måndag 21 mars 2016

18 dagar in i medicindimman

Så, vad händer...

För 18 dagar sedan började jag äta Sertralin, en antidepressiv medicin. Jag bestämde mig för att våga ge medicin ytterligare en chans...

Eftersom jag, av tidigare erfarenhet, vet att jag är hyperkänslig mot psykmediciner så var jag och min läkare överens om att jag skulle börja med halv ingångsdos.

Jag var väl förberedd för biverkningarna jag visste skulle komma och första veckan kantades av huvudvärk, illamående, yrsel och en allmän känsla av att vara "drogad". Sen kändes det som att biverkningarna lättade och tillvaron började till och med kännas lite smått hoppfull och ljusnande.

Men sen kom bakslaget som heter duga! Dippen, som alltid verkar komma med antidepressiva. Panikångest halva dagarna som lugnar ner sig framåt kvällen, hjärtat som bankar i bröstet, andningen som kommer i flämtningar, känslan av att verkligheten flimrar och det bara susar i öronen. Givetvis kom ju allt detta dagen EFTER att jag i telefon beskrivit för läkaren att det börjar kännas lite bättre...

Envis som jag är fortsätter jag ändå, eftersom jag vet att det tar ett gäng veckor innan sån här medicin börjar ge full/bra effekt och biverkningarna avtar.

Vad jag hade glömt var HUR piss man mår och HUR vidriga ångestkänslorna kan vara... Och det viktigaste av allt, HUR kaotiskt det blir. Att hantera vardagen mitt i allt detta är som att rusa runt på ett minfält med ögonbindel. Från det att jag kliver upp tills jag går och lägger mig så har jag hela tiden känslan av att jag missar hälften av allt jag borde gjort och kommit ihåg. Medicinskt förhöjd depression är tusen gånger vidrigare än den "vanliga hederliga" utan mediciner.

Pest eller kolera läge, liksom. Jag vill bli frisk från depressionen, det vill jag, för jag vill känna livslust och uppleva livskvalitet och inte bara gå runt och överleva dagarna i ända.

Så jag biter ihop och kämpar på, trots känslan av att kvävas inuti mig själv. Jag bet ihop och ökade dosen idag, trots känslan av förlamande skräck för ytterligare biverkningar.

Det mest obehagliga av allt är nog ändå känslan av att min verklighetsuppfattning känns avlägsen. Känslan av att jag riktigt inte är närvarande i här och nu utan står bakom en glasvägg och bara observerar verkligheten utifrån. Känslan att jag håller på att bli galen. Tappa förståndet. Hjärnan laggar och hackar sig fram genom dagarna.

Så jag släpar runt på panikångesten från helvetet och gör det mesta jag bestämt mig för. Är mamma på halvtid, städar, lagar mat, tvättar, vattnar blommor, går utanför dörren. Gör allt det som behövs för att hålla mig kvar i vardagen och ett okej liv. Fast lätt, det är det inte!

2 kommentarer:

  1. Hej! Halkade in på din blogg när jag googlade efter ett svar på "inre rastlöshet". Är en kvinna på 52 år som i nyligen fått diagnosen Asperger efter 12 år i psykiatrin som började med utmattn.depr., gick över till andra diagnoser med mediciner och höll på att sluta med Borderline… Har inte vågat stå på mig, inte velat verka obstinat, men haft en känsla av att jag är smartare än dem. Hur säger man det på ett fint sätt liksom? :) Jag vet nu att det är den enorma stressen av att bli missförstådd och ha en outtalad förväntan på att man själv ska tala om vad det är för fel som gör att man blir typ "personlighetsstörd". Som egentligen är naturliga symptom/uttryck för Frustration. Är så glad för min Aspie diagnos! Blir alldeles överväldigad av pusselbitar och insikter, som jag naturligtvis fått komma på själv. Jag blir lugn av kunskap :) Jag är inte korkad och lat som jag har trott utan smart och viljestark. Har trott att när vården ser ut som en "fågelholk" betytt att jag är dum i huvudet. Förstår nu att de är så inne i sina generella NT-tankebanor att ansiktsuttrycket betyder förvåning över annorlunda(?) smart(?) sätt att se på saker. Har nu hittat mitt ";" som du beskriver. Har över 1 år tittat på TV, lagt pussel, mindfullness dvs allt som jag blivit tillsagd att göra för att lugna ner mig. Livet känns bara ännu mer meningslöst när sysslor bara känns som distraktion och en känsla av att vänta på typ bli gammal och självdö… Tänk om det är tvärtom? Tänk om man behöver dopamin för att lugna ner sig? Jag måste kunna tänka för att må bra! "En intelligent hjärna vill jobba", sa min psykolog. Det ligger något i det… Har provat massor med SSRI som bara försätter mig i ingenmansland. Det är inte jag! Det enda som funkade var Voxra, men blev lite för bra så jag gick i väggen igen. Är nu helt medicinfri bara Melatonin för sömnen.
    Mitt självförtroende är i botten så jag har laddat flera dagar för att skriva denna kommentar. Något i mig säger att jag måste börja våga göra bort mig för kanske, kanske har jag något vettigt att säga(?) Jag tilltalades av det lilla jag läste av din blogg. Mitt intresse vaknade och magkänslan var igenkännande av en intelligent person jag känner igen mig i, så nu ska jag läsa alla dina inlägg :) Lycka till med Sertralinet och lita på din intuition om det inte funkar. Som sagt - möjligheten finns det kan vara tvärtom mot vad alla generella råd säger. Stå på dig, annars gör nån annan det ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tusen tack för en fin kommentar! Den gjorde mig glad! Tack för att du delade med dig av delar av din egen resa, det finns alltid något som trillar på plats i en själv när man läser andras ord och upplevelser. Man får nya ord på saker man själv känner igen! Det där med självförtroende och självkänsla känner jag väl igen! Jag upplevde att jag blev hjälpt av att läsa Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, i min egen jakt på den förlorade självkänslan. Idag tror jag mycket mer på mig själv och står på mig mer och är mer tillfreds med mina egenheter och särdrag :-)

      Lycka till med din resa! Det finns alltid hopp! Stor kram från mig!

      Radera