Hopplösa tårar

Ja, så var det dags för störtdyk i djupet igen. Gråtmild, rastlös, malande ångest i bakgrunden, oro i kropp och själ. Jag är så trött! Jag finner mig, går med på tårarna och den tunga stenen som bor i bröstet och kväver mig. Mitt i allt det så försöker jag ändå omfamna tacksamheten över att få leva, få existera, få uppleva allt det jag upplever. Jag stör mig på att medicineringen lyfter fram och intensifierar dragen av Asperger inom mig. Jag vill inte ha med människor att göra, det är jobbigt, det tar energi, det kräver en prestation från min sida som bara tar emot.

Så jag kurar ihop mig i min lilla bubbla, min trygga bubbla av ensamhet, som jag egentligen hatar. Jag accepterar känslorna, lever mig igenom dom. Tvingar i mig mat, tvingar mig ut på promenad i skogen.

Trött på tekniken som inte fungerar som den ska här i lägenheten. Orkar bara delvis ta tag i och lösa problemen men förmår mig inte att härda hela vägen. Kanske imorgon...

Idag har jag fullt upp med att finna mig i att virvla ner i den mörka avgrunden, acceptera att det är såhär men ändå fortsätta leva, andas, känna. Det kommer att ordna sig! Det kommer att bli bättre! Jag vägrar att ge upp!