Ett halvår försvinner i ett ögonblick och när jag blickar tillbaka har jag som vanligt svårt att uppfatta helheten. Mitt sinne dröjer sig kvar vid detaljer, enstaka minnesfragment som lyser upp tiden som fyrbåk på ett nattsvart hav. Är det kanske just det som är livet, tro? Jag känner en saknad av helhet. Jag inser att jag alltid gått och väntat på och trott att, när jag har tillräckligt många detaljer, så kommer jag kunna utläsa helhetsbilden. Dessvärre verkar det som att det blir mer rörigt ju fler detaljer som läggs till i mitt livspussel.
Nästan 38 solvarv har passerat sen jag först kom till denna värld och jag står här mitt i livet; ensamstående med två barn, en hund, en katt och ett gäng akvariefiskar. Jag har läst tusentals böcker, blivit nästan färdig undersköterska. Jag har provat på arbete inom industri, handel, bar och kontor. Jag har kört ut morgontidningar på nätter och varit uthyrd receptionist. Jag har pysslat med försäljning av plastprylar på homeparties och föreläst om mitt liv ett par gånger. Jag har gett ut en bok och varit med och skapat en tidning. Jag har hållit i hundkurser och varit både fackombud och skyddsombud.
Jag har flyttat 13 gånger på 18 år. Man kan nog lugnt säga att jag är rätt duktig på att flytta vid det här laget.
Så sitter jag då här, halvvägs genom livet (om man nu rent hypotetiskt antar att jag lever tills jag blir gammal) med 100% sjukersättning och kämpar med alla krafter för att få en fungerande vardag. All fokus, all energi, går åt till att få dagarna att ramas in av rutiner. Veckorna med barnen är ett enda surr av matlagning, disk, tvätt, gympakläder, läxor, tandborstning, kalas och fritidsaktiviteter. På något sätt får jag det att gå ihop. En dag i taget. Detaljerna som jag fokuserar på, en åt gången. Oförmågan att se helheten och få ihop en begriplig bild av en tillfredsställande helhet.
Mitt i allt detta tänker jag att jag ska hantera den dubbla känslan av sorg och lättnad över att ha bränt ut mig, fått diagnoserna, blivit sjukpensionär. Den känslan har fått ge vika för vardagen och har flyttats till ett mörkt hörn i en garderob långt bak i hjärnan. Den hinns helt enkelt inte med.
Ibland känns det som jag ska drunkna mitt i allt. Den ena utmaningen avlöser den andra. Ändå är jag fullt och fast övertygad om att jag klarar det! Jag vet att jag växer mig starkare för varje dag och läker allt det trasiga och blir något nytt. Samtidigt är det alltför lätt att hänga kvar vid det som var jag förut, innan allt rasade. Att släppa och gå vidare och omfamna den nya, annorlunda, tillvaron är inte så lätt.
För någon som mig, som har svårt att hantera förändringar jag inte själv kan kontrollera, så har det varit extremt stora och många förändringar de senaste 6 åren. Jag antar att jag får jobba lite hårdare på det här med tålamod. Ge det tid och ännu mer tid. Att landa och acceptera. Att släppa och gå vidare.
Jag tror på att det finns en mening med det som händer mig i mitt liv. Jag tror också på att jag själv har ansvar för det som jag kan påverka och att jag alltid har ett val även om det inte alltid är så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar