Jag vet inte om det är diagnoserna, det faktum att jag råkar vara människa i västvärlden eller människa överlag som gör det men jag känner ofta att det gör ont att vara människa! Det gör ont att ha med andra människor att göra, eller att inte göra rättare sagt...
Jag ser hos folk omkring mig att de har en fungerande familj eller vänner som de kan luta sig mot och hämta stöd hos, när som helst på dygnet och att det verkar vara helt okej. Själv känner jag en total avsaknad av det. Det är som om jag inte vågar lita på att de vänner som säger att de är mina vänner, finns där... Allt för många gånger har jag trott på människor i min omgivning och gått på deras ord att de kommer att ställa upp när jag behöver det och när jag väl tagit steget utanför mig själv och bett om hjälpen (som jag ser det) så finns det ingen där...
Så när jag sitter i min ensamhet och känner ett skrikande behov av sällskap för att jag behöver en kram, så vågar jag helt enkelt inte längre be om det för det gör så ont att få ett "avslag" från någon man tycker är ens vän...
Jag gör mitt bästa varje dag och är stark som en oxe och möter alla hinder och slåss mot alla väderkvarnar (som Don Quixote) och ändå upplever jag mig så totalt isolerad från omvärlden.... Jag vill ju bara så gärna höra till, vara en del av och känna gemenskap med fler än mig själv... Ändå gör jag inte det... Och den enda slutsatsen jag kan dra av det är att jag gör något fel, att jag är fel...
Just idag känner jag mig väldigt trasig och sönder. Och jag känner mig oändligt ensam i universum för trots att jag känner mig så hemma när jag ser upp mot stjärnorna så är de så oändligt långt borta och jag är så väldigt liten jämfört med dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar