Styrka i svaghet?

Det som händer i mitt liv just nu är absolut ingenting. Det är märkligt hur allt bara har stannat upp och fryst till is. Jag känner mig som totalt paralyserad, som ett rådjur i strålkastarljuset som inte kan röra en muskel. Det sjukaste är att det har gått så oerhört snabbt. På ett ögonblick har hela livet förvandlats till en stillbild. Mina dagar består av att jag kliver upp ur sängen när jag vaknar och sen sätter jag mig i soffan och tittar på serier hela dagen. Jag äter hyfsat regelbundet vill jag tro för att jag känner mig svimfärdig fast aptiten är helt i botten och jag känner mig spyfärdig varje gång jag måste äta något.

Jag tvingar mig själv att städa, diska, tvätta och gå till affären med några dagars mellanrum och varje sådan handling slutar med att jag skakar, hyperventilerar och svettas floder. Ja, faktiskt även att diska utlöser denna märkliga reaktion.

När kvällen sedan kommer masar jag mig i säng och läser en stund och sen sover jag, bara för att göra om samma sak igen nästa dag.

Jag har gjort tappra försök, för mig är de tappra, att nå ut till nära för att förklara hur paralyserad jag känner mig men jag lyckas inget vidare... Och jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa för att nå ut, för att förstå eller bli förstådd. Orkar inte jobba med att stå ut med att vara en del av detta samhälle där jag verkligen inte förstår vitsen med att passa in eller få utrymme. Jag har släppt taget och greppet och jag sjunker.

Om några dagar har jag ett möte på Arbetsförmedlingen igen. Vi ska diskutera min framtid och jag ska bli presenterad för någon jobbcoach som ska hitta en arbetsträningsplats för mig, är tanken. Det ser jättefint ut på papper och det låter superhäftigt när de pratar om det. Men jag har hört det så många gånger förut att jag faktiskt inte ens tror på det längre. Det ser så bra ut och låter så bra, men när det kommer till kritan så händer inte ett jota.

Jag har stått utanför arbetsmarknaden så länge att det känns som hoppet faktiskt är helt ute för min del. Jag står helt utanför allt, känns det som. Jag lever mitt liv riktigt ensam och jag orkar inte ens jaga de personer som jag tror är mina vänner. Ska man behöva jaga efter vänner?

Så jag slänger på ett avsnitt till av en serie, ser den och väntar på att dagen ska bli kväll så det blir läggdags och sen går jag och sover och så fortsätter jag så till fredag, när jag får ha mina barn i två dygn...

Kanske finns det en styrka i svaghet, jag vet faktiskt inte. Det återstår att se.... För min ork att kämpa och sträva åt något håll är helt slut. Så jag fortsätter med mitt "ge upp". Det orkar jag i allafall med.