Aktivitetsstöd

Nu ska vi se om jag lyckas formulera en begriplig text... Det är knappt jag begriper det själv och när det kommer till att överhuvudtaget ta in och förstå min situation just nu så är det mest ett tomt vakum av känslolöshet och helt blankt i hjärnan på mig. Det är som om mitt inre system stänger av sig helt och är totalt oförmögen att ta till sig eller ens forma någon vettig tanke kring det som händer omkring mig.

För bara några månader sedan så såg framtiden hoppfull och ljus ut. Jag skulle gå från rehabilitetsersättning och sjukskrivning in i ett arbetsmarknadspolitiskt program och få aktivitetsstöd. Eftersom jag betalt min a-kassa i alla år så skulle övergången från sjukskrivning till aktivitetsstöd inte innebära några som helst problem eller förändringar för mig, enligt mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Jag tog själv tag i min situation, när allt drog ut på tiden, och började arbetsträna på samma ställe som jag varit på tidigare, stadsarkivet i Vetlanda. Detta var tänkt som en nödlösning så att jag inte blev helt isolerad i mitt hem och jag skulle därefter börja på ett nytt projekt där min tidigare jobbcoach var involverad.

Projektet gick i sank och min hoppfulla framtid bleknade lite. Jag började också träffa en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen för vägledning.

Sen rasade ekonomin när a-kassan beslutade att jag inte uppfyllde deras arbetsvillkor och från att ha haft en ganska skral inkomst så står jag nu plötsligt med ungefär 1/3 av den summan. 158:-/arbetsdag har jag ut nu! Detta blir ungefär 3100:-/mån.

Någon bra praktikplats med utsikt om en eventuell framtida anställning finns överhuvudtaget inte och det verkar inte som att någon sådan kommer att dyka upp heller, vad jag kan se.

Min fundering just nu är hur i hela fridens namn jag ska lyckas uppbåda energi och minsta motivation till att komma någonvart när det gäller arbete. Jag menar, det kvittar om jag går hemma eller om jag arbetar. Jag får mina 158:-/dag ändå. Skulle du jobba för 158:-/dag???

Min vägledning med arbetspsykologen är avslutad och kvar återstår en träff där vi gemensamt med handläggaren på arbetsförmedlingen och psykologen ska gå igenom vad alla tester visar. Nämligen att jag är snabb och begåvad med en intelligensnivå som ligger något över medel. Vilket jag redan visste sen tidigare. Hur detta ska generera i någon form av anställning någonstans vet jag inte.

Att sjukskriva mig igen är inte ett alternativ eftersom jag ändå blir utförsäkrad i april ur sjukförsäkringen och skulle tvingas tillbaka till aktivitetsstödet och då känns det som att det varken gör till eller från att skjuta upp det oundvikliga.

Nu kanske en del av er tänker att jag borde gå till socialförvaltningen och be om ekonomiskt bistånd eftersom min nuvarande "inkomst" ligger under existensminimum som är 3800:-/mån. Med tanke på tidigare erfarenheter med socialförvaltningen och deras regler så kan jag för mitt liv inte förmå mig att gå dit igen. Förra vändan hos dem var totalt förnedrande och förkrossande. Dessutom så är lagstiftningens verklighetsuppfattning i en helt egen dimension för sig och har ingen som helst anknytning till verkliga livet som sådant, så det utsätter jag mig aldrig mer för!

Alltså återstår för mig att bli försörjd av mina föräldrar. Jag har oerhörd tur som har sådana fina föräldrar som dessutom har möjligheten att hjälpa mig ekonomiskt. Men det känns inte det minsta bra att som vuxen kvinna bli försörjd av sina föräldrar...

Hade jag nu varit en "normal" individ utan osynliga funktionshinder så hade detta varit en riktigt tuff sits. Det som händer med mig, som gör hela läget totalt outhärdligt är just diagnoserna och de svårigheter de för med sig i vårt samhälle. Aspergern gör att jag har sjukt svårt för att hänga med i alla förändringar och vändningar som sker, att begripa och hantera allt detta på ett bra sätt är i princip omöjligt för mig, som i vanliga fall har svårt med snabba förändringar alls. Stressnivån som hela läget genererar ska vi inte ens tala om. Jag ligger vaken om nätterna, har ingen aptit och känner mig totalt utmattad för det mesta. ADHD-hjärnan hjälper inte direkt till heller i det här läget. Det spinner värre än vanligt! De flesta myndighetspersonerna har nästintill ingen koll på vad dessa osynliga funktionshinder innebär och för det mesta så är jag mer förvirrad efter möten med dem. Jag blir hela tiden uppmanad att ringa än hit eller dit och det kvittar hur ofta jag förklarat för dem att jag verkligen inte klarar av att ringa till någon, så är det som om den informationen inte fastnar någonstans.

Att ringa till främmande personer, för mig, är som att be någon som är rädd för ormar eller spindlar att köra ner huvudet i en tunna full med spindlar/ormar!

Som det är just nu så känner jag mig som ett litet kryp som är inträngd i ett hörd utan någon möjlighet att ta mig någonstans. Hur jag än vänder och vrider på alla fakta jag har så hittar jag ingen lösning alls. Jag förstår inte hur det är tänkt att jag ska må bättre och bli starkare och arbetsför igen utifrån läget som det är just nu.

Det jag däremot vet är att jag tänker fortsätta skriva! Jag tänker fortsätta berätta och dela med mig av insikterna och bokstäverna som bor i mig! Det är mitt sätt att bidra till samhället för att öka förståelsen och sprida kunskapen vidare!