Det är så oerhört länge sen... Jag har insett det. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta skriva, fortsätta kämpa med att sprida kunskap och information. Jag vet inte om jag orkar helt enkelt. Någonstans på vägen tog lusten och orken slut. Alla drömmar om olika slags framtider bara bleknade till sist.
Jag är 39 år gammal, utbränd och att orka med vardagen som ensamstående mamma på halvtid tar mer eller mindre all den energin jag har. Någonstans slogs jag av tanken "Kan inte det vara nog? Räcker inte det?"
Kan det vara så att just det, är "att leva", att vara här och nu och ta varje dag som den är och göra det bästa av de dagarna man kan göra det bästa av. De andra dagarna överlever man bara. Drömmarna om att skriva storskaligt, föreläsa, förändra, informera, sprida kunskap och bygga broar... De har bara dött. Och det känns okej! För första gången någonsin känns det okej att bara vara, bara leva och överleva, en dag i taget.
Det känns lugnare så. Istället för att känna stressen att jag MÅSTE bli piggare, bättre, duktigare, mer av allt. Att försöka stressa fram ork och energi för att nå upp till de där drömmarna som kändes så livsviktiga men som i slutändan bara sög musten ur en.
Jag är så in i märgen trött på kampen. Jag vill bara leva i lugn och ro och få vara jag, precis som jag är. Fullkomligt obegriplig för de flesta, vilket jag numera känner att jag skiter heligt i. För jag har en klick människor omkring mig som accepterar mig precis som jag är med alla konstigheter och udda drag.
Jag väljer helt enkelt en annan väg. Inte vägen mot storhet utan vägen mot mig själv och det jag behöver här och nu. Jag behöver stanna upp helt och ge mig själv den där tiden varje dag och lämna utrymme till att få läka sakta och följa vardagens upp- och nedgångar. Kanske är det just det, som är meningen med mitt liv... Vem vet. Att vara helt okej med att bara vara utan drömmar, utan mål, utan "sen ska jag göra det och det och det..." Det räcker kanske med att ha som mål att kliva upp ur sängen varje dag?
Jag vet inte...
Som det är just nu så vet jag inte om jag fortsätter blogga. Orden vill inte längre. Jag orkar inte längre kämpa. Kanske dyker jag upp senare i livet med massor av ord och insikter. Tiden får utvisa!
Tills dess tackar jag, allra ödmjukast, för all fin feedback och alla kommentarer! Det finns många inlägg i bloggen som kan vara till nytta och hjälpa andra och som i allra högsta grad är aktuella fortfarande.
Det finns fortfarande ex av min bok "Till dig av hela mitt hjärta" som går att beställa på http://www.litenupplaga.se/1141
Tack för de här åren och för allt stöd!
Många kramar från mig!
Så bra att du vågar "släppa" taget! Våga leva!
SvaraRaderaSå skönt o höra att du vågar "släppa! Våga leva ditt liv fullt ut!
SvaraRaderaSitter och surfar runt på nätet för att förstå varför min läkare tro att jag är bipolär. Hittade hit genom Insyn (nr 3). Har läst lite och ville bara säga tack för att du orkar/orkat dela med dig. Känns skönt att inte vara själv med tankar funderingar och medicin erfarenheter. Önskar dig allt gott i livet.
SvaraRadera