Jag överlevde igen...

Efter att ha kastats runt bland rasande vågor i ett stormigt hav utan land i sikte, i ett dygn, så har nu vinden mojnat och jag har spolats i land på en stilla strand... Här ligger jag, blöt och svag. Kippar efter andan, spyr upp havsvatten och känner försiktigt efter om något är brutet eller skadat bortom all räddning. Utmattad i varenda fiber i min kropp är jag. Försiktigt släpar jag mig högre upp på stranden och ligger här och försöker återhämta mina krafter. Det är märkligt detta, med den mänskliga överlevnadsinstinkten.

En enda sak var det idag som fick mig att bestämma mig för att hänga i en stund till... Fullkomligt meningslös egentligen i det stora hela, men trots det, den lilla lilla livlinan som gjorde det mödan värt att fortsätta andas och släpa mig i säkerhet på den fiktiva stranden.

Jag har blivit uttagen att genomgå en kurs som i forskningssyfte ger mig möjlighet att lära mig hantera funktioner i min smartphone för att underlätta min vardag och få in en struktur och överblick. Jag har själv sökt för att få delta och efter olika delmoment blivit uttagen att få vara med. Just denna lilla detalj gjorde så att jag hade något litet att greppa efter och fortsätta kämpa en stund till. Jag sökte dit själv och har blivit uttagen och jag vill ju vara med och bidra till forskningen kring ADHD. Så då kan jag ju inte skita i det nu när jag äntligen blivit utvald och får en chans. Eller?

Vidare har jag också blivit erbjuden och tackat ja till att få genomgå en kurs som baserar sig på Carolina Gårdheims bok "Släpp loss din inre livskonstnär - Börja leva ditt liv". Min alltid så fantastiska jobbcoach har dragit igång denna kurs och ska peppa mig och ett gäng andra kvinnor som också har det tufft med sina liv på olika sätt.

Följaktligen vill jag då givetvis göra lite reklam för Carolina Gårdheims blogg, "Släpp loss din inre livskonstnär". En blogg med inspiration, positiva "hejarop" och som lyser upp mörkret lite när det känns tungt.