torsdag 23 oktober 2014

Mättad för tillfället

För tre år sen, ganska exakt, fick jag mina diagnoser. Som jag tidigare nämnt så var ADHD'n något jag var beredd på och inte det minsta förvånad över medan Aspergern kom som en blixt från klar himmel. Det hade inte ens tagits upp som ett alternativ och jag visste knappt vad det var. I över två år har jag bloggat om diagnoserna och mitt liv med dem.

Läser man min bok, som är ett hopplock av blogginlägg under 4,5 månad så ser man tydligt en röd tråd i hur jag går från bottenlös förtvivlan till ett "må bra" läge, Upp som en sol - ner som en pannkaka fast tvärtom liksom.

Under hela den här tiden har jag sökt och forskat. Läst och pratat. Vänt ut och in på mig själv och andra också för den delen. Allt för att försöka förstå vad jag är, vad som definierar mig. Jag har hittat likheter mellan mig och andra i texter och möten. Men nu känner jag att jag är "mätt". Mätt på information och forskningsresultat. Just nu är jag tillfreds med att bara vara jag.

Jag insåg plötsligt idag att jag inte orkar fylla på med mer fakta om diagnoserna just nu. Och så tog hjärnan ett krumsprång och påtalade lite smått sarkastiskt att "du är ju kvinna också men inte sjutton söker du fakta om din kvinnlighet i ett!" Och så såg jag det smått hysteriska i just den här "besattheten" som är så utmärkande för mina diagnoser. Oförmågan att sluta spinna, förmågan att haka upp sig på en och samma sak i all oändlighet tills varenda millimeter är utforskad. En styrka och en förbannelse i ett.

Min omgivning kommer alltid att bestå av människor som aldrig kommer att förstå mig. En del kommer aldrig att ens försöka respektera mina gränser. Andra kommer enbart att se och fokusera på bristerna. Människor som kommer och går in och ur mitt liv. Det är upp till mig att hålla mina gränser och veta mitt värde. Att känna till mina styrkor och svagheter. Att ta hand om mig själv och mina behov. Det är min uppgift att välja vad jag lägger min energi på och vem jag släpper ifrån mig den till.

Jag kommer alltid att vara en ambassadör för mina diagnoser! Jag är övertygad om att lilla jag kan göra skillnad och sprida ringar på vattnet.

Jag kommer att fortsätta blogga!

Vår tidning Insyn, kommer ut med nytt nummer den 10:e november och denna gång ligger fokus på ADHD/ADD! Samma kväll föreläser jag här i Vetlanda om just Insyn och vår tanke och vision med den. Jag kommer även att lägga ut den som pdf här på bloggen efter det.

Jag kommer även att föreläsa i Uddevalla på LSS-mässan den 26:e november om livskvalité.

Sakta men säkert närmar jag mig mina drömmars mål! Att få sprida medvetenhet och kunskap genom mina egna erfarenheter! Att få bidra till ett ljusare samhälle för oss som har ett lite annorlunda kopplingsschema än majoriteten...


2 kommentarer:

  1. För mig kommer asperger alltid vara ett sätt att vara på och ingen diagnos. Ett sätt att vara på som inte är helt accepterat i vårt samhälle, som inte alltid går hand i hand med rådande strukturer, institutioner eller allmänna umgängesnormer. Men, bara för att det inte är det mest förekommande så betyder det inte att det är mindre rätt.

    Jag tycker egentligen inte om att benämna det här sättet att fungera på som "asperger". Det låter som att man pratar om en homogen grupp. Och ofta framställs det ju som att alla med så kallad asperger är likadana på många plan, att de har samma svårigheter och styrkor. Men så är det inte i verkligheten. Alla människor fungerar olika, blir stressade av olika saker, avslappnade av olika saker, trivs i olika umgängesformer, har olika intressen, osv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig. Alla är vi unika individer och ingen är likadan som den andra oavsett om man tillhör samma kön, nationalitet, diagnosgrupp... Alla är olika. För mig har det nog känts viktigt att hitta likheter i andra för min egen skull. Eftersom jag gick så många år och kände mig så annorlunda och "fel" så känns det tryggare att hitta andra människor med liknande personlighetsdrag som mig själv. Den där gemenskapen som aldrig riktigt har funnits för mig, är plötsligt möjligt och verkligt och det känns bra.

      Radera