Mättad för tillfället

För tre år sen, ganska exakt, fick jag mina diagnoser. Som jag tidigare nämnt så var ADHD'n något jag var beredd på och inte det minsta förvånad över medan Aspergern kom som en blixt från klar himmel. Det hade inte ens tagits upp som ett alternativ och jag visste knappt vad det var. I över två år har jag bloggat om diagnoserna och mitt liv med dem.

Läser man min bok, som är ett hopplock av blogginlägg under 4,5 månad så ser man tydligt en röd tråd i hur jag går från bottenlös förtvivlan till ett "må bra" läge, Upp som en sol - ner som en pannkaka fast tvärtom liksom.

Under hela den här tiden har jag sökt och forskat. Läst och pratat. Vänt ut och in på mig själv och andra också för den delen. Allt för att försöka förstå vad jag är, vad som definierar mig. Jag har hittat likheter mellan mig och andra i texter och möten. Men nu känner jag att jag är "mätt". Mätt på information och forskningsresultat. Just nu är jag tillfreds med att bara vara jag.

Jag insåg plötsligt idag att jag inte orkar fylla på med mer fakta om diagnoserna just nu. Och så tog hjärnan ett krumsprång och påtalade lite smått sarkastiskt att "du är ju kvinna också men inte sjutton söker du fakta om din kvinnlighet i ett!" Och så såg jag det smått hysteriska i just den här "besattheten" som är så utmärkande för mina diagnoser. Oförmågan att sluta spinna, förmågan att haka upp sig på en och samma sak i all oändlighet tills varenda millimeter är utforskad. En styrka och en förbannelse i ett.

Min omgivning kommer alltid att bestå av människor som aldrig kommer att förstå mig. En del kommer aldrig att ens försöka respektera mina gränser. Andra kommer enbart att se och fokusera på bristerna. Människor som kommer och går in och ur mitt liv. Det är upp till mig att hålla mina gränser och veta mitt värde. Att känna till mina styrkor och svagheter. Att ta hand om mig själv och mina behov. Det är min uppgift att välja vad jag lägger min energi på och vem jag släpper ifrån mig den till.

Jag kommer alltid att vara en ambassadör för mina diagnoser! Jag är övertygad om att lilla jag kan göra skillnad och sprida ringar på vattnet.

Jag kommer att fortsätta blogga!

Vår tidning Insyn, kommer ut med nytt nummer den 10:e november och denna gång ligger fokus på ADHD/ADD! Samma kväll föreläser jag här i Vetlanda om just Insyn och vår tanke och vision med den. Jag kommer även att lägga ut den som pdf här på bloggen efter det.

Jag kommer även att föreläsa i Uddevalla på LSS-mässan den 26:e november om livskvalité.

Sakta men säkert närmar jag mig mina drömmars mål! Att få sprida medvetenhet och kunskap genom mina egna erfarenheter! Att få bidra till ett ljusare samhälle för oss som har ett lite annorlunda kopplingsschema än majoriteten...

Den lilla flickan

Och så vaknade den lilla flickan till en dag och insåg att det här var hennes liv. Allt det hela och det trasiga. Allt det halvfärdiga och det fulländade. Alltihop var hennes liv. Hon insåg också att hon inte var en liten flicka längre i någon annans ögon. Endast i sin egen verklighet var hon fortfarande den lilla flickan som osäkert blickade ut i världen och skrämdes av det mesta hon såg där och hänfördes av allt det andra som var så oändligt vackert!

Den lilla flickan satte sig fundersamt ner och begrundade denna nya insikt med tillförsikt. Och hon grät! Hon grät så hjärtat brast! Samtidigt kände hon den fullkomliga kärleken. Den som för all evig framtid verkade vara något som endast hon såg och kände. Den som hon så många gånger gett vidare till andra men som ingen i slutändan ändå verkade vilja ha.

Den lilla flickan drog sig undan, gömde sig i skrymslen och vrår. Kurade i mörker. Hon drömde om ljus och om närhet. Hon saknade åren som gått förlorade och vandrade ensam längs en öde strand i full storm. Hon kände hur vågornas skum piskades mot hennes sköra kropp och blandades med tårarna på hennes kinder. Och hon kände sig lugn.

Hon levde sitt liv och blev äldre och blev ändå fullkomligt förundrad och ställd över att hon ändå fortfarande kände sig som en liten flicka som fastnat i sin egen tid och att världens tid rusat förbi och hon på något sätt kommit halvvägs igenom det som skulle föreställa hennes liv.

Det här är hennes liv, det här är mitt liv...