Dagarna avlöser varandra... Jag pendlar mellan eufori och bottenlös förtvivlan. Allt är svartvitt, antingen eller... Det närmaste jag kan komma att förstå tillvarons 'gråzoner' är att försöka föreställa mig tillvaron mer svart/vit eller mindre svart/vit. Att förstå är för mig det viktigaste som finns. Många gånger känns det som att min överlevnad och mitt förnuft (sanity) hänger på just förmågan att kunna begripa hur saker och ting hänger ihop... Att med ord kunna formulera ett sammanhang som hjärnan rent logiskt kan greppa även om jag, rent faktiskt, inte förstår ett jota.
Just nu är jag dessutom fast i ett tillstånd av hyperaktivitet. Det hade ioförsig varit så positivt om jag kunnat kanalisera energin i något konkret och konstruktivt. Det som istället händer är att hjärnan spinner loss åt alla håll samtidigt och inget vettigt kommer ur det annat än att jag blir psykiskt utmattad, frustrerad och ledsen. Inte ens i sömnen får jag vila för drömmarna är många, intensiva och förvirrande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar