Att vara utbränd

För att vara en ganska smart och intelligent varelse, som jag ändå tycker att jag är, så är jag förvånansvärt trögtänkt emellanåt (tänker jag med ett snett flin och glimten i ögat). Det har tagit oerhört lång tid innan just detta lilla ljus gick upp för mig och det är för väl att det gjort det nu!

Jag är faktiskt utbränd! Visst, jag har nämnt det förut och berättat om det men jag har ändå innerst inne tagit i begreppet med tång och vägrat förstå fullt ut vad det faktiskt innebär och att det faktiskt är mig själv det gäller.

Kroppen har gång på gång signalerat och varnat. Den har gjort allt i sin makt för att få mig fatta att allt som var förr, är omöjligt just nu. Det är borta, förbrukat och finns inte mer!

Igår var jag på min praktikplats och jag jobbade i 2 timmar. Min första egna spontana tanke är "futtiga två timmar, vad är det att komma med?" Samtidigt stoppar jag mig själv direkt där och tar tillbaka tanken och ger mig själv lite beröm istället! Jag gjorde mitt bästa! Det var till och med så illa att jag gjorde mer än mitt bästa, utan att begripa det själv.

Jag var ensam på arkivet igår och då har jag inga distraktioner omkring mig. Så jag föll in i gamla mönster, glömde tid och rum och gick helt upp i mitt arbete. Högeffektivt och intensivt. Jag kan nog lugnt konstatera att jag troligtvis gjorde 4 timmars arbete på de 2 timmarna. Det var först efter nästan 2 timmar som jag vaknade till ur min "trans" och kände hur trött hjärnan var och att jag nog kanske tagit i lite för mycket, igen.

Först var det mest en känsla av matthet och som om luften gått ur mig. Så då plockade jag ihop och gick hem. Väl hemma hann utmattningen ikapp mig med råge. Jag rasade ihop på sängen och låg och stirrade ut genom fönstret i säkert en timme. Spyfärdig och med tårar rinnande insåg jag att jag var totalt bottenkörd. Det tog två timmar innan jag ens orkade göra den enklaste av sysslor, att värma lite mat till mig själv och äta.

Någonstans där gick det ändå upp för mig att det är JAG som är utbränd, jag har förbrukat alla reserver flera gånger om, under årens lopp. Jag har begärt det omöjliga av min kropp och min hjärna gång efter gång tills det är så överbelastat att det skär sig och går sönder. Jag är där jag är idag på grund av alla de val jag gjort tidigare i livet. Följdfrågan blir då givetvis "Vad ska jag göra åt detta?"

Att älta och gräma mig över alla tidigare val, hade jag gjort förr. Nu konstaterar jag mest att jag ingenting kan göra åt det som har varit. Vad jag kan förändra är hur jag bestämmer mig att fortsätta härifrån. Jag har bränt ut mina resurser, ja! Jag har begärt det omöjliga av mig själv i alldeles för många år, ja! Jag behöver lära mig lyssna bättre på kroppens signaler så jag reagerar tidigare och hinner stanna upp INNAN jag drivit mig själv över kanten, ner i stupet. Jag behöver visa mig själv förståelse och vara ett stöd för mig själv. Kärleksfullt och ömt behöver jag ta hand om mig själv och förlåta mig själv för att jag drivit mig så hårt och inse att det som var förr är en omöjlighet för det var det redan då, även fast jag inte förstod det då.

Min handledare, en mycket klok kvinna, konstaterade att jag inte ska sitta och jobba själv hädanefter. Jag tror hon har rätt. Det är alldeles för lätt för mig att gå in helt i det jag gör och glömma bort allt annat. Har jag däremot en person hos mig som gör att det blir naturliga avbrott i det jag sysslar med så får jag några minuters återhämtning under tiden jag jobbar och då klarar sig mitt "batteri" mycket bättre.

Det viktigaste ändå, tror jag, är att känslan av förakt och ilska över min utbrändhet har börjat bytas ut mot en känsla av medkänsla och viljan att hjälpa och stötta.

Med tid, tålamod och ändlös ömhet ska jag ge mig själv tid och möjlighet till återhämtning så att jag en dag kanske kan samarbeta bättre med mig själv och ge mig chansen att läka det trasiga. Och detta ska jag göra, oavsett vad som sker omkring mig och vilka tokiga och galna lagar och bestämmelser än slängs i min väg.

Vissa dagar får jag gråta över situationen och det är okej att vara trött och förbi! Jag gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har!