måndag 24 mars 2014

Ledsen

Att jag är ledsen vore nog årets underdrift... Idag bröt jag ihop minst tre gånger hos min psykolog. Jag bryter ALDRIG ihop inför andra i vanliga fall. Det ska så mycket till innan jag låter fasaden falla och visar vad som finns bakom. Jag är så otroligt duktig på att vara stark och visa upp en behärskad och relativt samlad (hur samlad man nu kan vara med mina diagnoser) fasad, men idag rämnade allt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna sluta gråta. Trenden fortsätter dessutom. Minsta lilla så börjar tårarna flöda som om jag vridit på en kran...

Hur jag än vänder och vrider på min syn på min tillvaro så känns allt nattsvart. Jag borde vara mitt i mitt liv, sprudlande! Istället sitter jag på botten av samhället, i princip. Försörjs av mina föräldrar, bor i en lyhörd lägenhet där jag vantrivs med högljudda grannar. Det rimmar illa med min ljudkänslighet. Jag har sökt sjukersättning, som för mig känns som slutet på livet, på ett sätt. Jag vill inte bli sjukpensionär fast jag egentligen inte har några andra val. Jag skulle aldrig orka jobba 100% som det ser ut just nu.

Den lilla ork jag lyckas skrapa ihop sugs effektivt upp av myndigheter och alla instanser som jag hamnar i kläm mellan.

Varje månad innebär en osynlig stress utan dess like där jag febrilt kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Det är som en oändlig bottenlös negativ spiral. Jag lyckas inte få ihop ork till att bygga upp mig igen för att kunna bli arbetsför och försörja mig själv. Det är en sorg som saknar motstycke!

Uppgiven och oändligt sorgsen känner jag mig. Vad är vitsen? Var finns meningen med allt detta? Och det är så otroligt svårt att dra hela lasset ensam. Hur jag än vänder och vrider på det så får jag inte ihop ett liv, en tillvaro med balans och andrum.

måndag 17 mars 2014

Stressdipp

Det var ett tag sen jag skrev... Orden flyr mig, håller sig precis utom räckhåll, gäckar mig med sin skönhet för att sedan skingras som osynlig dimma när jag greppar efter dom.

Jag famlar i ständig skymning och luften är tung och mättad. Det tar emot att andas, det gör ont att röra sig och allt känns skrämmande och otäckt.

Stressen och oron över framtiden, hur det ska bli, surrar i det omedvetna konstant. All ork går åt till att kliva upp och förmå mig att hålla de få rutiner jag har.

Terapin tar sin del av orken också. Att införa rutiner för mat har varit tufft och en utmaning utan dess like. Det har piskat upp så mycket märkliga reaktioner och känslor att hälften vore nog. Ändå fortsätter jag. Jag vägrar ge upp. Däremot drar det med sig än mer stress och oro. Att äta 6 gånger om dagen kostar mer, hur man än vänder och vrider på det. Och det som stressar och oroar mig är att jag helt enkelt inte har råd! Pengarna räcker inte till, hur jag än gör.

Att ha väntat i över 3 månader på att min läkare ska få tummen ur och skriva ett läkarutlåtande så att Försäkringskassan kan utreda rätten till sjukersättning är också nervpåfrestande på ett sätt som få kan föreställa sig. Trots påminnelser och åter påminnelser så verkar läkaren aldrig komma till skott. Så nu sitter jag här och vet att om läkaren inte får till ett utlåtande snart så kommer Försäkringskassan att avvisa min ansökan om sjukersättning. Jag känner mig så maktlös och liten.

Det enda som känns lite uppiggande är arbetet med tidningen. Den har börjat ta form och vi ligger långt före schemat. Ursprungstanken var att den skulle komma ut i höst men som det ser ut nu så kommer vi ha första numret klart redan i maj. Responsen har varit positiv från alla håll och det känns som att det vi gör är meningsfullt och kan förändra. Kanske kan det vi gör, påverka och hjälpa. Nu ska bara orken räcka till att genomföra och få fram ett bra resultat!


onsdag 5 mars 2014

Vada i sirap

Den senaste tiden har jag dippat igen. Det har gått fort neråt och dagarna flyter ihop i en sörjig dimma. En dimma som klibbar fast vid huden som en osynlig hinna som täpper till alla porer. Luften känns tung att andas och tröttheten är förlamande. Det känns som att vada i sirap. Så långt tillbaka jag kan minnas är det så det har varit. Ofta. Det går en period med lätthet och sen kommer denna mörka tid. Det känns som hela min kropp är fjättrad vid bojor som skaver ända in i skelettet när jag rör mig. Tunga bojor. Att bara lyckas med att uppehålla de grundläggande behoven för att överleva suger all energi och jag är konstant utmattad. Som en dödligt skadad som släpar sig framåt, vägrar att ge sig.

Jag äter mina måltider, trots att varje måltid känns totalt meningslös. Jag tvingar mig till det. Jag diskar och städar, utan motivation, utan att känna behaget efteråt när allting är fint och prydligt. Min lilla, lilla värld har återigen krympt till storleken av ett sandkorn där jag för det mesta ligger och läser bok efter bok. Det är min flykt. Att förlora mig i timmar åt gången i en saga, en påhittad historia, någon annans liv och lycka.

Att se på film och lyssna på musik har blivit en pina, de senaste dygnen. Det gör ont. Det är för mycket. Att teckna eller måla känns som något väldigt avlägset och när tanken dyker upp så är det som att rusa in i en solid mur i överljudshastighet.

Jag vet att denna tid går över och jag tänker så lite som möjligt på det. Jag noterar att där finns en känsla av ångest och hopplöshet. Jag fäster min uppmärksamhet tillbaka på nuet och att överleva dagen. Timmar flyter ihop med dagar som blir veckor. Tidsuppfattningen blir något förvriden. Emellanåt gör jag ändå saker som jag vet skänker mig nöje och ger energi, i vanliga fall. Trots att jag efteråt ligger och flämtar som en skeppsbruten som spolats upp på en öde strand i en storm.

Det är trots allt JAG som bestämmer över mitt liv. Känslorna får aldrig styra. Jag noterar dem och lyssnar artigt till vad de har att säga, sen fortsätter jag att gå. Jag vägrar att låta mig förvillas och dras ner i djupet. Jag vägrar att lyssna på rösten av ångest som bara har lögner att komma med. Detta kommer att passera och gå över. Snart kommer en tid av lätthet igen och luften blir hög och frisk.

Mitt liv har alltid bestått av dippar, avgrundsdjupa. Kanske är det så att jag inte kan påverka just den delen, men jag kan påverka hur jag ska hantera det. Så jag fortsätter att hålla fast vid vissa rutiner trots att det just nu känns meningslöst och tar emot. Jag vilar mycket och tar en dag i taget.

Snart vänder det igen!