Att min hjärna för det mesta går på högtryck, det torde väl vara ganska tydligt vid det här laget... Min hjärna är antingen på eller av. När den är på får jag snällt finna mig i att den avhandlar ALLT som händer, har hänt, kommer att hända... Detta sker samtidigt. Som just nu, jag har miljoner ord som bara vill komma ut och förklara, beskriva, öka förståelsen, skänka tröst... Samtidigt har jag diskhon full med disk som ska diskas, städning som ska genomföras, en flytt som ska planeras om en månad, kaffe som ska drickas upp, tvätt som ska tvättas imorgon, barn som ska vara hos mig över helgen, mat som ska planeras och lagas, ork som ska bunkras på något sätt, funderingar kring alla möten med samhällsinstanser, vad som sagts och gjorts, vad som kunde gjorts annorlunda, vad som inte borde avhandlats, böcker jag vill läsa, badet jag vill ta ikväll, avloppet under som borde kollas på, inhandlande av mat mm som borde avklaras... Detta och en miljon andra saker snurrar samtidigt. Fatta att det i princip ryker ur mina öron just nu...
Samtidigt försöker jag formulera ihop en beskrivande bild över hur jag upplever livet och omgivningen genom mina ögon. Jag funderade på detta en stund och kom fram till följande... Jag tänker i färgstarka bilder, i min hjärna finns inte så mycket ord när jag tänker, där finns bilder och känslor som är antingen eller. Jag upplever inga mellankänslor, som jag tror mig ha förstått att många andra gör. Jag är antingen extatisk, rasande, lycklig, förtvivlad... Ja, alla superlativ ni kan föreställa er. Lagomkänslor finns inte. Gråskalan för känslor existerar inte i min hjärna och jag vet inte ens vad det är. Ord som kommer utifrån måste processas genom mina bilder och svartvita känslor för att byggas ihop till en sammanfattad bild som jag kan greppa och anpassa till min hjärna.
Beroende på hur balanserad jag känner mig kontra min omvärld så är jag då antingen ganska samlad och kan sortera intryck och det som händer omkring mig eller så känns det som att allting hälls över mig och jag försöker värja mig i panik för att inte förvandlas till hulken/en varulv/ett monster/en självdestruktiv utåtagerande furie...
Idag känner jag mig inte det minsta balanserad. Mitt inre skriker och slåss för att få explodera i ett fyrverkeri av självdestruktivitet på alla plan (helst samtidigt). Samtidigt kämpar jag med näbbar och klor för att inte ge efter för den impulsen utan försöka rida ut stormen av känslor och bilder som slungas runt i mitt medvetande i bästa tornadoanda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar