I ett par veckor nu så har en helt ny känsla dykt upp i mitt liv. Ett helt nytt perspektiv som jag aldrig ens kunde föreställa mig. För första gången i hela mitt liv känner jag mig nöjd och tillfreds med att vara ensam. Ensamhet har alltid tidigare på ett eller annat sätt skrämt skiten ur mig. Tanken på att vara ensam har inneburit ångest, rastlöshet och oro. Nu plötsligt så vill jag vara ensam. Jag trivs med att vara själv. Inte på ett himlastormande och lyriskt vis utan mer på ett lugnt och behagligt vis.
Känslan är så ovan och udda för mig att jag testar den flera gånger om dagen bara för att vara helt säker på att detta inte är nåt konstigt trick som hjärnan kör med eller att jag försöker lura mig själv. Och svaret är alltid NEJ! Jag vill vara själv och gå runt i min egen bubbla. Jag känner mig rofylld och nöjd.
Tanken på att just nu hitta någon att dela livet med är totalt otänkbar. Jag vill inte! Jag är inte det minsta intresserad! Och den känslan är så himla märklig för mig, totalt okänd sedan tidigare. Alltid tidigare har jag känt att jag vill vara en del av en tvåsamhet eller en gemenskap men nu är det helt tvärtom. Jag går här hemma och ler för mig själv och det känns på något sätt som om jag "vuxit i mitt eget skinn". Jag passar i mig själv för första gången!
Jag tassar runt på okänd mark med små steg och är helnöjd med allt det nya jag upptäcker! Jag har saktat ner tempot till snigelfart och har någonstans insett att enda sättet att läka och komma igen på något sätt, är just snigelfart. Världen omkring mig får ha sitt rasande tempo och sina märkliga krav, jag prioriterar inte det längre. Jag själv är prio ett och att jag kan gå och lägga mig lugnt på kvällen, är mitt mål.
Jag vill gärna hoppas att detta på något sätt är kulmen för min acceptans av aspergerdragen. Behovet av isolering och att minimera intrycken omkring mig. Vissa dagar går jag omkring i nästan helmörker och total tystnad för det är det jag behöver. Minimum av intryck. Andra dagar träffar jag vänner och har till och med börjat svara i telefon när det ringer! Det ni!!!
Ångestnivån är nere på ett minimum. Jag möter den med lugnt sinne och accepterar den när den kommer och sen släpper jag den lika fort och återgår till att vara tillfreds i min bubbla. Jag analyserar fortfarande för fullt, för det gör min hjärna. Däremot har jag kommit fram till att jag faktiskt inte behöver lyssna på varenda tanke eller tro på den. Min hjärna har sina små idéer för sig med jämna mellanrum men jag behöver inte ta det på allvar alltid. Den får spinna på om den känner för det, jag behöver inte lägga energi på det.
Det är lättare och lättare att gå tillbaka till "här och nu" och släppa all oro för framtid och ältande över det förflutna. Dåtiden har varit, den kan jag inte förändra. Däremot kan jag lära mig av det jag gjort och göra annorlunda nästa gång, om förra gången inte var så lyckad. Framtiden kan jag verkligen inte göra speciellt mycket åt, det blir som det blir i allafall och någonstans känner jag att om jag bara hittar tacksamhet i det jag faktiskt har här och nu och ser allt det som är bra och lyckat i mitt liv så kommer det att växa på precis det sätt som blir bäst för mig i längden. Och det kan jag ju inte ha någon susning om nu, där jag står. Jag vet ju inte vad som komma skall. Så jag släpper och landar i nuet, ler och är tacksam för den kärlek jag har och vetskapen att jag gör mitt bästa för mig utifrån mina förutsättningar just nu.
Och det här med att vara ensam, det passar mig så bra just nu. Visst är saknaden efter barnen enorm och stor för det mesta. Samtidigt så går jag in för att vara den bästa mamman jag kan, när jag har dem. De mår bra och utvecklas som de ska och har allt de behöver.
Jag är precis där jag ska och allting är precis som det ska vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar