Att hamna utanför det sociala nätverket som arbete, familjeliv, vänner och föreningar faktiskt är, är väldigt lätt hänt. Det räcker med att bränna ut sig (som är extremt lätt att göra i dagens samhälle) eller att vara lite för annorlunda för att passa in på ett bekvämt sätt. När man väl hamnat utanför är det inte det minsta lätt att hitta en väg tillbaka och det är allt för lätt att börja ifrågasätta sig själv och sin egen person. Det är så lätt att tro på allt det dåliga som sägs och det är lätt att ta till sig hur misslyckad och "fel" man är. För att orka befinna sig helt utanför det sociala nätverket/skyddsnätet, så krävs en omänsklig styrka. Det krävs en överlevnadsinstinkt som överträffar det mesta.
I fattiga länder så finns alltid ett skyddsnät av släkt och vänner som finns där oavsett hur illa det är. I våra I-länder så finns inte detta skyddsnät på samma sätt för det är så vi är uppfostrade och uppväxta. Alltså hamnar vi i ett läge där vi övertygas att tro att vi är helt ensamma och övergivna med små portioner av vänskap och gemenskap.
Jag vill med detta inlägg slå ett slag för oss som står utanför. För vi är så starka och så modiga! Vi kliver upp ur sängen varje dag och gör det bästa vi kan med det vi har! Vi slåss mot odds som överstiger våra vildaste fantasier och vi kämpar och ställer oss upp, oavsett hur många gånger vi faller. Vi ger även när vi inget har att ge. Vi ler fast vi inte har mycket att le åt. Vi har gett allt och lite till! Vi är i grund och botten de som samhället i slutändan absolut inte kan leva vidare utan... Vi behövs för att någon till slut ska inse att samhället inte fungerar längre, utan måste förändras... Ge aldrig upp! Kliv upp på morgonen och var tacksam för att du finns till!!!
Åh det är precis där jag är nu, så jobbigt. Men jag har turen å har en fin pojkvän som man har att prata med. Att vara/att känna sig annorlunda ställer till det mycket i bland. Men som sagt man är stark :)
SvaraRadera