Den lilla flickan

Och så vaknade den lilla flickan till en dag och insåg att det här var hennes liv. Allt det hela och det trasiga. Allt det halvfärdiga och det fulländade. Alltihop var hennes liv. Hon insåg också att hon inte var en liten flicka längre i någon annans ögon. Endast i sin egen verklighet var hon fortfarande den lilla flickan som osäkert blickade ut i världen och skrämdes av det mesta hon såg där och hänfördes av allt det andra som var så oändligt vackert!

Den lilla flickan satte sig fundersamt ner och begrundade denna nya insikt med tillförsikt. Och hon grät! Hon grät så hjärtat brast! Samtidigt kände hon den fullkomliga kärleken. Den som för all evig framtid verkade vara något som endast hon såg och kände. Den som hon så många gånger gett vidare till andra men som ingen i slutändan ändå verkade vilja ha.

Den lilla flickan drog sig undan, gömde sig i skrymslen och vrår. Kurade i mörker. Hon drömde om ljus och om närhet. Hon saknade åren som gått förlorade och vandrade ensam längs en öde strand i full storm. Hon kände hur vågornas skum piskades mot hennes sköra kropp och blandades med tårarna på hennes kinder. Och hon kände sig lugn.

Hon levde sitt liv och blev äldre och blev ändå fullkomligt förundrad och ställd över att hon ändå fortfarande kände sig som en liten flicka som fastnat i sin egen tid och att världens tid rusat förbi och hon på något sätt kommit halvvägs igenom det som skulle föreställa hennes liv.

Det här är hennes liv, det här är mitt liv...