Det var ett tag sen jag skrev... Orden flyr mig, håller sig precis utom räckhåll, gäckar mig med sin skönhet för att sedan skingras som osynlig dimma när jag greppar efter dom.
Jag famlar i ständig skymning och luften är tung och mättad. Det tar emot att andas, det gör ont att röra sig och allt känns skrämmande och otäckt.
Stressen och oron över framtiden, hur det ska bli, surrar i det omedvetna konstant. All ork går åt till att kliva upp och förmå mig att hålla de få rutiner jag har.
Terapin tar sin del av orken också. Att införa rutiner för mat har varit tufft och en utmaning utan dess like. Det har piskat upp så mycket märkliga reaktioner och känslor att hälften vore nog. Ändå fortsätter jag. Jag vägrar ge upp. Däremot drar det med sig än mer stress och oro. Att äta 6 gånger om dagen kostar mer, hur man än vänder och vrider på det. Och det som stressar och oroar mig är att jag helt enkelt inte har råd! Pengarna räcker inte till, hur jag än gör.
Att ha väntat i över 3 månader på att min läkare ska få tummen ur och skriva ett läkarutlåtande så att Försäkringskassan kan utreda rätten till sjukersättning är också nervpåfrestande på ett sätt som få kan föreställa sig. Trots påminnelser och åter påminnelser så verkar läkaren aldrig komma till skott. Så nu sitter jag här och vet att om läkaren inte får till ett utlåtande snart så kommer Försäkringskassan att avvisa min ansökan om sjukersättning. Jag känner mig så maktlös och liten.
Det enda som känns lite uppiggande är arbetet med tidningen. Den har börjat ta form och vi ligger långt före schemat. Ursprungstanken var att den skulle komma ut i höst men som det ser ut nu så kommer vi ha första numret klart redan i maj. Responsen har varit positiv från alla håll och det känns som att det vi gör är meningsfullt och kan förändra. Kanske kan det vi gör, påverka och hjälpa. Nu ska bara orken räcka till att genomföra och få fram ett bra resultat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar