Det är så oerhört länge sen... Jag har insett det. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta skriva, fortsätta kämpa med att sprida kunskap och information. Jag vet inte om jag orkar helt enkelt. Någonstans på vägen tog lusten och orken slut. Alla drömmar om olika slags framtider bara bleknade till sist.
Jag är 39 år gammal, utbränd och att orka med vardagen som ensamstående mamma på halvtid tar mer eller mindre all den energin jag har. Någonstans slogs jag av tanken "Kan inte det vara nog? Räcker inte det?"
Kan det vara så att just det, är "att leva", att vara här och nu och ta varje dag som den är och göra det bästa av de dagarna man kan göra det bästa av. De andra dagarna överlever man bara. Drömmarna om att skriva storskaligt, föreläsa, förändra, informera, sprida kunskap och bygga broar... De har bara dött. Och det känns okej! För första gången någonsin känns det okej att bara vara, bara leva och överleva, en dag i taget.
Det känns lugnare så. Istället för att känna stressen att jag MÅSTE bli piggare, bättre, duktigare, mer av allt. Att försöka stressa fram ork och energi för att nå upp till de där drömmarna som kändes så livsviktiga men som i slutändan bara sög musten ur en.
Jag är så in i märgen trött på kampen. Jag vill bara leva i lugn och ro och få vara jag, precis som jag är. Fullkomligt obegriplig för de flesta, vilket jag numera känner att jag skiter heligt i. För jag har en klick människor omkring mig som accepterar mig precis som jag är med alla konstigheter och udda drag.
Jag väljer helt enkelt en annan väg. Inte vägen mot storhet utan vägen mot mig själv och det jag behöver här och nu. Jag behöver stanna upp helt och ge mig själv den där tiden varje dag och lämna utrymme till att få läka sakta och följa vardagens upp- och nedgångar. Kanske är det just det, som är meningen med mitt liv... Vem vet. Att vara helt okej med att bara vara utan drömmar, utan mål, utan "sen ska jag göra det och det och det..." Det räcker kanske med att ha som mål att kliva upp ur sängen varje dag?
Jag vet inte...
Som det är just nu så vet jag inte om jag fortsätter blogga. Orden vill inte längre. Jag orkar inte längre kämpa. Kanske dyker jag upp senare i livet med massor av ord och insikter. Tiden får utvisa!
Tills dess tackar jag, allra ödmjukast, för all fin feedback och alla kommentarer! Det finns många inlägg i bloggen som kan vara till nytta och hjälpa andra och som i allra högsta grad är aktuella fortfarande.
Det finns fortfarande ex av min bok "Till dig av hela mitt hjärta" som går att beställa på http://www.litenupplaga.se/1141
Tack för de här åren och för allt stöd!
Många kramar från mig!
tisdag 9 augusti 2016
torsdag 28 april 2016
Medicinstopp och sinnessjuka läkare
Nu är det nog snart 3 veckor sedan jag släppte Sertralinet helt. Biverkningarna blev bara värre efter dosökning och jag mådde bara sämre och sämre. Medicinskt framkallad ångest är hemsk att försöka hantera och känslan av overklighet och att inte veta vart man har sig själv längre är så vidrig. Då föredrar jag att ha min vanliga hederliga depression med naturlig ångest som jag vet att jag kan hantera. Så nu har jag faktiskt bestämt mig för att ALDRIG mer ge mig på psykmediciner. Det var ett sista försök och nu vet jag med säkerhet att mediciner inte är för mig.
Jag går hos en samtalskontakt som jag träffat en gång, för depressionen. Det tror jag mer på. Terapi, där jag får hjälp med att leda in hjärnan på rätt spår igen och låta mig självläka istället. Terapeuten var helt med på noterna med att mediciner nog inte alls är något för mig. Han trodde också att depressionen förvärrats av medicinerna men att det nu är på väg att vända och det känns faktiskt så i kroppen, som att det är på väg åt rätt håll igen, nu när alla utsättningssymtom försvunnit. Det tog ett par veckor och var vidrigt det också!
Nu till något helt annat som är totalt orelaterat till psykiska åkommor. Jag var på vårdcentralen för att jag fått någon infektion i luftvägarna. Alla förkylningar som avlöst varandra under vintern och immunförsvaret som varit i botten på grund av depressionen (bland annat) har bidragit till att jag har haft en hosta som inte ger med sig och nu det sista har det börjat värka i bröstkorgen. Så jag bokade tid på vårdcentralen och fick en läkare jag inte träffat förr.
Han ställde massa frågor om mitt privatliv och ifrågasatte att jag har sjukersättning. "Varför har en sån som du sjukersättning?" tror jag var hans exakta frågeställning. Så jag förklarade utbrändheten och Aspergern och ADHD'n och tänkte att han som är medicinskt kunnig borde kunna koppla ihop lite av det. Sen frågade han om mina symptom med hostan och förkylningarna och så kom frågan om jag är rökare. Jag svarade "ja", varpå han spänner ögonen i mig och frågar om det inte varit bättre om jag snusade. Jag blev lite spak och visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag mumlade fram något bara och sen talade läkaren om för mig att det borde vara "skottpengar på alla rökare". Jag blev ännu mer spak och sen skulle jag undersökas. Han lyssnade på mina lungor och stod kvar bakom min rygg och orerade vidare om vilket hemskt släkte rökare är och att mina luftrör mår skit.
Ja, alltså, jag VET att rökning är ohälsosamt och farligt! Jag är medveten om alla risker och jag HAR tänkt ta tag i den biten när jag har orken att fokusera och peppa och motivera mig att släppa ciggen helt. Vilket det inte riktigt är läge för när jag befinner mig i ett kaos av depression, men det sa jag inget till honom om för jag utgick ifrån att han ändå inte skulle fatta. Han verkade hysa personligt agg mot rökare i största allmänhet. Som att det var personligt riktat mot honom att jag började röka för över 20 år sen...
Läkarbesöket avslutades med att han skrev ut mediciner mot astmatisk luftrörsinfektion, vilket jag själv ställer mig tveksam till för jag har känslan av att det kanske är lunginflammation då min dotter och dotterns bonusmamma har haft samma... Under tiden han skrev ut recepten så talade han om för mig att om jag inte slutade röka och fick tillbaka infektionen och kom tillbaka till vårdcentralen så skulle han ha geväret med sig. En del av mig vill ha det till att han nog måste ha skämtat men den största delen av mig är väldigt osäker. Jag mumlade mest fram något om att det nog inte var så lämpligt att skjuta av patienter lite hur som helst...
Jag gick därifrån med gråten i halsen och kände mig fullkomligt tillintetgjord och rätt tillplattad. Hädanefter kommer det ta emot ännu mer innan jag vågar gå till en läkare igen. Jag kommer att dra mig i det längsta. Det är nästan så jag hellre dör än går tillbaka till läkare.
Varför gör de flesta läkare sånt? Beter sig som fullkomligt sinnessjuka och okänsliga kräk?
Jag går hos en samtalskontakt som jag träffat en gång, för depressionen. Det tror jag mer på. Terapi, där jag får hjälp med att leda in hjärnan på rätt spår igen och låta mig självläka istället. Terapeuten var helt med på noterna med att mediciner nog inte alls är något för mig. Han trodde också att depressionen förvärrats av medicinerna men att det nu är på väg att vända och det känns faktiskt så i kroppen, som att det är på väg åt rätt håll igen, nu när alla utsättningssymtom försvunnit. Det tog ett par veckor och var vidrigt det också!
Nu till något helt annat som är totalt orelaterat till psykiska åkommor. Jag var på vårdcentralen för att jag fått någon infektion i luftvägarna. Alla förkylningar som avlöst varandra under vintern och immunförsvaret som varit i botten på grund av depressionen (bland annat) har bidragit till att jag har haft en hosta som inte ger med sig och nu det sista har det börjat värka i bröstkorgen. Så jag bokade tid på vårdcentralen och fick en läkare jag inte träffat förr.
Han ställde massa frågor om mitt privatliv och ifrågasatte att jag har sjukersättning. "Varför har en sån som du sjukersättning?" tror jag var hans exakta frågeställning. Så jag förklarade utbrändheten och Aspergern och ADHD'n och tänkte att han som är medicinskt kunnig borde kunna koppla ihop lite av det. Sen frågade han om mina symptom med hostan och förkylningarna och så kom frågan om jag är rökare. Jag svarade "ja", varpå han spänner ögonen i mig och frågar om det inte varit bättre om jag snusade. Jag blev lite spak och visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag mumlade fram något bara och sen talade läkaren om för mig att det borde vara "skottpengar på alla rökare". Jag blev ännu mer spak och sen skulle jag undersökas. Han lyssnade på mina lungor och stod kvar bakom min rygg och orerade vidare om vilket hemskt släkte rökare är och att mina luftrör mår skit.
Ja, alltså, jag VET att rökning är ohälsosamt och farligt! Jag är medveten om alla risker och jag HAR tänkt ta tag i den biten när jag har orken att fokusera och peppa och motivera mig att släppa ciggen helt. Vilket det inte riktigt är läge för när jag befinner mig i ett kaos av depression, men det sa jag inget till honom om för jag utgick ifrån att han ändå inte skulle fatta. Han verkade hysa personligt agg mot rökare i största allmänhet. Som att det var personligt riktat mot honom att jag började röka för över 20 år sen...
Läkarbesöket avslutades med att han skrev ut mediciner mot astmatisk luftrörsinfektion, vilket jag själv ställer mig tveksam till för jag har känslan av att det kanske är lunginflammation då min dotter och dotterns bonusmamma har haft samma... Under tiden han skrev ut recepten så talade han om för mig att om jag inte slutade röka och fick tillbaka infektionen och kom tillbaka till vårdcentralen så skulle han ha geväret med sig. En del av mig vill ha det till att han nog måste ha skämtat men den största delen av mig är väldigt osäker. Jag mumlade mest fram något om att det nog inte var så lämpligt att skjuta av patienter lite hur som helst...
Jag gick därifrån med gråten i halsen och kände mig fullkomligt tillintetgjord och rätt tillplattad. Hädanefter kommer det ta emot ännu mer innan jag vågar gå till en läkare igen. Jag kommer att dra mig i det längsta. Det är nästan så jag hellre dör än går tillbaka till läkare.
Varför gör de flesta läkare sånt? Beter sig som fullkomligt sinnessjuka och okänsliga kräk?
måndag 21 mars 2016
18 dagar in i medicindimman
Så, vad händer...
För 18 dagar sedan började jag äta Sertralin, en antidepressiv medicin. Jag bestämde mig för att våga ge medicin ytterligare en chans...
Eftersom jag, av tidigare erfarenhet, vet att jag är hyperkänslig mot psykmediciner så var jag och min läkare överens om att jag skulle börja med halv ingångsdos.
Jag var väl förberedd för biverkningarna jag visste skulle komma och första veckan kantades av huvudvärk, illamående, yrsel och en allmän känsla av att vara "drogad". Sen kändes det som att biverkningarna lättade och tillvaron började till och med kännas lite smått hoppfull och ljusnande.
Men sen kom bakslaget som heter duga! Dippen, som alltid verkar komma med antidepressiva. Panikångest halva dagarna som lugnar ner sig framåt kvällen, hjärtat som bankar i bröstet, andningen som kommer i flämtningar, känslan av att verkligheten flimrar och det bara susar i öronen. Givetvis kom ju allt detta dagen EFTER att jag i telefon beskrivit för läkaren att det börjar kännas lite bättre...
Envis som jag är fortsätter jag ändå, eftersom jag vet att det tar ett gäng veckor innan sån här medicin börjar ge full/bra effekt och biverkningarna avtar.
Vad jag hade glömt var HUR piss man mår och HUR vidriga ångestkänslorna kan vara... Och det viktigaste av allt, HUR kaotiskt det blir. Att hantera vardagen mitt i allt detta är som att rusa runt på ett minfält med ögonbindel. Från det att jag kliver upp tills jag går och lägger mig så har jag hela tiden känslan av att jag missar hälften av allt jag borde gjort och kommit ihåg. Medicinskt förhöjd depression är tusen gånger vidrigare än den "vanliga hederliga" utan mediciner.
Pest eller kolera läge, liksom. Jag vill bli frisk från depressionen, det vill jag, för jag vill känna livslust och uppleva livskvalitet och inte bara gå runt och överleva dagarna i ända.
Så jag biter ihop och kämpar på, trots känslan av att kvävas inuti mig själv. Jag bet ihop och ökade dosen idag, trots känslan av förlamande skräck för ytterligare biverkningar.
Det mest obehagliga av allt är nog ändå känslan av att min verklighetsuppfattning känns avlägsen. Känslan av att jag riktigt inte är närvarande i här och nu utan står bakom en glasvägg och bara observerar verkligheten utifrån. Känslan att jag håller på att bli galen. Tappa förståndet. Hjärnan laggar och hackar sig fram genom dagarna.
Så jag släpar runt på panikångesten från helvetet och gör det mesta jag bestämt mig för. Är mamma på halvtid, städar, lagar mat, tvättar, vattnar blommor, går utanför dörren. Gör allt det som behövs för att hålla mig kvar i vardagen och ett okej liv. Fast lätt, det är det inte!
För 18 dagar sedan började jag äta Sertralin, en antidepressiv medicin. Jag bestämde mig för att våga ge medicin ytterligare en chans...
Eftersom jag, av tidigare erfarenhet, vet att jag är hyperkänslig mot psykmediciner så var jag och min läkare överens om att jag skulle börja med halv ingångsdos.
Jag var väl förberedd för biverkningarna jag visste skulle komma och första veckan kantades av huvudvärk, illamående, yrsel och en allmän känsla av att vara "drogad". Sen kändes det som att biverkningarna lättade och tillvaron började till och med kännas lite smått hoppfull och ljusnande.
Men sen kom bakslaget som heter duga! Dippen, som alltid verkar komma med antidepressiva. Panikångest halva dagarna som lugnar ner sig framåt kvällen, hjärtat som bankar i bröstet, andningen som kommer i flämtningar, känslan av att verkligheten flimrar och det bara susar i öronen. Givetvis kom ju allt detta dagen EFTER att jag i telefon beskrivit för läkaren att det börjar kännas lite bättre...
Envis som jag är fortsätter jag ändå, eftersom jag vet att det tar ett gäng veckor innan sån här medicin börjar ge full/bra effekt och biverkningarna avtar.
Vad jag hade glömt var HUR piss man mår och HUR vidriga ångestkänslorna kan vara... Och det viktigaste av allt, HUR kaotiskt det blir. Att hantera vardagen mitt i allt detta är som att rusa runt på ett minfält med ögonbindel. Från det att jag kliver upp tills jag går och lägger mig så har jag hela tiden känslan av att jag missar hälften av allt jag borde gjort och kommit ihåg. Medicinskt förhöjd depression är tusen gånger vidrigare än den "vanliga hederliga" utan mediciner.
Pest eller kolera läge, liksom. Jag vill bli frisk från depressionen, det vill jag, för jag vill känna livslust och uppleva livskvalitet och inte bara gå runt och överleva dagarna i ända.
Så jag biter ihop och kämpar på, trots känslan av att kvävas inuti mig själv. Jag bet ihop och ökade dosen idag, trots känslan av förlamande skräck för ytterligare biverkningar.
Det mest obehagliga av allt är nog ändå känslan av att min verklighetsuppfattning känns avlägsen. Känslan av att jag riktigt inte är närvarande i här och nu utan står bakom en glasvägg och bara observerar verkligheten utifrån. Känslan att jag håller på att bli galen. Tappa förståndet. Hjärnan laggar och hackar sig fram genom dagarna.
Så jag släpar runt på panikångesten från helvetet och gör det mesta jag bestämt mig för. Är mamma på halvtid, städar, lagar mat, tvättar, vattnar blommor, går utanför dörren. Gör allt det som behövs för att hålla mig kvar i vardagen och ett okej liv. Fast lätt, det är det inte!
tisdag 23 februari 2016
Depression
Jag vet, det är så jättelänge sen jag skrev. Det finns en anledning. Orken har helt enkelt inte funnits. Inlägg har surrat runt i huvudet på mig men jag har helt enkelt inte orkat sätta mig och skriva ner dem.
För ett tag sen skrev jag att jag insåg att jag åkt på en depression igen. Och jag har kämpat hårt med att hålla den positiva linjen i att det är en obalans i signalsubstanserna och att det snart rätar till sig och när det blir ljusare så kommer livslusten tillbaka...
Igår insåg jag att det inte håller längre. Jag sjunker djupare och djupare och den totala meningslösheten har sänkt sig över mig som ett tungt täcke av missmod och livsleda.
Jag har dragit mig in i det längsta med att kontakta vården... Ni som läst min blogg vet alltför väl vilka hemska erfarenheter jag har och hur litet förtroende jag har för vården överlag. Men eftersom jag är en kärleksfull vän till mig själv och vill mitt bästa så tar jag ändå steget igen och kliver på vårdtåget i förhoppning om att någon kan hjälpa mig, för jag klarar det inte själv.
Dagarna smälter in i varandra, mörkret inom mig växer, tillvaron känns mer och mer som att släpa sig runt i tjock gyttja upp till halsen. Minnet sviktar och de enklaste sakerna glömmer jag. Det är som en kamp i överlevnad hela tiden. Som att försöka ta sig igenom en hinderbana som samtidigt är ett minfält, i uppförsbacke med tyngder på hela kroppen.
En del av mig är totalt medveten om att detta är sjukdom, det finns logiska förklaringar till alla känslor jag upplever. Det finns ett slut någonstans där framme. Den delen har total förståelse för mig och känner medkänsla och kärlek och vill hålla om och trösta och inge trygghet.
Den andra delen är skoningslös. Hon sitter där inne och vrålar för full hals åt mig att "rycka upp mig!", att "skärpa till mig!", att "bita ihop!" Hon kallar mig lat och värdelös.
Och det är just här jag insett att jag faktiskt inte orkar hålla emot själv längre utan behöver någon form av hjälp. För den där elaka delen håller på att ta över, varje dag lägger hon större beslag på utrymmet där inne och blir större och mer högljudd.
Jag vägrar det! JAG är värd omtanke och kärlek! Jag är sjuk! Jag behöver omvårdnad och utrymme att återhämta mig och då måste jag få tyst på den lilla elaka bitchen som sitter och skriker där inne.
Så jag antar att jag är på en ny resa igen. En ny vända in i vårdens värld och jag är livrädd! Fullkomligt lamslagen och fylld av ångest inför ett nytt läkarbesök hos en ny läkare.
För 7 år sen började min första resa inom vården och den varade i 5 år. Jag hoppas innerligt att denna resa blir kortare och en mer positiv och trygg resa.
För ett tag sen skrev jag att jag insåg att jag åkt på en depression igen. Och jag har kämpat hårt med att hålla den positiva linjen i att det är en obalans i signalsubstanserna och att det snart rätar till sig och när det blir ljusare så kommer livslusten tillbaka...
Igår insåg jag att det inte håller längre. Jag sjunker djupare och djupare och den totala meningslösheten har sänkt sig över mig som ett tungt täcke av missmod och livsleda.
Jag har dragit mig in i det längsta med att kontakta vården... Ni som läst min blogg vet alltför väl vilka hemska erfarenheter jag har och hur litet förtroende jag har för vården överlag. Men eftersom jag är en kärleksfull vän till mig själv och vill mitt bästa så tar jag ändå steget igen och kliver på vårdtåget i förhoppning om att någon kan hjälpa mig, för jag klarar det inte själv.
Dagarna smälter in i varandra, mörkret inom mig växer, tillvaron känns mer och mer som att släpa sig runt i tjock gyttja upp till halsen. Minnet sviktar och de enklaste sakerna glömmer jag. Det är som en kamp i överlevnad hela tiden. Som att försöka ta sig igenom en hinderbana som samtidigt är ett minfält, i uppförsbacke med tyngder på hela kroppen.
En del av mig är totalt medveten om att detta är sjukdom, det finns logiska förklaringar till alla känslor jag upplever. Det finns ett slut någonstans där framme. Den delen har total förståelse för mig och känner medkänsla och kärlek och vill hålla om och trösta och inge trygghet.
Den andra delen är skoningslös. Hon sitter där inne och vrålar för full hals åt mig att "rycka upp mig!", att "skärpa till mig!", att "bita ihop!" Hon kallar mig lat och värdelös.
Och det är just här jag insett att jag faktiskt inte orkar hålla emot själv längre utan behöver någon form av hjälp. För den där elaka delen håller på att ta över, varje dag lägger hon större beslag på utrymmet där inne och blir större och mer högljudd.
Jag vägrar det! JAG är värd omtanke och kärlek! Jag är sjuk! Jag behöver omvårdnad och utrymme att återhämta mig och då måste jag få tyst på den lilla elaka bitchen som sitter och skriker där inne.
Så jag antar att jag är på en ny resa igen. En ny vända in i vårdens värld och jag är livrädd! Fullkomligt lamslagen och fylld av ångest inför ett nytt läkarbesök hos en ny läkare.
För 7 år sen började min första resa inom vården och den varade i 5 år. Jag hoppas innerligt att denna resa blir kortare och en mer positiv och trygg resa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)