Stämplar och funderingar

Jag har funderat och klurat på det här med Asperger. När jag ser bakåt så ser jag en tydlig röd tråd i just den delen av mitt liv. Jag har frågat andra med Asperger hur det yttrar sig i dem och det har hjälpt mig att få mer förståelse både för mina egna karaktärsdrag och andras.

När jag fick diagnoserna 2011 så kan man ju lugnt säga att livet vändes uppochner, minst sagt. För det första var jag inte beredd för fem öre på Asperger diagnosen och den kom bokstavligt talat som en blixt från klar himmel. Det hade inte funnits några som helst indikationer från psykiatrin att den diagnosen fanns med som en tänkbar sådan på mig. ADHD diagnosen var jag helt förberedd på. Jag minns när jag satt med vårdpersonalen och de berättade vad de kommit fram till och det kändes som om någon bara drog undan mattan för mig. Asperger?! VAD är DET?!

(Bildkälla: http://www.psykologuppsala.se/asperger/)

Det som sedan hände, som jag ser det i efterhand, är att jag la full fokus på att ta till mig ADHD diagnosen och mer eller mindre bestämde mig för att Aspergern var något påhittat av sjukvården och att det inte stämde alls på mig. Nu har jag lagt en stor del av min energi på att begripa mig på vad Asperger är och hur det yttrar sig i mig. Med hjälp av andras reflektioner har jag lyckats närma mig acceptans och förståelse för mig själv.

Jag kan känna att detta med diagnoser är något som finns för att understryka vissa gruppers "avvikelse från normen". Det tycks finnas en "norm" och om man avviker för mycket från denna så behöver man kategoriseras i en grupp. Det är ioförsig både bra och dåligt. Bra för att människor med liknande hinder kan mötas och utbyta tankar och funderingar i grupper. Dåligt för att man får en "stämpel" och det är lätt att då glömma bort att vi alla, trots allt, är människor av samma värde! Vi är unika, alla är olika, ingen är likadan som någon annan.

Visst, jag har två diagnoser som har försvårat livet för mig så långt tillbaka jag kan minnas och min förståelse för dessa svårigheter har ökat markant sedan jag fick utredningen gjord. Jag kan numera se tillbaka på min barndom och inse att mycket av det jag upplevde då faktiskt går att knyta till mina funktionshinder och för mig förklarar det oerhört mycket.

Samtidigt märker jag att det inte är så lätt att skilja på, alla gånger, att jag är en unik individ och att jag faktiskt består av mer än mina två stämplar. Att hitta balansen i just den ekvationen är verkligen en utmaning som jag hade behövt mer hjälp med att lära mig leva i.