsten" och "borden" fara och flyga även när jag tänker nattsvarta tankar och är den sämsta vän man kan tänka sig för mig själv. Även då är jag perfekt som "jag" och duger precis som jag är. Det är inte det lättaste att ta till sig den tanken.

Som jag ser det just nu så tänker jag att om jag hela tiden strävar efter att blir bättre och bättre på än det ena, än det andra så förutsätter ju det per automatik att jag faktiskt inte duger som jag är just nu. Och då jagar jag ju hela tiden en illusion om vad jag tycker att jag borde vara eller uppnå och då kan jag aldrig känna lugn och trygghet i här och nu med mig själv eftersom jag hela tiden strävar efter något annat...

Just det här tankesättet att "om jag bara mediterar mer eller fokuserar mer eller..." så blir allt bättre, är själva grundbasen i mångas tankar och då säger man ju i samma andetag att där man är just nu inte duger eftersom man uppenbarligen måste bli bättre på det. Jag läste i en bok en gång "Hur svårt kan det vara att ta sig någonstans där man redan är?" Och ja, det kan man ju fråga sig. Det är det jag har sysslat med hela mitt liv, tror jag... Jagat något som jag redan är.

Det knepiga i just denna situation är att jag inte får ihop helheten i tanken, utan vrider och vänder på den imaginära "rubiks kuben" i huvudet för att förstå fullt ut. Magkänslan säger att just denna tanke är en bra tanke och jag antar att det är därför jag isolerat mig och bara är så stilla jag kan. Även om det stundvis känns skrämmande, läskigt och förtvivlat hopplöst så ligger någonstans i botten av allt detta ett djupt lugn. Jag kontrar med att "jag duger i allafall som jag är". Även när jag tänker att jag inte gör det. Även när jag tänker på hur misslyckad jag känner mig så kontrar jag med att "jag duger i allafall" även när jag inte stöttar mig själv eller tänker positiva tankar eller något annat. Jag duger ändå och är perfekt, precis som jag är, här och nu.

Förhoppningsvis klarnar detta för mig inom kort. Att förklara det har inte varit lätt eftersom jag knappt greppar det själv men jag ville i alla fall försöka. Hoppas några av er är med på noterna och hänger med i vad jag försöker beskriva.

Styrka i svaghet?

Det som händer i mitt liv just nu är absolut ingenting. Det är märkligt hur allt bara har stannat upp och fryst till is. Jag känner mig som totalt paralyserad, som ett rådjur i strålkastarljuset som inte kan röra en muskel. Det sjukaste är att det har gått så oerhört snabbt. På ett ögonblick har hela livet förvandlats till en stillbild. Mina dagar består av att jag kliver upp ur sängen när jag vaknar och sen sätter jag mig i soffan och tittar på serier hela dagen. Jag äter hyfsat regelbundet vill jag tro för att jag känner mig svimfärdig fast aptiten är helt i botten och jag känner mig spyfärdig varje gång jag måste äta något.

Jag tvingar mig själv att städa, diska, tvätta och gå till affären med några dagars mellanrum och varje sådan handling slutar med att jag skakar, hyperventilerar och svettas floder. Ja, faktiskt även att diska utlöser denna märkliga reaktion.

När kvällen sedan kommer masar jag mig i säng och läser en stund och sen sover jag, bara för att göra om samma sak igen nästa dag.

Jag har gjort tappra försök, för mig är de tappra, att nå ut till nära för att förklara hur paralyserad jag känner mig men jag lyckas inget vidare... Och jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa för att nå ut, för att förstå eller bli förstådd. Orkar inte jobba med att stå ut med att vara en del av detta samhälle där jag verkligen inte förstår vitsen med att passa in eller få utrymme. Jag har släppt taget och greppet och jag sjunker.

Om några dagar har jag ett möte på Arbetsförmedlingen igen. Vi ska diskutera min framtid och jag ska bli presenterad för någon jobbcoach som ska hitta en arbetsträningsplats för mig, är tanken. Det ser jättefint ut på papper och det låter superhäftigt när de pratar om det. Men jag har hört det så många gånger förut att jag faktiskt inte ens tror på det längre. Det ser så bra ut och låter så bra, men när det kommer till kritan så händer inte ett jota.

Jag har stått utanför arbetsmarknaden så länge att det känns som hoppet faktiskt är helt ute för min del. Jag står helt utanför allt, känns det som. Jag lever mitt liv riktigt ensam och jag orkar inte ens jaga de personer som jag tror är mina vänner. Ska man behöva jaga efter vänner?

Så jag slänger på ett avsnitt till av en serie, ser den och väntar på att dagen ska bli kväll så det blir läggdags och sen går jag och sover och så fortsätter jag så till fredag, när jag får ha mina barn i två dygn...

Kanske finns det en styrka i svaghet, jag vet faktiskt inte. Det återstår att se.... För min ork att kämpa och sträva åt något håll är helt slut. Så jag fortsätter med mitt "ge upp". Det orkar jag i allafall med.

Att ge upp

Inom mig har jag hur många inlägg som helst. Tusen miljoner tankar som snurrar och en miljard känslostormar som gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag styrs av dom. Jag har inga inspirerande ord att dela med mig av just nu. För just nu har jag bestämt mig för att bara ge upp, att bara släppa taget och sluta kämpa. Jag har kämpat och slagits för att hitta vägar för att må bra, för att hitta en mening och ett syfte. Något som gör livet begripligt och hanterligt. Jag har kämpat så hårt att jag lyckats tappa bort mig själv någonstans på vägen.

Jag vaknade upp för några dagar sen, som ur en lång dvala och insåg att jag lyckats isolera mig nästan helt. Jag har slutat existera mer än som mamma. Jag har alla dessa egenskaper men de här egenskaperna är inte "jag", de definierar mig som person och vad jag har för färdigheter men de är inte "jag"!

Jag vet inte vem jag är längre. Jag gör ingenting och jag tar mig inte för någonting. Jag har blivit mer och mer rädd för omvärlden och dragit mig undan och ju mer jag gjort det, desto snabbare har det gått utför. Tills jag en dag insåg att det enda jag numera är, är "mamma". Jag är en jättebra mamma, tro inget annat, men samtidigt måste jag vara människa också och det har jag tappat bort någonstans.

Jag har gått in så helhjärtat i min mammaroll att hela min tillvaro stannar när barnen inte är här. Jag står handfallen och vet inte vad jag vill eller ska göra när barnen inte är här.

Jag har konstant gjort något eller haft en tanke på hur jag ska jobba framåt med mig själv och nu känns det mest som att det har slutat i total katastrof. Alltså gör jag det enda jag aldrig tidigare provat. Jag ger upp! Jag lägger ner kampen!

Så nej, just nu har jag inga vackra och inspirerande ord att dela med mig av. Inga positiva tankar och inga upplyftande insikter.

Jag inser bara någonstans att jag behöver hjälp! Hjälp som dessvärre inte finns att få i vårt fantastiska samhälle där allt låter så himla bra och hjälp utlovas men i verkligheten så finns den inte. Då måste man tjata, gnälla, klaga, bråka, slåss och jag orkar inte det mer. Jag har ingen mer kamp att ge, ingen mer förnedring att bjuda på till handläggare som lever i sin egen lilla verklighet som inte har med den verkliga verkligheten att göra.

Så jag ger upp, för nu orkar jag inte mer och jag vill inte kämpa mer.