ADHD, en glamorös egenskap eller den bittra verkligheten

Jag har gång på gång slagits av det faktum, hur många "kända" personligheter inom medieindustrin (som faktiskt skulle kunna påverka den allmänna synen) skyltar med diagnosen ADHD som något fabulöst, exlkusivt och glamoröst. Som en egenskap som förgyller och förhöjer dem, över alla andra. Som något väldigt positivt och åtråvärt.

Samtidigt så är det också en tokig bild av ett funktionshinder, som sprids och som därmed blir "vedertaget" och tolkat som faktum, av den stora massan.

Till viss del kan jag se hur just "särdragen" i diagnosen har bidragit till deras framgångar och placerar dem i ett fack som lite mer färgstarka och fänglsande. De flesta av oss med ADHD besitter just dessa egenskaper som gör att folk sällan glömmer bort oss, efter att ha träffat oss.

Det är också bra att medvetenheten om neuropsykiatriska funktionshinder ökar och sprids, likt ringar på vattnet. Men sen finns en del människor som säger så tokiga saker, säkert helt utan onda avsikter, men som ställer till det ännu mer för oss, som inte kan eller orkar göra oss hörda. Läste en mening idag som till viss del är fröet till detta inlägg men som drog igång så många känslor inom mig att jag bara var tvungen att analysera igenom varför jag kände så mycket för ett litet "skrivfel".

Meningen löd: "Som många vet så har jag ett neurotiskt funktionshinder…."
Nog för att personer med ADHD många gånger kan uppfattas som "neurotiska", men aldrig i livet att vi har ett neurotiskt funktionshinder...
Jag kan känna, att om man befinner sig i en position, där man faktiskt kan bidra till att upplysa och informera om ett osynligt funktionshinder så har man även ett enormt ansvar för att se till att det är en korrekt benämning man sprider. I en position där man har möjligheten att bli hörd och synas så är det än viktigare att hålla i minnet att det mesta man säger och förmedlar KAN påverka så många andras liv och inte bara ens eget.

Och det är en av de stora egenskaperna som just ADHD medför, förmågan att se helheten och "känna" hur just mina förmågor kan berika och lyfta andra i utsatta situationer.

De allra flesta av oss, med diagnos, lever ett liv som står i total kontrast till det framgångsrika, guldkantade, underbara och fantastiska som beskrivs. Vi slåss med näbbar och klor för att få något så enkelt som en vardag, att fungera. Vi kastas mellan eufori och förtvivlad ångest i en vansinnig fart, som bara det suger all must ur oss. Vi faller utmattade till sängs varje dag, nästan, och kliver upp nästa dag för att åter slåss med struktur och logik som vi inte förstår oss på. Vi är alltför medvetna om de egenskaper vi besitter som är helt otroliga, den kapacitet vi har inneboende som skulle kunna förändra så mycket men som faller platt när den inte är det minsta applicerbar inom ramarna för vad vardagen kräver. Och därmed blir ett oöverstigligt hinder som står där och hånar oss och pekar ut varenda liten detalj i allt som felar oss för att få något att flyta på i ett smidigt tempo. Jag kan inte uttala mig om, ifall det är skillnad mot när man fått diagnos som barn eller som vuxen. Jag fick min diagnos i vuxen ålder.