Snart 1 år

Den 2 augusti 2012 började jag denna blogg. Jag hade redan tidigare lagt ut första inlägget på Facebook och skickat det till många olika instanser på diverse myndigheter. Jag tror till och med att jag skickade ett mail till regeringen med första inlägget. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag knappt fick någon respons från någon myndighet. Jag tror att jag fick ett par svar med ett beklagande och tack för att jag mailat.

Jag ångrar inte en sekund att jag valt att öppna mig med mina ord och dela med mig av min resa. Jag vet att jag skriver ganska utlämnande och naket. Jag vet också att det finns människor där ute som faktiskt blivit hjälpta av mina ord, som hittat egna pusselbitar av sin livskarta och det är just det som gör allt värt det!

Jag kan konstatera att jag idag har en helt förändrad syn på mitt liv. Idag har jag fokus inställd på hopp och lycka istället för ångest och förtvivlan. Förr trodde jag att lycka var något man kanske fick uppleva i korta stunder mellan dalarna av bottenlös ångest. Idag vet jag att det är jag själv som väljer vad jag fokuserar på och att hoppet och lyckan är det jag vill lägga min energi på. Ångest och mörka känslor är något som alltid kommer att finnas och något jag alltid kommer att uppleva i mitt liv men jag är inte rädd för det längre. Jag försöker inte fly från det utan stannar upp och lyssnar på vad känslan vill. Vissa dagar går det bättre och vissa dagar sämre men jag lär mig att bli bättre varje dag.

Mina "funktionshinder" gör att jag har förmågan att se detaljer på ett annat sätt än många andra och för det mesta är det till min fördel att kunna det. Många gånger missar jag att se "skogen för alla träd" och samtidigt ger det mig insikter som jag behöver för att förstå. Det dyker alltid upp någon eller något som får mig att komma ur detaljfokuset och se helheten.

Jag gör mitt bästa för att ha en fungerande vardag, vara mamma på halvtid och göra mitt bästa för att orka med alla intryck som forsar över mig. Ju mer jag pressar mig själv på fel sätt, desto snabbare reagerar min hjärna på det och stänger ner. En mycket effektiv skyddsmekanism som kroppen utvecklat. Jag dundrar in i den berömda väggen med jämna mellanrum men jag återhämtar mig snabbare. Vad jag däremot märker är att tröskeln för hur mycket jag klarar av, sjunker rejält för varje gång jag går emot kroppens signaler.

Att känna sig rastlös och otålig är inte så bra när man behöver stanna upp, vila och reflektera. Att lära sig leva ensam efter ett långt förhållande och att vara förälder på halvtid när man tidigare varit det på heltid är ganska stora utmaningar som det inte är så lätt att tackla alla gånger. Att hitta fotfäste i tillvaron när man ofta missförstår vad andra säger och vad myndigheter vill med en är heller inte det lättaste. Jag upplever fortfarande att jag blir runtbollad ganska rejält men jag har valt att lägga mindre fokus på det och låter dem köra sitt race. Jag må sitta i en "mental rullstol" men jag är någon annan, jag är inte mina diagnoser, jag är JAG och det finns ingen annan "jag" i hela världen för alla är vi unika. Att få diagnoserna har gjort det lättare för mig att förstå varför det krockar med omgivningen många gånger och det hjälper. Det har hjälpt mig att piska mindre på mig själv. Jag är snällare mot mig själv nu och lägger energin på att växa istället för att söndra.

Det är lättare för mig nu att hitta känslan av tacksamhet, lugn och harmoni trots alla stormar och intensiva kast i livet. Jag håller på att bli vuxen, trygg och nöjd. Jag tar ansvar för mina handlingar och ord och jag är innerligt tacksam för alla underbara, kärleksfulla människor jag har i mitt liv som stöttar mig. Jag är tacksam för alla andra människor också, som jag möter på min väg som utgör viktiga lärdomar och som ger mig chansen att utvecklas och träna mig i att möta livet ur ett kärleksfullt och ödmjukt perspektiv. Det är trots allt mitt mål, att kunna möta allt med kärlek och ödmjukhet.

Bildkälla: mimersbrunn.net