Oändliga vidder

I andlös fasa, från ett vidöppet gap, ekar ett ljudlöst avgrundsvrål av bottenlös ångest.
Skapt att sträcka ut över oändliga vidder, försöker jag förstå den inhägnad jag befinner mig i.

Blicken vandrar mot himlen, det ändlösa varat där stjärnor och planeter svävar och flyger i hisnande hastigheter utan begränsning. Jag längtar så efter det gränslösa.

Vad hjälper det mig att det finns bokstäver som beskriver min olikhet? Jag befinner mig ju trots det i ett tillstånd där ingenting är mig begripligt. Där min verklighet, för alltid, är oförenlig med tillvaron jag måste leva i.

Hur jag än försöker, i förtvivlad och hopplös kamp, så är det ju för att forma mig efter den värld där jag hamnat, men inte hör hemma i. Jag kväver, förtrycker, förnekar, förpassar mitt inre för att behaga och förnöja världen omkring mig. För att överleva. Vad är meningen med att överleva när jag ändå inte får leva?

Jag har ingen nytta för min hastighet, min mångfald, min oändlighet, mina cirklar. När det enda som betyder något är fyrkanter, begränsad hastighet och enformighet.

Omvärlden pinas och belastas av min existens, förutom när jag behagar med min roll som clown och jag kvävs sakta till döds...

I ett förrädiskt träsk hoppar jag konstant från tuva till tuva och jag vet att förr eller senare, så hoppar jag till en tuva som inte finns och sjunker för all framtid ner i djupet...

Och det enda jag vill, är att susa över vidderna utan horisont och vara mig själv.