Idag släppte jag min hjärna fri! Underbara hjärna som arbetar för mig i alla olika dimensioner, som låter mig vidga hela min upplevelsesfär!
Jag insåg precis med iskall skräck att jag varit på väg att kväva en av mina mest framträdande, kreativa talanger. Att skriva... Att låta orden dansa, virvla, skapa... Att låta fantasin flöda och ge efter för den och låta orden flöda fram ur sinnet som ett vattenfall i en tropisk regnskog, det är min kreativitet i sin allra renaste form. Att jag då ens i tanken börjat forma ramar och regler för hur och när den ska få ta sig i uttryck är en total katastrof!
Jag började med tanken att omsätta min dröm om att leva på att skriva, till verklighet. Att göra det till mitt arbete. Genast hade jag begränsat min vision. Ett arbete gör man på en viss plats vid vissa bestämda tider, enligt en ganska övergripande samhällsnorm. Eftersom jag i hela mitt liv blivit indoktrinerad av samhället att saker är/ska vara på ett visst sätt och att man ska anpassa sig till det för att man gör "fel" om man inte gör det är det lätt att fångas i fällan och börja begränsa sina styrkor, för enligt samhällets normer är de brister eller fel. Djupt inom mig sitter fortfarande en rädd, osäker liten flicka som vill vara duktig och inte göra fel.
Jag började på fullaste allvar att fundera ut en specifik plan för hur jag ska flytta mitt skrivande till en viss plats, vid vissa tider för att inte ha med mig arbetet "hem" och bli kvävd under dess tyngd. Det tog inte lång stund förrän jag började känna ovilja mot att skriva. Det blev tyngre att formulera det som lever inom mig. Orden forsade och flödade inte längre otvunget och lekfullt. Jag fick kämpa fram det.
Nu har jag lust att slå mig själv i huvudet med något riktigt hårt och fråga mig själv med höjda ögonbryn: "Men hur tänkte du egentligen, din galning!?"
Mitt skrivande föds ur kreativitet, fantasi, glädje, sorg, eufori, förtvivlan. Den spirar fram ur passion, extas, bottenlös smärta, de mest hisnande av höjder och den djupaste av mörker. Det är en källa av liv och en aldrig sinande ström av ljuva ord som svävar, virvlar runt mig i spiraler av bilder och färger. Varför skulle jag ens i min vildaste fantasi vilja begränsa det till bestämda tider? Som om det ens är möjligt! Det är ingenting jag kan stänga av och vrida på hur som helst efter vissa bestämda tider och regler. Tvärtom, då stänger jag dörren till den förmågan/"bristen".
Att öppna upp sinnet, släppa in hela livet i sin smärtsammaste form och genomleva våg efter våg av obeskrivlig ångest och förtvivlan... DET är ju själva essensen i kreativitet. Likaväl som att tillåta sig sväva med i euforin över himlastormande lycka och passion. Att bara släppa taget och släppa hjärnan fri. Låta orden födas ur smärta likaväl som ur glädje.
Alla som säger: "Man ska göra såhär...", "Du måste tänka såhär...", "Du behöver fundera på hur du ska..."
STOPP!
Det ska/behöver/måste jag inte alls! Det är min insikt!
Jag tänker göra det som fungerar bäst för mig! Min kreativitet flödar som bäst på kvällarna när jag reflekterar över tusen miljoner saker som har hänt, händer, kanske kommer att hända, jag önskar kunde hända, borde ha hänt...
Inom mig vet och känner jag att jag kan! Jag kan allt jag vill! Så länge jag är lyhörd för det som får mina styrkor att blomstra och stråla, så länge jag inte försöker passa in mina styrkor i en fyrkantig värld med fyrkantiga strukturer!
Vissa saker i livet är nödvändiga att passa in i mallen och normerna för att det överhuvudtaget ska gå att få en dräglig tillvaro för alla inblandade. Min familj och mina vänner. Men utöver det så tänker jag sikta in mig på att hitta styrkorna, hitta ett sätt att undvika "krockarna" med samhället som är det som gör mig så nedslagen och förtvivlad.
Jag ställde mig tillochmed frågan idag: "Är jag verkligen utbränd eller har min depression fötts ur mina fruktlösa försök att "rätta till" mina brister och funktionshinder genom att försöka anpassa mig till en värld där jag alltid kommer att känna mig udda, istället för att ge frihet och kraft åt mina styrkor? Har jag verkligen blivit så förblindad av att stirra på allt jag inte klarar av, allt jag inte förstår, allt jag felar i att jag helt förbiser allt det fantastiska jag faktiskt kan göra med de styrkor jag har, på mitt sätt, med egna lösningar som passar mig?"
Dessvärre är det så, att de flesta av mina förmågor och styrkor förvandlas till brister och hinder när och om jag försöker applicera dom i livet utanför min värld, i ett samhälle som inte (ÄN) är format för att tillvarata den kraft jag har att förmedla på grund av alltför statiskt tänkande och stelbent synsätt.
Det enda jag kan göra är att tillåta mig själv att växa och formas utifrån mig och min bild av världen och inte fångas in i normer och hinder som förminskar mig och skapar omöjligheter istället för möjligheter!
Ni, med ADHD/ADD som inte läst boken "ADHD/ADD som vuxen : så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb och känner att ni vill ha en riktig knuff i rätt riktning, LÄS DEN!
Ni inom vården som arbetar med neuropsykiatriska funktionshinder, köp in boken och läs den!
Ni som har en anhörig, en vän, en arbetskamrat som ni vill "förstå" bättre eller för övrigt vill ha en inblick i hur vår värld är formad, läs boken!
Jag har fått så många ledtrådar till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv, varför skuld och dåligt samvete formar en konstant ram kring mitt medvetande men också fått redskap och riktlinjer till hur jag ska hantera all "skuld och skam" och vända det till insikt som jag lär mig av och kan gå vidare rakare i ryggen, starkare i sinnet och låta mig ledas av min inre röst. Släppa hjärnan fri och ge utlopp för min kapacitet och kreativitet och uppnå det jag vill. Hur, var, när, strategier, planering, och anpassning... No way! Det är oviktigt! Jag kan och jag ska... Det är viktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar