Vada i sirap

Den senaste tiden har jag dippat igen. Det har gått fort neråt och dagarna flyter ihop i en sörjig dimma. En dimma som klibbar fast vid huden som en osynlig hinna som täpper till alla porer. Luften känns tung att andas och tröttheten är förlamande. Det känns som att vada i sirap. Så långt tillbaka jag kan minnas är det så det har varit. Ofta. Det går en period med lätthet och sen kommer denna mörka tid. Det känns som hela min kropp är fjättrad vid bojor som skaver ända in i skelettet när jag rör mig. Tunga bojor. Att bara lyckas med att uppehålla de grundläggande behoven för att överleva suger all energi och jag är konstant utmattad. Som en dödligt skadad som släpar sig framåt, vägrar att ge sig.

Jag äter mina måltider, trots att varje måltid känns totalt meningslös. Jag tvingar mig till det. Jag diskar och städar, utan motivation, utan att känna behaget efteråt när allting är fint och prydligt. Min lilla, lilla värld har återigen krympt till storleken av ett sandkorn där jag för det mesta ligger och läser bok efter bok. Det är min flykt. Att förlora mig i timmar åt gången i en saga, en påhittad historia, någon annans liv och lycka.

Att se på film och lyssna på musik har blivit en pina, de senaste dygnen. Det gör ont. Det är för mycket. Att teckna eller måla känns som något väldigt avlägset och när tanken dyker upp så är det som att rusa in i en solid mur i överljudshastighet.

Jag vet att denna tid går över och jag tänker så lite som möjligt på det. Jag noterar att där finns en känsla av ångest och hopplöshet. Jag fäster min uppmärksamhet tillbaka på nuet och att överleva dagen. Timmar flyter ihop med dagar som blir veckor. Tidsuppfattningen blir något förvriden. Emellanåt gör jag ändå saker som jag vet skänker mig nöje och ger energi, i vanliga fall. Trots att jag efteråt ligger och flämtar som en skeppsbruten som spolats upp på en öde strand i en storm.

Det är trots allt JAG som bestämmer över mitt liv. Känslorna får aldrig styra. Jag noterar dem och lyssnar artigt till vad de har att säga, sen fortsätter jag att gå. Jag vägrar att låta mig förvillas och dras ner i djupet. Jag vägrar att lyssna på rösten av ångest som bara har lögner att komma med. Detta kommer att passera och gå över. Snart kommer en tid av lätthet igen och luften blir hög och frisk.

Mitt liv har alltid bestått av dippar, avgrundsdjupa. Kanske är det så att jag inte kan påverka just den delen, men jag kan påverka hur jag ska hantera det. Så jag fortsätter att hålla fast vid vissa rutiner trots att det just nu känns meningslöst och tar emot. Jag vilar mycket och tar en dag i taget.

Snart vänder det igen!

(Bildkälla)